#402 The milky way

The milky way eller La voie lactée, 1969. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland undrar jag om det verkligen var så lyckat för Buñuel att beskriva sig själv som surrealist, en sådan titel kan liksom ställa krav på filmskaparen att slänga in en massa random bilder i sina filmer bara för att inte göra saker för off-brand. Här vill ivarjefall Buñuel diskutera religion och förföljelse, inspirerad av boken Dictionary of Heresies av Abbé Pluquet. Boken beskriver en massa religiösa bråk genom främst 1200-1700talet, och eftersom vi européer var den tidens talibaner så var ju alla våldsamt kinkiga kring hur man skulle tolka olika trätoämnen, såsom förhållandet mellan Jesus och gud, eller om nattvarden är symbolisk eller om vi faktiskt äter Jesus kött på riktigt. 

Ramberättelsen handlar om två män som är på väg till en pilgrimsfärd till Santiago di Compostela. På promenaden dit händer en massa knäppa grejer, men det mest återkommande är att de liksom kommer till olika tidsåldrar där olika män argt diskuterar religion. Jag tror dock att Buñuel inte tycker att vi i publiken ska hänga med i debatterna då alla pratar ett avancerat teologi-lingo som går över mitt huvud(!) med ganska stor marginal. Huvudpoängen verkar vara att alla verkar vilja ha ihjäl dom som inte håller med om sin tolkning oavsett vad kanske Jesus hade tyckt om det. Det är musketörer och präster och spanska inkvisitioner och några vanliga landsortspräster och alla verkar väldigt intresserade av detaljer. 

Våra vandrare går vidare men frågan är om dom kommit fram ännu, kanske tröttnade dom på en film som liksom slår in öppna dörrar och presenterar få insikter. Och ja, när man är surrealistisk stup i kvarten så påverkar det dessutom ens engagemang för karaktärer och relationer. Allt är ju liksom på låtsas på flera nivåer men tyvärr inte på någon rolig eller spännande nivå. 

Lite låga betyg på sistone vilket kan bero på att jag tappat status som kulturman och bara borde titta på Statham-retrospektiver eller så kommer en Criteteriontopp snart igen? Man får la se.

#385 Army of shadows

Army of shadows eller L'armée des ombres, 1969. Regi och manus av Jean-Pierre Melville, efter en roman av Joseph Kessel.

Det är lite klurigt, ibland är det bäst att se en film utan några förutfattade meningar och ibland är det bäst att kalibrera sig lite innan. I fallet med Army of shadows borde jag nog läst på mig lite. Mina förväntningar var nämligen att filmen skulle ha en övergripande plot och väntade hela tiden lite på att den skulle komma igång, men så var det inte. Istället visar filmen ett flertal scener kopplade till motståndskämpen Philippe Gerbier (Lino Ventura) i sin och sina vänners skoningslösa kamp mot nazisternas ockupation 1942. I första scenen blir han hämtad till ett förhörsläger men lyckas ta sig därifrån. Sedan följer en osentimental serie händelser kring vad de gjorde och vad som gjordes mot dem Råheten börjar redan i en av de tidigaste scenerna då en naziinformatör stryps, trots att han bara är ett osäkert barn. Nazisterna har ögon på många platser och Gerbier och hans vänner hamnar i farliga situationer som ibland kan hanteras och ibland slutar framför tyska kulor. Alla karaktärer har information på en need-to-know basis vilket säkert är vettigt ur ett säkerhetsperspektiv men också leder till en del olyckliga situationer. 

Fotot är blekt men ändå vackert, karaktärerna är för det mesta ganska sammanbitna vilket man ju kan förstå. När det går bra konstaterar men det lite kyligt och när det går dåligt så liksom registrerar man det också. Det finns en tid för känslor och hurrarop men när man faktiskt dödar andra människor så är det svårt att riktigt fira. Kampen är skoningslös och tar aldrig en paus, man är aldrig säker, man är aldrig avslappnad vilket kan påverka vem som helst.

Melville var själv motståndskämpe under kriget vilket säkert gav extra insikter till filmen vilket flera skådespelare vittnat om. 

Någonstans väntade jag på "den stora händelsen" som aldrig riktigt kom vilket på någon olyckligt sätt störde min upplevelse, men det var ju mitt fel och inte filmens. Trots detta så var L'armée des ombres en speciell och häftig upplevelse. 

#345 My Night at Maud's

My Night at Maud's eller Ma nuit chez Maud, 1969. Manus och regi av Éric Rohmer.

My dinner with André kom ut 1981 och trots att den är skrämmande pretentiös så tyckte jag om den. Även den fokuserar på en kväll och diskussioner om livet, andlighet och att leva i sociala 'bubblor'. För på samma sätt som i den filmen så har denna film ett Jag, ett jag som diskuterar och studsar sin världsbild mot någon annan. Filmens Jag(Jean-Louis Trintignant) är en lite bortkommen katolsk man som hamnar hemma hos en Maud(Françoise Fabian), som är en nyskild kvinna som verkar ha levt loppan på en massa olika sätt. Hon liksom lite förlöjligar honom och hans gamla katolska värderingar, men hon verkar också på något sätt lockad av hans oskuldsfullhet. Själv så slits han mellan sina värderingar (inget sex före äktenskapet, OSKYLDIGA tankar med mera) och sitt växande intresse (passion) för Maud. I valet mellan rätt och känslorna så väljer han lite mittemellan och får till slut både kakan och äta upp den.

Ma nuit chez Maud diskuterar religion och datinglivet men det görs ganska trist. Då Bergman aktivt själv letar efter svar på de stora frågorna så verkar Rohmer klart mindre investerad i sitt verk. Filmen slutar varken med ett bang eller ett frågetecken utan mer om att alla fortsätter som innan, utan vare sig nya insikter eller perspektiv. Under filmens gång hade jag kunnat svära på att Rohmer var en sådan där rabiat ateist då hans kristna karaktär verkade så korkad, men det verkar tvärtom varit så att han var trogen katolik livet ut, så jag lutar istället mot att han aldrig på allvar varken tvekade eller såg problematik i sin livssyn - vilket hade varit bra, för filmen åtminstone.

Det som filmen verkar vilja undersöka är om ödet styr våra livsval eller om vi själva kan påverkar våra liv. Tycker man den frågan är intressant finns det kanske mer att hämta, men personligen så tycker jag frågan i sig är ganska dum.

Raggningstips nummer ett

Så, nu har jag sett Rohmers mastodontserie på sex filmer om moral. Enligt baksidestexten ska de ta upp olika moraliska frågeställning men alla sex handlar egentligen bara om att man (man är i alla filmerna en man) inte ska tänka med snoppen utan på vad som är viktigt egentligen. Kanske fint men inte så insiktsfullt precis.

Det var det, ganska trist egentligen, så därför bjuder vi inte på mer än en:

#122 Salesman

Salesman, 1969. Regi av Albert Maysles, David Maysles och Charlotte Zwerin.

Jag jobbade själv som telefonförsäljare/insamlare på cancerhjälpen i början på 90-talet och sedan som opinionsundersökare på SKOP. Speciellt på SKOP var det hårda bud, fick man tre "kunder" som inte ville svara på sina intervjufrågor fick man helt enkelt gå hem, utan lön. Detta ledde följaktligen till att folk ibland hittade på vilket parti som de icke-svarande röstade på på, så det var nästan surrealistiskt då man kunde se tidningsrubriker att vänstern hade gått upp då man visste att det var Nicke och den svartklädde som ett par dagar innan satt V på ett antal icke-samarbetsvilliga medborgare...

I Salesman, som för övrigt var en av Quentin Tarrantinos 10 utvalda favoriter då han var gäst på Stockholms filmfestival, så säljer man biblar. Filmen följer ett dörr-till-dörrförsäljare som säljer lite lyxigare biblar till katoliker man lyckats få tag på via lokala kyrkan. Och bibeln är trots allt bara en vara och säljarna är bara säljare som använder alla tricksen i boken för att få motvilliga kunder att köpa vad dom inte har råd med.

You can buy this on credit!

Och här är det precis som på min tid, alla är sin egen lyckas smed, inga ursäkter gäller, och om kunden inte har råd så kan man alltid köra en avbetalningsplan. Värst i säljgänget går det för Paul, The badger som hamnar i riktig röta. Då de flesta säljer 4-5 biblar om dagen så får Paul som mest ett köp om dagen. Desperationen ökar vilket innebär att hans inre ångest blir allt mer tydlig för kunderna. Han fortsätter att pressa på kunder långt efter att tåget har gått. Till slut börjar andra i säljgänget undvika honom för att inte smittas av negativiteten han sprider runt sig.

Please, buy a bible

The Badger var en huvudinspiration till Gil-figuren i Simpsons

Filmen är både gripande och en bra allegori av ett USA som ett land där religion och kapitalism bara är olika sidor av samma mynt... Gripande, intressant och något obehaglig.

#104 Double Suicide

Double Suicide eller 心中天網島 Shinjū: Ten no amijima, 1969, regi av Masahiro Shinoda, manus av Masahiro Shinoda, Tôru Takemitsu och Taeko Tomioka, från en pjäs av Monzaemon Chikamatsu.

Pjäsen som ligger till grund för filmen skrevs redan 1721 och brukar framföras i Bonrako-stil, det vill säga med dockor. Då min fru jobbar som dockspelare på dockteatern Tittut så känns det lite extra kul att se introduktionsfilmen där man får se dockspelarna jobba med sina vackra figurer. Shinoda ville dock inte göra filmen med dockor, men har ändå med dockspelarna, som går runt miljöerna och ändrar på scenografin och ibland även leder karaktärer. Att det ska bli dubbla självmord framgår ju av titeln men redan i början får man se hur regisören resonerar med manusförfattaren om hur självmorden ska bli som mest känslosamma, Kabuki-stilen döms ut som för vacker för ändamålet.

Starten med regisören och dockorna samt dockspelarna som är med rakt igenom skulle kunna syftas till att ge en avståndseffekt eller verfremdungseffekt -vilket en del filmkritiker verkar tro. Och tanken i sådana fall skulle ju vara att få tittarna mindre engagerade i karaktärerna och mer engagerade i politiken... Själv tror jag inte det, skådespelarna är ju hur tända som helst och spelar för det mesta på ett övertygande sätt. Det handlar säkert mer om hylla berättelsens bakgrund, samt att den teatrala känslan ligger mer i linje kring hur berättelsen var tänkt att berättas. Men det är klart, det finns ju en berättelse i grunden om sociala orättvisor och liv dömda till undergång från start...

Det älskande parets huvuden

han ger henne pleasure...

Berättelsen är nog inget för dockteatern Tittut, den cirkulerer nämligen kring en man och hans förhållande med en prostituerad som han har lovat att köpa loss från hennes husbonde (eller säger man hallick?) Han har dock en familj som han bryr sig om och hon känner att friheten närmar sig lite väl långsamt, för varje intäkt hon får så tillkommer andra kostnader, och hon sitter mer eller mindre fast i sitt bordell-fängelse. Så till slut verkar det bara finnas en väg för dem ut ur eländet, #nohappyending.

Dockspelarna bygger upp den sista hängplatsen...

Fotot är väldigt monokromatiskt, svart-vitt med få gråskalor. bakgrunderna är också grafiska med förstorningar av gamla japanska träetsningar. Allt som allt är det vackert, och gripande och har högt tempo - vilket dockteatern kan behöva ha för att publiken ska behålla fokuset.

#11 Det sjunde inseglet och preliminära Bergmanlistan

Ah, Bergman. Han är den näst meste regisören hos Criterion med hela 29 filmer, inte illa. Precis innan jag började Criterionprojektet såg jag en stor andel av dom och listar här min preliminära lista. Jag är uppenbarligen större Bergmanfan än jag trodde då många filmer ligger på högt betyg. Så, läs titta och njuuuut!

1. På första plats har vi... #209 Såsom i en spegel.
Harriet Andersson är fantastiskt som Karin som fastnat i en hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken. Hennes pappa David (Gunnar Björnstrand) använder hennes ångest som stoff för att skriva sin roman. Tematiken kring guds existens återkommer ju ofta hos Bergman, men här känns det mest. Harriet är så fin och så trasig, fantastiskt.

Fantastiskt foto rakt igenom

Harriet pratar länge in i en vägg för att sedan sjunka uppgivet när när väggen inte svarar.

2. #11 Sjunde inseglet, har kanske det vackraste fotot och ett fantastiskt manus som fångar en medeltida pesttyngd, religiös dödsdans.

Mer gudsgrubbel

En inofficiel affich

3. #262 Fanny och Alexander TV-versionen. Överdådig med snyggt foto (igen) och en Jarl Kulle i toppform som principfast präst. Stort, djupt och fantastiskt!

"Jag har det andliga övertaget"

4. #537 Ansiktet. Fokuserar på konstnärer och konstnärliget. Ett teatersällskap bestående av bluffare, exploatörer och en enstaka person som tror på vad hon gör. Från Bilder:

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. 

Det finns även inslag av ockultism, magi och uppgiven ångest. Perfekt med andra ord!
5. #237. Sommarnattens leende. Charmig, lekfull och rolig. Fokuserar på en teologistudent som slits mellan gud och mänsklig kärlek (nåja, åtrå).

"Jag bryr mig inte om min fru, men rör någon min älskarinna blir jag till en tiger!"

6. Vargtimman(fanns inte på Criterion). Bergmans skräckfilm. Max von Sydow spelar en plågad konstnär som ser demoner, En gotisk skräcksaga med inceptionliknande specialeffekter...

7. En lektion i kärlek (fanns inte på Criterion). Elegant äktenskapskomedi med dead-pan-dialog och bra skådespeleri. Ett riktigt charmtroll.

8. #210, Tystnaden. Ett förspel till Fanny och Alexander som kom 20 år senare. Två syskon är i ett odefinierbart östland som militariseras samtidigt som deras relation fryser totalt.

9. #614 Sommaren med Monika. Ett förhållande växer fram mellan två unga, de flyr från världen och lever en drömsk sommar i ett förhållande som leder till att ett barn föds. Fin skildring hur det blir när ung kärlek förändras och dör... Trots att den är ganska tung såldes den ändå in som en nakenfilm i USA...

Lite osmakligt perpektiv...

10. #412 Gycklarnas afton. Vad är finkultur och vad är pajaskonster.

Skriv meeer om denna film Mikael... 

11. #321 Jungfrukällan. Ett mord på en ung kvinna i skogen. Utan att ha koll söker sig sedan mördarna till makens gård för mat och husrum. Spänningen ökar stadigt i Bergmans Hateful Eight...

12. Skammen (fanns inte på Criterion) Är Bergmans krigsfilm. Sverige är invaderat av fiendestyrkor och bomber flyger i vad som är en riktig CGI-fest (med Bergmanmått) Armeer rör sig över Gotland medan Eva (Liv Ullman) och Jan (Max vin Sydow) försöker hitta trygghet. Till slut flyr de över en skraltig båt över ett hav fullt med döda. mäktig film.

13. #210 Nattvardsgästerna. Nu är det dags igen för.... .... ... .. . Religöst grubbel. Finns gud eller inte, vem är god och vad är ont? Slutar optimistiskt och kristet som även en ateist som jag kan gilla. Snyggt foto igen och igen.

14. #139 Smultronstället. Professor Isak Borg är på väg för att ta emot en hederstitel och återbesöker sitt barndomshem på vägen. Han plockar även upp liftare i denna roadmovie. Jag gillart men inte riktigt så mycket som många andra. Victor Sjöström är fin men han ska ju inte vara det i denna film, alla säger att han är så kylig men ändå går han omkring som en riktig mysgubbe..

Snygg körkarlen-koppling i starten!

15. #613 Sommarlek. En Balettdansös minns tillbaka på en dömd kärleksrelation. Inte helt oäven men inte särskilt engagerande heller...

16. Kvinnors väntan. (fanns inte på Criterion) Kvinnor sitter runt ett bord och pratar om sina män... Lite tjatig och inte jättekul

17. En Passion. (fanns inte på Criterion). Djurplågare på en ö och otrohet. Känns lite som en mellanfilm...

18. Riten. (Fanns inte på Criterion) Bra men lite seg historia om några diaboliska mimare .

19. För att inte tala om alla dessa kvinnor (fanns inte på Criterion), Bergmans första försök till färgfilm. Riktigt fiasko, humorn är helt off och fotot kasst...


Så vad saknas!?

Persona, Trollflöjten, Scener ur ett äktenskap, ur marionetternas liv och Viskningar och rop måste ses för att man kan säga att Bergmantoppen har lite trovärdighet. Uppdatering kommer när de är tittade....