The emperor Jones, 1933. Regi av Dudley Murphy och William C. de Mille. Manus av Du-Bose Heyward baserad på pjäsen med samma namn av Eugene O'Neill.
Robeson var på många sätt en pionjär inom teatern. The emperor Jones spelades faktiskt på Broadway och där var ju svarta stjärnor inte direkt vanliga. Han var faktiskt först med att spela huvudrollen i Othello mot en vit skådespelare, vilket tidigare (och för all del senare) spelades av Laurence Olivier, Orson Welles eller andra vita stjärnor i blackface. 1933 var han lite av en stjärna så då var det dags att filmatisera hans broadwaysuccé The emperor Jones.
På teater är det viktigt att man spelar ut ordentligt. Gesterna måste vara stora och rösten hög så även de längst bak kan se vad som händer och hänga med i dialogen. En bra idé brukar vara att skala ner lite av det där när man spelar in film, vilket inte Robeson gör. Regisören verkar inte heller bearbetat manuset särskilt mycket, vilket är synd då man på film kan byta miljöer eller åtminstone röra kameran. Men det är klart 1933 var kamerorna väldans stora och stationära när man skulle spela in ljudfilm.
Pjäsen cirkulerar kring en Brutus James (Paul Robeson) som är lite av en skojare. Alla i hans hemtrakter tror att han är lite av en ängel men i verkligheten så ljuger och spelar han sig fram i den undre världen. Det ene leder till det andra och han hamnar i finkan. Han rymmer, hamnar till havs och blir kung över ett gäng infödingar på en öde ö i stilla havet. Så där är vi, i en klassisk "negerkung"-trop med korkade infödingar som bara gör som den smarta amerikanen säger. Till slut, efter att han gjort om hela ön till ett slags Versailles så verkar infödingar tröttna och skrämmer iväg honom. Sedan lurar de tillbaka honom med infödingsdanser och mystiska förbannelser (varför denna "skräm bort-lura tillbaka" taktik var bra fattade jag inte). Ack slutet blev inget bra för vår stackars...hjälte. Eller för vår stackars tittare(alltså jag, för jag antar att ingen annan tittar på denna...).
Musiken var bra, särskilt härlig var gospelmusiken som sjöngs fram då och då. Tyvärr är Robesons egna röst jättespeciel men också väldigt gammeldags. Det är en slags superlåg Barytonröst som är ännu murrigare än James Earl Jones. Det bara inte riktigt känns så kul för mig att lyssna på även om jag kan tycka att den är imponerande.
Så totalt sett är det ett ganska muggigt manus, övertydligt skådespeleri, ganska trist filmat men med trevlig musik. Aj aj. Jag bjussar på en svag:
