#162 Man bites dog

Man bites dog eller C'est arrivé près de chez vous, 1992. Regi av Rémy Belvaux, André Bonzel och Benoît Poelvoorde, manus av Rémy Belvaux, André Bonzel, Benoît Poelvoorde och Vincent Tavier.

Det är inte ofta man får se en film som är "banned in Sweden", men here we go. Man bites dog kom ut 1992- samma år som Reservoir dogs och har också en del av det råa våldet - men här med inslag av mediakritik (tror jag). Redan i första scenen så får man se huvudpersonen Ben (Benoît Poelvoorde), som följt av ett dokumentärfilmteam, mörda en brevbärare. Att mörda folk verkar liksom vara ett levebröd och en hobby, han glider omkring och liksom bara skjuter ihjäl någon och begraver den i en havsgrav. Detta kombineras med utläggningar kring arkitektur, skandinavisk konst och snobbiga förortsbor. Dessutom har han olika quizer med filmteamet kring hur mycket ballast man behöver för att sänka ett barn, en vuxen eller en pensionär.

För filmteamet blir under tiden mer och mer engagerad i arbetet och börjar först med att bara lysa upp ett skogsparti för att hjälpa honom hitta och mörda ett barn som sprungit iväg, men sedan blir delaktigheten mer och mer...direkt. De gräver ner lik som flyter upp och gör till och med korta insatser som praoelever i själva grundverksamheten.

Det handlar ju till viss del om uppmärksamhet vilket ganska tydligt framkommer i bilden ovan, och syns man inte så finns man inte. Men det handlar också om hur man inte bara kan observera ondska utan att också bli en del av den- antar jag. Jag blir inte riktigt klok på Man bites dog men blir mer och mer fascinerad ju längre tiden går, det är något i kombinationen av våld, kultur och ett samhälle som bara är en något förhöjd verklighet som gör att det känns intressant hela vägen.

#42 Fishing With John

Fishing With John, 1992, "manus" och regi av John Lurie

Se där, första filmen i Criterion-serien som inte är en film utan en tv-serie på sex delar. I varje avsnitt ska amatören John Lurie fiska någon obskyr fisk tillsammans med en känd kulturman. Vi har Tom Waitz, Matt Dillon, Jim Jarmush, Willem Defoe och Dennis Hopper (2 gånger om). De tar sig djupt in i vildmarken där de säger sköna saker som, "I bet we are the first white men here". Det finns också en berättarröst som ironiserande beskriver vad som händer:

The word "Shark" came from the German word "shirke," which means "villain." How deep is the ocean? Nobody really knows for sure. Today's program and fishing adventure should prove to be fun. But it could also prove to be very, very dangerous. The shark has made fatal attacks on humans in every ocean in the world. There are 27 man-eating species of sharks. When it comes to the shark, man is on his menu.

All fakta som sägs/presenteras är helt och hållet hitte-på vilket är lite kul. Men berättarrösten blir också lite påfrestande i längden... och hur roliga är kändisar egentligen? Bara för att man kan göra mediokra filmer (Jarmush) eller skådespela behöver man ju inte vara så rolig/intressant som person. Jag tror egentligen att det här ska till viss del vara någon slags parodi på andra liknande serier som gick på discovery för typ 20 år sedan, och referenserna känns inte helt kul längre. 

Defoe var ganska söt rakt igenom

Tom Waits stoppar in en fisk i brallan

En farlig flygtur som inte kändes särskilt äkta

Humor är ju speciellt, och denna kicklade inte mina skrattmuskler så mycket. En del kul idéer finns men jag förstår faktiskt inte riktigt vad denna serie gör här... Småknasiga serier kan jag hitta på annat håll. 

#9 Hard Boiled

The Woo har onekligen en egen stil, och mycket av det han gjorde blev mall för hur actionfilmer gjordes under 90- och 2000-talet. Just att dra ner tempot till slow-motion i många pang-pangscener skapar nästan en dansaktigt stil av alla kroppar som sakta flyger genom luften efter att ha hamnat för nära en explosion.


Tequila(!) är en tuff polis i pösiga gabardinbyxor, han gillar att slamma ner sitt tequila i baren och spelar klarinett på den lokala jazzklubben. Men mest av allt kämpar han mot triaderna i ett flertal blodiga drabbningar.  Actionmässigt finns det inget att klaga på, tempot är högt och skurkarna är skurkiga...


Mad dog, skurkarnas hantlangare 

Skurkarna är till och med mer brutala och body-counten är högre än vad man ser i många andra actionfilmer, i sista scenen så börjar skurkarna helt enkelt att skjuta ner massor av random patienter i ett sjukhus...Men då reagerar skurkarnas hantlangare Mad Dog och i ett Darth-Vader-i-return-of-the-jedi ögonblick vänder han sig mot sin gangsterchef och pangar ner honom (han har dock slut på kulor så det går inte så bra)

Dom goda gör goda grejer

Ett signature-move för John Woo är ju olika typer av standoffs, dessa förekommer också i exempelvis Face/off och Broken Arrow:

Hur många kulor har jag kvar egentligen...

Vad ska man säga, detta är en riktig actionburgare i en ganska så svulstig stil. Kanske inte min kopp te men väldigt stilfullt ändå... Betyg: Topp