2018- årets bästa filmer

2018- årets bästa filmer
Folk tycker ju så olika om det ena och det andra, vem ska man egentligen lita på i denna djungel av filmelitister? Svaret är moi. Så sanningen serveras här ljummen och grann:


20. First man (Damien Chazelle)


En ruggigt välgjord film, med snyggt foto, snygg musik, snygga människor och toksnygga rymdskepp som lite kyligt rör sig genom rymden. I centrum en emotionellt handikappad Zuckerberg-kopia (Ryan Gosling)

19. Juliet, Naked


Äntligen får man se en trevlig rom-com med pop-nördar i centrum. Filmer som bara levererar en trevlig stund kommer sällan med på årsbästalistor vilket är synd. Juliet, Naked är bitsk, rolig och känslosam.

18. The night comes for us (Timo Tjahjanto)

The night comes for us är inte bitsk, rolig och känslosam. Den är däremot årets actionfilm. Bra skurkar, bättre hjältar, en massa machetes och en våldsfest utan like.

17. The ballad of Buster Scruggs (Ethan Coen, Joel Coen)


Sex småfilmer från western med egentligen bara en svag del (den sista). Humor, musik och härlig dialog i mysig mix.

16. Ant-Man and the Wasp (Peyton Reed)


Stor underhållning i litet format, ibland är det vad själen behöver

15.  Utøya 22. juli (Erik Poppe)

"Du kommer inte fatta" säger Kaja i telefon till sin mamma då filmen börjar. Men sedan försöker filmen få oss att fatta hur jävligt allt är. För ibland blir attentat mest siffror och statistik men här (denna Utøya-film var hästlängder böttre än Greengrass-filmen) finns ingen mening med allt eller ett slut som andas triumf utan bara ångest och terror.

14. Burning (Lee Chang-dong)

En ganska obehaglig upplevelse om kärlek och klass. Steven Yeun briljerar som den charmiga rikemannen som konsumerar utrycksfulla arbetarklasstjejer för att underhålla sin kompisar. Mystisk och spännande.

13. Roma (Alfonso Cuaron)

Vacker film om kvinno- och samhällsutveckling som interagerar med varandra. Fin hantering av de stora samhällsstormarna som liksom ligger i bakgrunden av familjelivet.

12. Gräns (Ali Abbasi)

I Sverige tvångsteriliserades  tusentals människor på grund av "svårartad sjukdom eller svårt lyte" eller för att de var så kallade "asociala". Gräns visar att även annorlunda människor kan hitta sin flock. Sedan att filmen har en av filmhistoriens märkligaste sexscener får väl ses som ett plus :)

11. Goliat (Peter Grönlund)

En sorgligt förbisedd film om det sociala arvet och den svenska underklassen.

10.The Favourite (Yorgos Lanthimos)

Fiskögeobjektiv och kvinnlig list i en bittsk och vacker film. Den är lite som en mix av Barry Lyndon, Draughtmans contract(helt korrekt Jojjenito!) och Marie Antoinette men med något eget instoppat i mixen.

9. Annihilation (Alex Garland)

Människans och naturens upplösning i ett fascinerande verk som borde setts på bio. Mystisk, skrämmande och vacker

8. The rider (Chloé Zhao)

Om att tvingas lämna sin identitet och krisen det kan medföra. Enkel, vacker och sorgsen men samtidigt storartad vacker.

7. Sorry to bother you (Boots Riley)

Politik och poetisk fantasi i en härlig mix-up. Rolig, intressant och visuellt dekadent.

6. BlacKkKlansman (Spike Lee)

En lättsinnig och ursinnig vänstersving mot amerikanska samhället. Spike Lee som nog de flest gett upp på ger plötsligt en inspirerad show med både hjärta, hjärna och underhållningsvärde.

5. Shirkers (Sandi Tan)

Om en film som kunde skakat filmvärlden och om ett väldigt känsligt manligt ego. Dokumentären byggs upp som ett mysterium och slutar i en frustrerande triumf av något slag.

4. The Tale (Jennifer Fox)

Jennifer Fox berättar sin historia om sexuellt utnyttjande och hennes egna resa genom hennes minnen. Många intryck liksom flyter upp för att mot slutet skapa en sorglig helhet. Vacker och med en fantastisk Laura Dern i huvudrollen.

3. Leave no Trace (Debra Granik)

Om att försöka leva utifrån sina egna villkor. Om vad samhället bör/ska göra åt folk som inte följer de vanliga ramarna. Om att verkligen inte kunna vara en del av en gemenskap. Om alla PTSD-skadade veteraner som lever i samhällets utkanter.

2. Spider-Man: Into the Spider-Verse (Bob Persichetti, Peter Ramsey, Rodney Rothman)

Rörande och otroligt fantasifullt spindelman-äventyr. Ett fantastiskt äventyr för hjärta och hjärna som omdefinierar både superhjältar och animerat. Fantastisk!

1. Climax (Gaspar Noé)

En utdragen mardrömsresa där ett gäng dansare drogas ner och tappar koncepten helt och hållet. Vackert och ångestladdat, årets favorit för mig.

Bubblare:
Private life, Suspiria, Widows, Jesus,

Sådana jag inte sett men nog borde ha sett: Shoplifters, Cold War och The house that Jack built

Stockholms filmfestival 2018

Årets festivaltittningar! 　

Hur gick det, vad var givande och vad gav inte så mycket tillbaka? Från min nummer 1 till min nummer sist:

Gaspar Noes Climax kanske har så mycket handling och dessutom hade en del översexistiska dialoger men man får ta the bitter with the sweet. För det visuella mörkret, ångesten, dansen och dramat gjorde ändå detta till festivalen höjdpunkt för mig.

Trodde aldrig att Meta-Zombie-komedin One cut from the dead av Shin'ichirô Ueda skulle slå an så många strängar hos mig. Men den var båda smart och rolig

The Favourite av Yorgos Lanthimos var ju ett ganska härligt rival-dramedy med Rachel Weizs och Emma Stone i högform.

Årets ångestpiller var definitivt Beautiful Boy av Felix van Groeningen. Om droger, kärlek, tappat hopp och bristande kommunikation.

Täckta ansikten i en begravningscermoni från Birds of Passage av Cristina Gallego och Ciro Guerra. En ganska mörk och våldsam historia om stora förändringar för ursprungsbefolkning då droghandeln tar ett större grepp kring alla delar av Columbia 

Dansmordet i Suspiria av Luca Guadagnino var ju gotiskt obehagligt, och den generella stämningen var som en väldigt kylig mardröm. Växte efter titten

Ben Wheatley's festen-komedi Happy New Year, Colin Burstead var både charmig och lite jobbig, precis som det ska vara...

Jesus av Hiroshi Okuyama var en trevlig bagatell om en pojke som hittar Jesus, men inte riktigt vet vad han ska göra med honom. 

Min lillasyster Mirai av Mamoru Hosoda var en fin men lite splittrad historia om en syskon, familjehistoria och magi.

Blindspotting av Carlos López Estrada var ett ömsomt smart och ömsomt lite väl plakatmässigt resonemang kring ras och våld. Rafael Casal står dock för en av årets prestationer som den strulige Miles

Another day of life av Raúl de la Fuente och Damian Nenow var en fint animerad reenactment av den polska journalisten Kapuscinski's resor i det inbördeskrigsdrabbade Angola.

Sunset av Lazlo Nemes var vacker och mystisk. Tyvärr var den också lång, virrig och lite väl förvirrande

The man who feels no pain av Vasan Bala hade ju kunnat vara kul och actionfylld, och var det också. Men den var ju alldeles för lång och hade en hel del transportsträckor.

The Chambermaid hade sina stunder, men det går inte heller att komma ifrån att den handlade om en kvinna som städar hotellrum i två timmar och att inget annat händer 

Många gillade ju Blaze av Ethan Hawke och paret var ju fint, men kalaset föll mig inte i smaken.

The Cannibal Club var verkligen ingen höjdare, det var alldelles för lite kannibaler och inget klubbliv. Dessutom så verkade inte filmen riktigt bestämma sig för om den skulle handla om herrklubbar a-la-Hostel eller om det skulle vara något slags sexhemligheter-film. 

Blaze

Blaze, 2018. Regi av Ethan Hawke, manus av Ethan Hawke och Sybil Rosen.

Producenter får ju ofta en massa skit. Folk fattar ju inte vad de gör och på sistone hör man mest talas om dom som vidriga snuskgubbar som passar bättre i finkan än i någon slags maktposition. Men de gör faktiskt ju en hel del bra grejer, de ser till att filmer har en lagom längd, att det finns en struktur, att övertända regissörer tvingas att kill their babies för att få en tajtare upplevelse. Blaze hade klart mått bra av ett  starkare grepp och kanske lite mer översyn av i synnerhet manus och klippning- för det är mycket som inte hänger ihop. Så välkommen tillbaka onda Hollywood executives (fast kanske inte Harvey Weinstein...)

Filmen börjar med en skogstokig Blaze som helt verkar ha tappat alla kulorna han hade. Han gormar, predikar och mumlar och sabbar därmed hans sista chans att spela in någon skiva.

Mycket av handlingen cirkulerar kring en radiointervju där Townes(Charlie Sexton) och Zee(Josh Hamilton) intervjuas kring Townes nya skiva men egentligen bara pratar om Blaze i hela samtalet (vilket radiohosten verkar tycka vara helt OK). Det berättas tidigt att Blaze dödas utanför en konsert, att han blev galen och var det i resten av sitt liv, att det enda han ägde var kläderna på kroppen och ett pantkvitto... 

Så sakta men säkert får vi följa Blazes liv från att han är en tonårig snickare tills han frånfall, men tyvärr händer det inte så mycket där emellan. Han spelar lite håglöst gitarr, han blir kär i Sybil (Alia Sherkat), han bor i ett luffigt hus i skogen, han skaffar sig ett långt skägg. Hela den tidigare fasen där de sitter och myser och spelar lite gitarr känns ganska trevligt, men sedan drar de till Austin för att få igång hans musikkarriär - vilket Sybil verkar tycka är mycket viktigare än Blaze. Mycket riktigt är Blaze inte särskilt proffsig under sina gig, och efter gigen så ligger han runt och super upp de få cashen han drar in- vilket är ett klassiskt sätt att sätta press på förhållandet.

Mycket riktigt glider de isär, inte på något snabbt sätt utan mer långsamt. Blaze fortsätter spela och sitter på en veranda med några countryfolks, och en dag blir han skjuten av sonen till en av hans kompisar- faktiskt en bra stund efter han spelade på en konsert. Slut.

Filmen

Verkligheten

Mixade intryck;
Så varför hade FilmBlaze så manikerat skägg!? Titta bara på riktiga Blaze:s skägg, ruffigt och vilt!

Blaze stämma var ju lite ruffigare än filmens Ben Dickey, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen mer än att det hade varit kul att höra något med den riktiga Blaze - åtminstone i eftertexterna?

Filmen börjar med att Blaze är skogstokig och att Townes säger att han sedan var det i resten av sitt liv, men filmen visar inget belägg för det? Visst var han strulig men det var han ju hela livet? Att börja en film med en spektakulär scen för att sedan visa hur man kom dit är ju ett klassiskt knep, men att börja med en spektakulär scen och inte koppla det till resten är ju ganska oinponerande.

Så vem var Blaze egentligen? Svårt att veta, man kom inte in på livet på honom alls. Han kändes inte som en person som brann för sin konst eller som en person som fastnat i droger utan bara som en vanlig loj snubbe?

Den första recensionen från IMDB var:
"Literally one of the worst movies I've seen in the theater. The screenplay is terrible (no one talks like these people talk). The lead actor is terrible (it's apparently his fist acting job). The chronology is all over the place. The film is just BORING. I couldn't wait for it to be over, yet it just kept plodding along."

Riktigt så illa tycker jag nog inte det var, men jag hoppades också att den skulle ta slut.

Jag är dock en kille som gärna ger konstruktiv kritik så har jag två tips till Ethan:
+Klipp ner filmen
+Om man ska göra en Biopic så är det alltid bra att välja liv där det händer en massa i, Blaze liv var ju varken särskilt dramatiskt, spännande eller händelsefyllt?

Så en toksågning? Nej, det fanns fina saker också som Alia Sherkat, fotot och stundtals musiken så jag lägger upp en generöst betyg:

Så var jag mest neggig(jag tror det)? Men vad tyckte resten?

Fiffis filmtajm
Rörliga Bilder och Tryckta ord
Movies Noir
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Har du inte sett den
The Nerd Bird