#318 Forbidden games

Forbidden games eller  Jeux interdits, 1952. Regi av René Clément, manus av François Boyer, Jean Aurenche och Pierre Bost. Baserad på boken "Les jeux inconnus" skriven av François Boyer.

Början på Jeux Interdit är både tidlös och sorglig. Man får följa ett  ungt par och deras lilla dotter(Brigitte Fossey) som trängs med tusen andra på landsvägen bort från kriget, som 1940 befinner sig i utkanten av Paris. Vägen är överfull, människor är stressade och då familjens ganska fina bil kraschar så blir den nästan nedvält från vägen av stressade och livrädda flyktingar. Efter att pappa ger bilen en sorgsen blick så springer familjen längs vägen framåt, ganska klart på väg från något istället för till något. Den lilla flickan, Paulette, kutar efter en tappad boll och då föräldrarna springer efter så träffas de av tyskt kulspruteeld från ett flygplan. Föräldrarna och flickans hund dör ganska omedelbart. Men hon kan inte ta in det, utan strövar lite sorglöst därifrån, med hunden i famnen, bort från vägen och in mot sädesfälten.

Där stöter hon ganska snart på ett litet bondesamhälle, som tar henne under sina armar. Mest vän blir hon med familjens pojke, Michel (Georges Poujouly). Paulette är söt och vänlig och blir sakta en del av familjen. Dock kan hon inte släppa att sin döda hund ska ligga ensam och nedgrävd på någon enslig plats. För att bearbeta detta bygger barnen upp en hel djurkyrkogård vilket i sig inte är ett problem, men korsen till djurkyrkogården tar dem från gravarna på den lokala människo-kyrkogården vilket leder till konflikter i byn där familjer tror att andra familjer saboterar varandras gravplatser. Deras förbjudna lek skapar ett litet världkrig i liten skala på landsbygden...

Bondefamiljerna är ganska Åsa-Nisse aktiga i sättet de är på. Det är så tydligt att teamet bakom filmen är storstadsfolk rakt igenom. Det blir nästan ett exotiserande av de räjäla korkade bönder med en nära relation till jorden och kyrkan.

Början är verkligen jättefin, och Paulettes irrationella sätt att hantera sitt trauma på känns också trovärdigt. Dock förstår åtminstone inte jag hennes sidekick, den 11 år gamla Michel. Han verkar så himla klok och scenen efter snor han kors från kyrkan...

Jag tyckte också att Åsa-Nisse bönderna var ganska störiga och förstörde stämningen ganska mycket. Tanken är säkert att de skulle vara roliga men det här var inte rätt film att stoppa i sådan humor i.

Betyget vägde, men slutet avgjorde det, Filmfrommen levererar ett:

#270 Casque d’or

Casque d’or eller Möte under stjärnorna, 1952. Regi av Jacques Becker, Manus av Jacques Becker, Jacques Companéez och Annette Wademant.

Marie(Simone Signoret) är lite av det kriminella gängets diva. Hon är ihop med den snyggaste killen och glider omkring med ett resting bitch face under början av filmen. Gänget som leds av Leca (Claude Dauphin) verkar ägna sig åt mord, utpressning och stölder. Under en middag så träffar hon dock Manda (Serge Reggiani) och gnistror slår mellan dom. Manda hamnar därmed i bråk med hennes douchiga boyfriend Roland(William Sabatier) som kan vara en av filmhistoriens mest snajdigt klädda man:

Marie med sin douchiga kille

Roland röker

Gänget tittar in till de fina salongerna

Manda träffar gänget

Grabbarna är hårdkokta som gröna ägg och tänker inte låta deras gemensamma kärleksproblem lösas på något civiliserat sätt, och där orden tar slut får knivarna tala. knivduellen slutar med att Manda och Marie får varandra, men allt är fortfarande tidigt i filmen. När polisen får för sig att hans gamla fängelsekompis är ansvarig för knivdådet måste Manda stå upp för sin vän - vilket leder till- you guessed it- problem... 

Casque d’or blir ganska snabbt en brutal Romeo och Julia- variant, där kärleken är himlastark men hindren desto starkare. Våldet och gliringarna funkar förvånansvärt bra, kläderna är ju mästerliga och det finns en fin kemi mellan kärleksparet. En bra gangsterfilm ska ha en stark kultur, som den italienska i Maffiabröder, Columbianerna i Scarface eller förortsgangstrar i Snabba Cash. Casque d’or har i sig en fin sammanhållen fransk sekelskifteskultur. Om den är historiskt korrekt eller inte vet jag inte men trots att karaktärerna är lite väl outrageous ibland så känns de konsekventa och roliga och titta på. 

#242 The Golden Couch

The Golden Couch, Den Gyllene Karossen eller Le Carrosse d’or, 1952. Regi av Jean Renoir, manus av Jean Renoir, Jack Kirkland, Renzo Avanzo, Giulio Macchi och Ginette Doynel

Wikipedia definierar Deus ex Machina som:

"Deus ex machina (latin för "gud ur en maskin", "gud ur maskinen") är en oväntad, onaturlig eller osannolik gestalt, föremål eller händelse som plötsligt introduceras i ett fiktivt verk eller drama för att hantera en situation eller intrig. Begreppet härstammar från antikens romerska och grekiska teater där man i vissa pjäser lät en gud dyka upp på scenen och rädda en till synes hopplös situation. Guden/skådespelaren sänktes ned på scenen med hjälp av scenmaskineriet."

Som manusdrag känns det nästan alltid lite lat. Exempelvis i The Last Laugh där hotellportieren plötsligt vinner en storvinst på lotto precis då filmen håller på att sluta, eller i The adjustment bureau då karaktärerna precis ska mördas för att sedan bli benådade på grund av skurkarnas tidigare osedda dåliga samvete... En vanligare variant är Checkovs gun som är en lite mildare version där en sluttwist på något sätt lagts grund för tidigare. Vilken variant vi har här kan man debattera men slutet känns helt klart påklistrat.

Sent 1800-tal. Två vagnar rullar in den lilla staden i Amazonas utkant. En glamorös guldvagn beställd av den lokala borgmästaren och en vagn med en ditlurad teatergrupp. Teatergruppen som spelar klassisk Commedia del arte har en hyfsad uppförsbacke. Scenen är en proppfull innergård och deras lyxhotell är ett risigt krypin. Men vad gör man? Ibland är det bara att acceptera läget och kavla upp armarna.

Aubergiste: How do you like the New World?
Don Antonio: It will be nice when it's finished.

Samtidigt på andra sidan torget tar borgmästaren emot sin prestigefyllda guldvagn. Alla lokala dignitärer dräglar av avundsjuka, och surhet. För kriget mot indianerna går dåligt och en sådan fin vagn ersätter ju då 70 soldater från Europa...

Efter en tuff start så gör teatern succé och alla kommer dit (det är svårt att vara picky kring sitt kulturval på en koloni i nya världen). Raskt blir två lokala höjdare kära i Camille(Anna Magnani)  som är en av skådisarna - som dessutom verkar ha något av en pojkvän i teatergruppen. Men men, vad gör det? Hon blir raskt ihop med alla tre vilket går bra en stund men sådana upplägg brukar ju sällan överleva en hel film. Just hennes farsartade privatliv verkar vara en medveten blinkning till hennes roll som Columbine i teatern... För att 'vinna' erbjuder borgmästaren henne guldvagnen vilket hon tackar ja till, men behöver det betyda att hon lämnar sina övriga karlar? Kanske inte...

På affichen har hon en vit ögonmask men i filmen var den grön. Scandaleuse!

När hela hennes kärlekscirkus faller ihop verkar allt dystert. Och då är vi tillbaka till Deus ex machina igen. För plötsligt kommer biskopen på besök och Camille har tydligen på något sätt bondat med honom och han stödjer henne till max och allt blir lyckliga igen! Som sagt, det kan ha varit så att Renoir tyckte att man kunde vara lite lökig i en film som handlar om Commedia del arte-skådespelare - och det får man kanske, vem är jag too judge? Men Filmfrommen dömer ändå, för det är mitt jobb (obetalt). -Och jag säger njä till det. Men helheten är charmig och rolig, vi är tillbaka till trevliga Renoir och då blir jag ju alltid glad.

#221 Ikiru

Ikiru eller Att leva, 1952. Regi av Akira Kurosawa,, manus av Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto och Hideo Oguni.

Nu bara regnar det klassiker över mig! Ikiru ska ju vara en av Kurosawas  absolut bästa filmer och vilar på en fin 127:e plats över världens bästa filmer i Sight and sounds lista från 2012.

Här har vi inga samurajer eller Toshiru Mifune så utgångspunkten är lite annorlunda än vad man är vad vid, men vad gör det med en så fin start. Kanji Watanabe(Takashi Shimura) sitter i väntrummet med magont, när han kommer in får han reda på det han fruktar som mest, magcancer. Med bara ett halvår kvar att leva så fryser han till. Sedan börjar en (över)tydlig berättarröst som säger att Watanabe har kastat bort sitt liv på att vara tråkig, eller till och med själsligt död. På jobbet är han nämligen en trött administratör på stadskontoret som inte bryr sig om något, varken kollegor eller bekymrade medborgare som kommer och klagar över trasiga avloppsrör eller sunkiga lekplatser. Så snabbt någon kommer och säger något så vidarebefodrar han och hans mannar ärendet till några andra i den anonyma byråkratisamhället. Men nu, med en dödsdom över sig så kan det inte fortsätta. Desperat söker han sig ut till nattklubbarna för att hitta lycka, men nej, damerna där är giriga och spriten dövar inte smärtan. Sedan kommer han i kontakt med en ung tjej från jobbet, hon är glad, spontan och livligt. De har ingalunda någon romans utan Watanabe är med henne mest för att få hennes energi och hon är med honom för att han bjuder henne på mat och grejer. Sedan tröttnar hon och han är ensam igen, trist. Men då händer det, han hittar sin stora passion, genom att äntligen göra sitt jobb. Han bryter igenom byråkratin och lyckas få igenom bygget av en liten park. Sedan dör han. Alla pratar och minns hans hjältedåd i minst 40 minuter. Boende kommer och gråter vid hans grav, och alla byråkrater lovar att bli bättre människor.

Inga zombies i Ikiru, bara övertydliga berättarröster

Insikter

Miki Odagiri är perfekt i rollen som den glada tjejen Toyo

Nu har jag redan tjatat om berättarrösten (och jag gillar ändå theatrical version av Blade runner bäst), överlag hade mer subtilitet gjort det här mer relevant för mig. Ett annat exempel är när han får sitt uppvaknande att bygga en park så sjunger hela restaurangen Happy birthday... Vad som däremot hade fått varit lite tydligare är hans karaktärsförändring, för då han är sitt nya jag ser han och agerar han på ungefär samma sätt. Jag vet inte riktigt hur Takashi Shimura lyckas med att spela över hela tiden trots att han är ganska tillbakadragen. Det är nästan som att han spelar en arketyp mer än en riktig karaktär. När Watanabe väl är död så blir han så himla hyllad av boende och kollegor, helt oklart varför. När firade du någon på statskontoret för att de byggt en småtrist park som du tjatat om i 10 år? Inte så ofta gissar jag. Själv blev jag inte så imponerad heller, ja menar det var ju inte  så att han gjorde något stordåd, utan jobbsmet i 30 år och sedan gjorde vad han skulle i 6 månader. Så tematiskt var filmen mest som en Carpe diem tatuering, sann men ganska ointressant...

Fina saker fanns dock, som relationen med sonen som var ett ärr som aldrig lyckades läka och Miki Odagiri var ju också jättefin som Toyo(man kan anklaga henne för att vara väl infantil men jag tyckte det funkade, och då funkade det). Jag ville ju verkligen tycka om denna men det blev bara ett:

#201 Umberto D

Umberto D, 1952. regi av Vittorio De Sica, Manus av Cesare Zavattini

Neorealismen var ju en rörelse där man på ett naturligt sätt ville visa berättelser från folket som sällan får någon plats i våra berättelser och filmer. Och speciellt när man ser bakåt i historien så är det nästan bara de stora männens historier som berättas. Jag har själv, vid sidan om mitt filmengagemang ett ganska stort intresse för det antika rom och trots att slavar och arbetare på jordbruken var en rejäl numerär majoritet av befolkningen så finns det bara klotter kvar kring hur de tänkte och hur de hade det(de tänkte mycket på snoppar om man ska tro klottret). Så ambitionen med neorealismen var att man skulle komma "vanligt" folk inpå livet. Då kan man ju inte heller låta dessa spelas av diviga skådespelare som larmar och gör sig till utan vanligt folk ska porträttas av vanligt folk - Basta. Rörelsen kom som så ofta som en motreaktion mot de ganska konstlade och eskapistiska filmerna som dominerade filmhorisonten, varav Cuori sul mare (kärlek till havs) från 1950 är såpass sliskig att den kan få vem som helst att vilja utforska ångest i kolgruvor...

Så Umberto D handlar om en fattig pensionär(Carlo Battisti) som lever med sin väldresserad hund i en lägenhet i Rom. När hans slemme hyresvärd(Lina Gennari) vill bygga om så börjar hon på olika sätt (främst genom att aggressivt få honom att betala tillbaka sina skulder) försöka få honom bort från hennes våning. Så under större delen av filmen får man följa Umbertos försök att skramla ihop det som behövs för att bo kvar. Han säljer sin klocka, sina böcker och försöker på subtila sätt få gamla vänner att ge honom en slant. Mellan hans olika försök pratar han med våningens städare (Maria Pia Casilio) som i sin tur är 17 år, gravid och inte riktigt säker på vem som är fadern...

Det här med att låta amatörer spela stora roller är ju lite av en gamble. Ibland blir det ju väldigt bra som i Cykeltjuven av samma regissör, Il Posto av Ermanno Olmi eller för all del Amatörer av Gabriella Pichler. Men tyvärr är Carlo Battisti ganska katastrofal i huvudrollen - speciellt i början då han ska vara sjuk men inte verkar eller ser sjuk ut för fem öre. Och om man nu skulle ta en "riktig" person kunde man väl tagit en fattig pensionär istället för en meriterad professor, som uppenbarligen inte framgångsrikt kan gestalta hur det är att vara fattig, deprimerad och ensam? Många har uppenbarligen inte stört sig så mycket på Carlo som jag, men hans prestation drar ner det hela rejält och gör att hela dilemmat får ett ganska distanserat intryck på mig. Den unga Maria däremot är ju en riktig klippa och fick en välförtjänt skådiskarriär efter genombrottet här.

Umbertos svåraste stund

Hans hund försöker dra in lite till hushållskassan. Att hans hund var så väldresserad kändes lite off sett till hur han umgicks med sin vovve. 

Så, njä. Umberto D blev inte den samhällsskildringen den borde blivit. Jag vet inte riktigt om det beror på att den åldrats illa, om jag har ett hjärta av stål eller om andra kunnat bortse från Carlos skådespeleri bättre än jag. Det finns vissa kvaliteter, i synnerhet i början då en pensionärsdemonstration blir avbruten av en massa nedsättande militärer. 

Men totalt sätt blir det inte mer än en:

#189 The White Sheik

The White Sheik eller Lo sceicco bianco, 1952. Regi av Federico Fellini, manus av Michelangelo Antonioni, Federico Fellini, Tullio Pinelli och Ennio Flaiano.

Efter andra världskriget så behövde de italienska hemmafruarna inte så mycket socialrealism utan en av de mest heta grejerna var serietidningar. Supereskapistiska serier där rutorna var fotade med skådespelare som räddade vackra möer och hade dödsföraktade fighter mot onda beduiner. Wanda (Brunella Bovo) är i hemlighet ett superfan av Den vite sheiken som en av serierna heter. Och nu när hon ska på bröllopsresa till Rom, där serien görs, så bara måste hon träffa den förföriska Sheiken (Alberto Sordi). Hon tar sig till "foto-shooten" och lyckas på stört få en liten roll som exotisk kvinna i nöd. Hennes man är dock inte amused, alls- för hon sa att hon bara skulle ta ett bad, och nu är hon puts väck-borta. Så han letar efter henne samtidigt som han håller upp skenet för sin romerska släkt, som verkar väldans traditionell, och att hålla skenet uppe för släkten verkar var en fråga på liv och död. Maken (Leopoldo Trieste) är redan från start väldigt neurotisk och planerande, han har dessutom planerat bröllopsresan på minutbasis så man förstår att Wanda som har ett starkt, drömmande inre liv tar sig iväg till något annat- mer spännande- och vad kan vara mer spännande än en dejt med den magiska sheiken?

Ta nu ett bad i 24 minuter!

Sheiken gungar i en fantastisk hög gunga

Mannen blir tröstad av Cabiria

När maken efter en middag där Wanda inte är med "eh, hon har typ huvudvärk!" dumpat släkten så springer han desperat runt på roms gator och letar, och där stöter han på den prostituerade Cabiria(Giulietta Masina), som fem år senare fick sin egna film (Cabirias nätter). Hon börjar med ett "Tjena, ska du ta livet av dig?", och sedan frågar hon ut honom för att delvis visa sympati och delvis liksom fascinerat höra på något lite spektakulärt. Efter att ha snick-snackat en stund så drar hon iväg med en eldblåsare(heter det så?) och han sitter ensam och melankolisk kvar vid sin fontän. Men deppigheten har ett slut för Wandas fantasivärld spricker ganska snabbt då Sheiken var en trevligare typ i teorin än i praktiken (who would have known?)

Regin är livlig och fin, och skådespelarna gör det de ska. Den är lite bagatellartad men trevlig och mysig. Jag gillar't!

#158 The Importance of Being Earnest

The Importance of Being Earnest, 1952. Regi av Anthony Asquith, manus av Oscar Wilde.

Förväntningarna på The Importance of Being Earnest var på bottennivån efter att teaterversionen jag såg 1994 fortfarande är som ett ärr på min kulturella bildning. Peter Harrysson var gapig och allt var bara tungt och farsartat i någon slags förbjuden ihopmixning. Så playknappen trycks tveksamt ner med känslan av att jag bara ska 'beta av' filmen... Men sedan börjar den och jisses, klassen bara lägger sig över tvn och skapar filmnjutning av hög klass.

Jack(Michael Redgrave) och Algernon( Michael Denison) är två livsnjutande män som liksom vill blanda nytta med nöje och därför skapat  varsin hittepå-karaktär som gör att de kan smita från en del av sina sociala plikter, Jack har sin lätt kriminella 'bror' Earnest som han måste åka och ta hand om, Algernon har å sin sida sin stackars sjuka 'vän' Bunbury. Men Algernon är också lite uttråkad, och tycker dessutom om att jävlas lite med sin kompis. Så för att få lite koll på vad Jack gör så åker Algernon till Jacks ställe på landet och låtsas att han är Earnest vilket leder till förvecklingar och kärlek!

Detta skulle kunna bli hur lökigt som helst men Michael Redgrave och Michael Denison är ju så sjukt bra. De är charmiga. kvicka och har exakt rätt slags lekfullhet som gör att detta skepp flyter. Dialogen är ju också både vass och rolig, och när man ser skådespelare som kan sitt hantverk på denna höga nivån så kan man ju inte annat än att njuta!

Jack Worthing: I am sick to death of cleverness. Everybody is clever nowadays. You can't go anywhere without meeting clever people. The thing has become an absolute public nuisance. I wish to goodness we still had a few fools left.
Algernon Moncreiff: We have.
Jack Worthing: I should extremely like to meet them. What do they talk about?
Algernon Moncreiff: The fools? Oh, about the clever people, of course.

Lady Bracknell: Are your parents living?
Jack Worthing: I have lost both my parents.
Lady Bracknell: To lose one parent, Mr. Worthing, may be regarded as a misfortune; to lose both looks like carelessness.

Algernon.  Do you really keep a diary?  I’d give anything to look at it.  May I?
Cecily.  Oh no.  [Puts her hand over it.]  You see, it is simply a very young girl’s record of her own thoughts and impressions, and consequently meant for publication.  When it appears in volume form I hope you will order a copy.I have reached ‘absolute perfection’.I am quite ready for more.

Hear hear!

Kärleksstrul model light

Vilken fin film, men men tappar den inte lite mot slutet? Och även storyn i sig blir ju lite väl förutsägbar? Well, well så kan det vara men det räcker inte för att få mig på dåligt humör!

#11 Det sjunde inseglet och preliminära Bergmanlistan

Ah, Bergman. Han är den näst meste regisören hos Criterion med hela 29 filmer, inte illa. Precis innan jag började Criterionprojektet såg jag en stor andel av dom och listar här min preliminära lista. Jag är uppenbarligen större Bergmanfan än jag trodde då många filmer ligger på högt betyg. Så, läs titta och njuuuut!

1. På första plats har vi... #209 Såsom i en spegel.
Harriet Andersson är fantastiskt som Karin som fastnat i en hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken. Hennes pappa David (Gunnar Björnstrand) använder hennes ångest som stoff för att skriva sin roman. Tematiken kring guds existens återkommer ju ofta hos Bergman, men här känns det mest. Harriet är så fin och så trasig, fantastiskt.

Fantastiskt foto rakt igenom

Harriet pratar länge in i en vägg för att sedan sjunka uppgivet när när väggen inte svarar.

2. #11 Sjunde inseglet, har kanske det vackraste fotot och ett fantastiskt manus som fångar en medeltida pesttyngd, religiös dödsdans.

Mer gudsgrubbel

En inofficiel affich

3. #262 Fanny och Alexander TV-versionen. Överdådig med snyggt foto (igen) och en Jarl Kulle i toppform som principfast präst. Stort, djupt och fantastiskt!

"Jag har det andliga övertaget"

4. #537 Ansiktet. Fokuserar på konstnärer och konstnärliget. Ett teatersällskap bestående av bluffare, exploatörer och en enstaka person som tror på vad hon gör. Från Bilder:

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. 

Det finns även inslag av ockultism, magi och uppgiven ångest. Perfekt med andra ord!
5. #237. Sommarnattens leende. Charmig, lekfull och rolig. Fokuserar på en teologistudent som slits mellan gud och mänsklig kärlek (nåja, åtrå).

"Jag bryr mig inte om min fru, men rör någon min älskarinna blir jag till en tiger!"

6. Vargtimman(fanns inte på Criterion). Bergmans skräckfilm. Max von Sydow spelar en plågad konstnär som ser demoner, En gotisk skräcksaga med inceptionliknande specialeffekter...

7. En lektion i kärlek (fanns inte på Criterion). Elegant äktenskapskomedi med dead-pan-dialog och bra skådespeleri. Ett riktigt charmtroll.

8. #210, Tystnaden. Ett förspel till Fanny och Alexander som kom 20 år senare. Två syskon är i ett odefinierbart östland som militariseras samtidigt som deras relation fryser totalt.

9. #614 Sommaren med Monika. Ett förhållande växer fram mellan två unga, de flyr från världen och lever en drömsk sommar i ett förhållande som leder till att ett barn föds. Fin skildring hur det blir när ung kärlek förändras och dör... Trots att den är ganska tung såldes den ändå in som en nakenfilm i USA...

Lite osmakligt perpektiv...

10. #412 Gycklarnas afton. Vad är finkultur och vad är pajaskonster.

Skriv meeer om denna film Mikael... 

11. #321 Jungfrukällan. Ett mord på en ung kvinna i skogen. Utan att ha koll söker sig sedan mördarna till makens gård för mat och husrum. Spänningen ökar stadigt i Bergmans Hateful Eight...

12. Skammen (fanns inte på Criterion) Är Bergmans krigsfilm. Sverige är invaderat av fiendestyrkor och bomber flyger i vad som är en riktig CGI-fest (med Bergmanmått) Armeer rör sig över Gotland medan Eva (Liv Ullman) och Jan (Max vin Sydow) försöker hitta trygghet. Till slut flyr de över en skraltig båt över ett hav fullt med döda. mäktig film.

13. #210 Nattvardsgästerna. Nu är det dags igen för.... .... ... .. . Religöst grubbel. Finns gud eller inte, vem är god och vad är ont? Slutar optimistiskt och kristet som även en ateist som jag kan gilla. Snyggt foto igen och igen.

14. #139 Smultronstället. Professor Isak Borg är på väg för att ta emot en hederstitel och återbesöker sitt barndomshem på vägen. Han plockar även upp liftare i denna roadmovie. Jag gillart men inte riktigt så mycket som många andra. Victor Sjöström är fin men han ska ju inte vara det i denna film, alla säger att han är så kylig men ändå går han omkring som en riktig mysgubbe..

Snygg körkarlen-koppling i starten!

15. #613 Sommarlek. En Balettdansös minns tillbaka på en dömd kärleksrelation. Inte helt oäven men inte särskilt engagerande heller...

16. Kvinnors väntan. (fanns inte på Criterion) Kvinnor sitter runt ett bord och pratar om sina män... Lite tjatig och inte jättekul

17. En Passion. (fanns inte på Criterion). Djurplågare på en ö och otrohet. Känns lite som en mellanfilm...

18. Riten. (Fanns inte på Criterion) Bra men lite seg historia om några diaboliska mimare .

19. För att inte tala om alla dessa kvinnor (fanns inte på Criterion), Bergmans första försök till färgfilm. Riktigt fiasko, humorn är helt off och fotot kasst...


Så vad saknas!?

Persona, Trollflöjten, Scener ur ett äktenskap, ur marionetternas liv och Viskningar och rop måste ses för att man kan säga att Bergmantoppen har lite trovärdighet. Uppdatering kommer när de är tittade....