#982 Hedwig and the angry inch

Hedwig and the angry inch, 2001. Manus, huvudroll och regi av John Cameron Mitchell, efter en bok av John Cameron Mitchell och Stephen Trask.

Jag och min dotter tittar på Riverdale. Riverdale är full av ungdomar som löser mysterier, mord och kärleksproblem. Varje säsong har ett musikalavsnitt och denna gång ska det tydligen vara inspirerat av Hedwig and the angry inch. Så för att vara förberedd inför det så hoppar jag 500 filmer fram i Criterionträsket (jag kommer aldrig bli klar...) och kollar in originalet. 

Hedwig and the angry inch utspelar sig någon gång i slutet av 90-talet och följer Hedwig(John Cameron Mitchell) som är Trans-performer som spelar rock om sitt liv på hamburgerrestauranger runt om USA. Hedwig följer stjärnrockarens Tommy Gnosis(Michael Pitt) stora USA-turné och spelar i samma städer fast på klart mindre arenor- Vilket i sig är lite konstigt då Hedwig är en superstjärna med en karisma som det slår gnistor om. Via olika låtar får vi följa hennes liv från Östberlin, till USA via en misslyckad könsoperation (därav "the angry inch"). Hon tar en ung älskare som hon lär upp i rockkunskap och skriver låtar till, och blir sedan lämnad av honom - vilket gör henne sur och lite bitter, vilket är skälet till att hon nu skuggar den unge mannen Tommy Gnosis genom USA. Jag trodde först att artisten hette Gnosis för att inte var så systerlig (no sis!) men så var det inte, utan det kommer från grekiska ordet för kunskap. Jahapp. 

Gnosis är en slags enerverande emorockare som liksom inte vill att han är homo ska spridas ut då det kan skada hans rykte. Och i takt med att det går sämre och sämre för den allt mer bittra Hedwig och bättre för Tommy, där han spelar på fulla erenor och hon prostituerar sig så kommer vi till slut till ett klimax där de möts, och Hedwig mognar till ett mer äkta jag. 

Så den gamla Hedwig var en härlig transa, med en härlig utstrålning så är den mogna och braiga versionen av henne på slutet en variant av Tommys emokille vilket inte var en bra reklam för att uppnå själslig mognad.

Rocknummrena ända fram till slutet är ganska fantastiska, det är trasigt, charmigt, roligt och sorgligt att se Hedwig sjunga om sitt liv. Hon behärskar hela spektret och  jag känner att det här aldrig bör ta slut. Men tyvärr sjunker det lite för mycket i slutet, hela konflikten mellan Hedwig och Tommy kändes lite väl påklistrad och hela katarsismomentet i slutet lämnade mig ganska kall. Så inget Topp!betyg men ändå ett: 

#259 Fat girl

Fat girl eller À ma soeur!(vilket översatt blir ty "Till min syster!"), 2001. Manus och regi av Catherine Breillat

Anaïs(Anaïs Reboux) är på en sömnig italiensk strandstad, hon är runt 13 år, rund och lite avig. Hennes något äldre syster däremot Elena (Roxane Mesquida) ser däremot ut som en glamorös fotomodell. Precis som syskon så ofta gör går deras relation mellan hat, irritation och ibland lite syskonkärlek. Då storasystern träffar på en världsvan och sammetsögd italienare blir Anaïs mer och mer bekymrad. Systern vill "ge oskulden" till någon hon älskar medan Anaïs vill ge den till någon random snubbe. Sedan börjas det, från pumpernickel från Letterboxd:

I don't want to mislead anyone who hasn't seen this film as to what it's like. It is a caustic and brutal film that assaults preconceptions of love and seduction in the most Brechtian and painful of ways.

Vilka är då dessa "preconceptions of love and seduction" som assaultas? Jo, italienaren vill ha sex och tänker på olika sätt manipulera/tjata sig till det, inklusive genom att lova en längre relation. Tyvärr utmanas 0% av mina förutfattade meningar av det. För nej, det är inte bara en trop - Jag har varit på tillräckligt många strandorter i medelhavet för att förstå att många glider omkring och kör en sydeuropeisk "The Game"-variant. Att se dessa förutsägbara dialoger och förutsägbara handlingar (tafs-hångel- "I want to do it" - "not now" - "but i love you, gööörl"- "no, I want to wait"- "dont wait, do it nooow- maybe we marry"- osv) ger mig tyvärr väldigt lite... Eller, snarare lägger sig hjärnan till slut på lite autopilot.

Lillasyster i kaftanklänning, storasyster i dramatisk röd klänning

"Lets go to your room babe"

Anaïs blir mer och mer svartsjuk/äcklad ju längre systern går, vilket såklart förstärks över att systrarna delar rum och följaktligen sker allt snusk precis bredvid henne. Själv drömmer hon sig bort till en annan värld där två män vill ha henne, och i en av filmens finare scener så simmar hon mellan en badstege och en brygga och liksom låtsas om att de är två härliga karlar som hon pussar...

Snipp, snapp snut så märker mamma vad som händer och alla åker hem för att bli utskällda av pappa. Men vid en paus på hemvägen så händer det plötsligt något dramatiskt, som förstör familjen men också på ett makabert sätt uppfyller Anaïs drömmar...

Nja, detta var inget vidare. Filmen har säkert fått en massa snack runt sig då det var nakna sexscener med barn (Roxana var dock över 18). Filmen blev också förbjuden på en massa ställen vilket ju alltid ökar publiciteten.

#157 The Royal Tenenbaums

The Royal Tenenbaums, 2001. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson och Owen Wilson.

1998 släpptes Rushmore och Tenenbaums släpptes följaktligen tre år senare och man undrar ju lite vad det var Wes Anderson ville med denna? För The Royal Tenenbaums har väldigt många likheter med Rushmore och då inte bara i form av estetiken men också i teman som generationsklyftor, äventyrliga äldre män som lär yngre män att njuta av livet, unga genier, akademiker och överambitiösa teateruppsättningar.

Tenenbaumerna upptar ett stort hus i ett idealiserat-drömlikt New York. Huset rymmer utrymmen för varje personlighet i familjen som på flera sätt verkar inkompatibla med varandra. Royal Tenenbaum (Gene Hackman), patriarken, lämnade hemmet plötsligt några år tidigare och har sedan dess bott i ett hotell. Hans fru Etheline (Anjelica Huston) har varit hemma med sina tre barn, som var alla underbarn i olika områden men har vuxit upp till neurotiker. Det finns Chas (Ben Stiller), som var en finansiellt geni som ett barn; Margot (Gwyneth Paltrow), som skrev ett framgångsrikt teatermanus, och Richie (Luke Wilson), en gång en tennismästare.

Tidigt kommer då alltså deras frånvarande(och nyfattiga) pappa, Royal, tillbaka till familjen och fejkar en cancersjukdom för att liksom komma in i gänget igen. Det finns också en kärlekshistoria med den adopterade dottern, Margot som placeras lite på en piedestal och som alla grabbarna får jaga kring- inklusive hennes man, Raleigh St. Clair som spelas av en lite bortkommen Bill Murray.

Gene Hackman spelar här Bill Murray från Rushmore som med lite livsglädje och lurigheter försöker få tillbaka sin exfru till sin famn - och bort från Danny Glover.

Fejkcancer med en fejkdoktor

Kymig stämning

När vi ska ta fram material eller presentationer på jobbet så brukar jag säga att man ska inte försöka säga så mycket, för ytterligare varje sak man ska "sälja in" så blir varje enskilld sak svårare att lyckas med. Och här har vi ett stort gäng karaktärer som ska få till en film som både ska vara rolig och dramatisk, och i min bok så lyckas man inte riktigt med något av målen. Det behövs mer skämt eller mer drama, gör ett val Wes - för Tenenbaums är trots sina kvaliteter lite av ett menlöst mittenalternativ...

 Musiken är bra och typiskt 00-hipsteraktig med Simon-Garfunkel, The Shins och Elliot Smith. Lite konstigt var dock Vince Guaraldis Snobben-julskiva som spelas några gånger trots att ingen jul verkar vara i sikte i filmen.