Neorealismen var ju en rörelse där man på ett naturligt sätt ville visa berättelser från folket som sällan får någon plats i våra berättelser och filmer. Och speciellt när man ser bakåt i historien så är det nästan bara de stora männens historier som berättas. Jag har själv, vid sidan om mitt filmengagemang ett ganska stort intresse för det antika rom och trots att slavar och arbetare på jordbruken var en rejäl numerär majoritet av befolkningen så finns det bara klotter kvar kring hur de tänkte och hur de hade det(de tänkte mycket på snoppar om man ska tro klottret). Så ambitionen med neorealismen var att man skulle komma "vanligt" folk inpå livet. Då kan man ju inte heller låta dessa spelas av diviga skådespelare som larmar och gör sig till utan vanligt folk ska porträttas av vanligt folk - Basta. Rörelsen kom som så ofta som en motreaktion mot de ganska konstlade och eskapistiska filmerna som dominerade filmhorisonten, varav Cuori sul mare (kärlek till havs) från 1950 är såpass sliskig att den kan få vem som helst att vilja utforska ångest i kolgruvor...
Så Umberto D handlar om en fattig pensionär(Carlo Battisti) som lever med sin väldresserad hund i en lägenhet i Rom. När hans slemme hyresvärd(Lina Gennari) vill bygga om så börjar hon på olika sätt (främst genom att aggressivt få honom att betala tillbaka sina skulder) försöka få honom bort från hennes våning. Så under större delen av filmen får man följa Umbertos försök att skramla ihop det som behövs för att bo kvar. Han säljer sin klocka, sina böcker och försöker på subtila sätt få gamla vänner att ge honom en slant. Mellan hans olika försök pratar han med våningens städare (Maria Pia Casilio) som i sin tur är 17 år, gravid och inte riktigt säker på vem som är fadern...
Det här med att låta amatörer spela stora roller är ju lite av en gamble. Ibland blir det ju väldigt bra som i Cykeltjuven av samma regissör, Il Posto av Ermanno Olmi eller för all del Amatörer av Gabriella Pichler. Men tyvärr är Carlo Battisti ganska katastrofal i huvudrollen - speciellt i början då han ska vara sjuk men inte verkar eller ser sjuk ut för fem öre. Och om man nu skulle ta en "riktig" person kunde man väl tagit en fattig pensionär istället för en meriterad professor, som uppenbarligen inte framgångsrikt kan gestalta hur det är att vara fattig, deprimerad och ensam? Många har uppenbarligen inte stört sig så mycket på Carlo som jag, men hans prestation drar ner det hela rejält och gör att hela dilemmat får ett ganska distanserat intryck på mig. Den unga Maria däremot är ju en riktig klippa och fick en välförtjänt skådiskarriär efter genombrottet här.
 |
| Umbertos svåraste stund |
 |
| Hans hund försöker dra in lite till hushållskassan. Att hans hund var så väldresserad kändes lite off sett till hur han umgicks med sin vovve. |
Så, njä. Umberto D blev inte den samhällsskildringen den borde blivit. Jag vet inte riktigt om det beror på att den åldrats illa, om jag har ett hjärta av stål eller om andra kunnat bortse från Carlos skådespeleri bättre än jag. Det finns vissa kvaliteter, i synnerhet i början då en pensionärsdemonstration blir avbruten av en massa nedsättande militärer.
Men totalt sätt blir det inte mer än en:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar