#421 Pierrot le Fou

Pierrot le Fou eller Tokstollen, 1965. Regi Jean-Luc Godard, manus av Rémo Forlani, Jean-Luc Godard baserda på en roman med samma namn av Lionel White. 

Mitt problem med Godard är att manuset ofta är alienerande, alltså att folk pratar invecklat och kryptiskt, gärna med 6000 referenser till franska poeter eller filmer. Men ser man på, inte så mycket sånt här, utan pang på rödbetan, med rån och kärlek då Ferdinand(Jean Paul Belmondo) och Marianne(Anna Karina) går ut på äventyr. Efter 25 minuter lägger jag mig då jag tror att jag sett halva filmen för så mycket har hänt, men icke, filmen har 90 minuter till så nästa dag ser jag klart. Mycket händer hela tiden, filmen byter genre hela tiden, ibland är det en komedi, ibland action, ibland musikal. Tilltalet svänger också hela tiden från klassisk rom com, till berättarröst, till att direkt prata med kameran till lampor som skapar ordet Cinema. För här ska vi vara medvetna om att vi ser film, och vi ska inte vara engagerade i vad som händer för inget är på riktigt. Vi ska också gilla att få en massa idéer kastade på oss. Det kanske jag brukar gilla men inte så mycket idag. 

Även om det är kul med en massa tankar så tycker jag ofta att en tanke, berättad på ett konsekvent sätt är mer engagerande och intressant är denna suspekta gryta. Men Godard är nog inte ledsen för det för är en av hans mest omtyckta filmer men den är bara inte min kopp te. 

Jag må helt enkelt vara en tokstolle men Pierrot le Fou kändes bättre att ha sett än att se. Betyget blir till slut lite bättre än vad magkänslan egentligen vill bjussa på: 

#420 Le Bonheur

 Le Bonheur, 1965. Manus och regi av Agnès Varda. 

Joakim Pirinen skrev Familjen Bra 1988 som handlar om en familj där alla är jättelyckliga och framgångsrika. Pjäsen saknar helt konflikter utan allt är så perfekt så utomjordingar kontaktar familjen och ger dom evigt liv. 

Lite så kändes första halvtimmen av Le Bonheur. Francois(Jean-Claude Drouot) är en glad familjeman, med glada barn och trevlig fru(Marcelle Faure-Bertin). Han älskar sin fru, hans fru älskar honom. Han trivs på jobbet och allt är supertrevligt och franskt. Efter en stund frågar till och med hans fru varför han är extra glad just nu, är det kanske sommaren? Kanske, eller så är det bara ditt vackra leende? Francois går till telefonkontoret en dag för att ringa och börjar där prata/flörta med hon(Marie-France Boyer) som jobbar där. Han inleder en relation även med henne och liksom delar upp sin tid mellan fru och flickvän. Mot flickvännen säger han som det är, han älskar sin fru såååå mycket men han älskar även henne. Han är full av kärlek. Till slut säger han till sin fru hur lycklig han är, och varför, han älskar henne till 100% men också en annan till 100% som två vackra träd som hjälper honom att växa, vilket hans fru efter en stund köper och accepterar. Synd bara att hon sedan direkt går ner sig i sjön och dör. Trist tycker Francois men inte så länge, han har ju en tjej som kan ta över som mamma till barnen, och vips är scenerna samma som i filmens början, men mys i skogen och glada barn - fint. 

Fotot är väldigt pastellfärgat och ljust. Le Bonheur var Vardas första färgfilm vilket märks, då hon vill berätta mycket med färger. Varje blomma liksom lyser i en lätt överdriven ton vilket bidrar till eskaleringen av den dåliga magkänslan som kommer ju längre filmen rullar. 

Helt lätt att få grepp om filmen är det inte, men det finns något feministisk budskap här, och kanske också något om vår utbytbarhet, kanske att frun sist sågs med en bukett blommor och nya kvinnan har en stor vas med blommor kanske också kan ha något med konkurrens att göra? Något är det som skaver är det definitivt och jag föredrar ju lite mer öppenhet för tolkningar än när allt serveras supertydligt. 

Fint ivarjefall!

#415 The naked prey

The naked prey eller Människojakt, 1965. Regi av Cornel Wilde, manus av Clint Johnston & Don Peters

Eh, The naked Prey är nog lite rasistisk. New York times skrev redan vid premiären att filmen "is a poor and tasteless motion-picture entertainment". Eller rasistisk o rasistisk, det är väl mer en representation av en trop om den smarta vita mannen och de galna urinvånarna som man kan se i tusentals filmer och som i sig inte är så fräsch. 

The naked Prey handlar alltså om en namnlös man som leder en elefantjakt tillsammans med en rik och störig beställare som skjuter några elefanter för elfenbenen och några extra "for sport". De lokala afrikanerna vill gärna ha någon liten kompensation, men jaktgänget vägrar betala. Tyvärr tas beskedet inte så bra av invånarna som bestämmer sig för att mörda hela gänget på en massa kreativa sätt (varav inkapsling i lera följt av grillning var lite av en favorit). Den sista mannen (Cornel Wilde) bestämmer de sig för att jaga. Han är naken, ensam, utan någon utrustning - jagad av lokalinvånare genom djungeln. Här borde filmen sluta ganska raskt, kanske med ett spjut i magen eller något sådant. Men icke, vår vita hjälte kämpar sig fram och nedsänker den ena efter den andra vilden(hmm). 

Ett genomgående tema är att djungeln och naturen är grym och vild, och därför är människorna som bor nära naturen också grymma och vilda. För att understryka den synen så klipps det in en massa klipp på lejon som äter antiloper, ormar som äter ormar, ödlor som äter smådjur med mera. Då filmen är inspelad i Sydafrika och Rhodesia så fanns det en hel del systematisk grymhet där med man hade kunnat titta på men icke så här. 

Stora delar av filmen är alltså en man som med bar överkropp springer runt djungeln. Pinsamt nog är jaktfilmer lite av en svaghet för mig, så trots att jag är ganska PK så gillade jag upplevelsen. Fotot var vackert och det var ju kul att de hade riktiga lokala skådespelare istället för den klassiska blackfacelösningen Hollywood ibland körde med (hej Othello). Men det går ju inte riktigt att tycka att premissen det här bygger på är inte är lite osnygg (fick jag in trippla negationer nu - farligt.). Trots det bjussar jag på en generös: 

#333 Fists in the Pocket

Fists in the Pocket eller I pugni in tasca, 1965. Manus och regi av Marco Bellocchio

Filmens början gör att jag ganska snabbt anar vad som komma skall, för vi har en grynig bild, italiensk musik och fattiga människor vilket brukar innebära lite neo-realistisk ångest. Men ganska snabbt svänger det om, för det visar sig att vi har betydligt mer Lanthimos än De Sica här... Dysfunktionaliteten i familjen filmen snurrar kring är ganska hög. Syster Giulia(Paola Pitagora) är kär i storebror Augusto(Marino Masé), lillebror Alessandro(Lou Castel) är kär i Giulia, mamman(Liliana Gerace) är både blind och knäpp och vid sidan om finns den stackars utvecklingsstörda lillebrorn Leone(Pier Luigi Troglio) som bara försöker få grepp på allt. Och föresten, lillebror Alessandro verkar ganska sugen på att ta livet av större delen av familjen för att kunna starta en kaninfarm.

Filmen har en del kvaliteter, i synnerhet den lätt incestuösa relationen mellan Alessandro och Giulia som liksom går emellan syskonkärlek, vänskap, lusta, ilska, bråk och tillbaka igen- ofta bara under en scen. Däremot känns Alessandros galenskap ganska... oresearchad. Det är galna skratt, hooanden och epilepsianfall - lite som att regissören bara sagt "var crazy" och inte gett så mycket bakgrund, vilket märks och är synd.

mamman och sonen

Syster, mamma och son

Crazy

Stundtals småkul, men ärligt talat stundtals oengagerande. När allt är skruvat så tappar jag ibland engagemanget så trots 100% på rotten tomatoes och några fina scener så blir det inte mer än:

#312 Samurai spy

Samurai spy, 1965. Regi av Masahiro Shinoda, manus av Yoshiyuki Fukuda efter en bok av Koji Nakada

Upplägget är riktigt coolt, då det har att göra med Samurajer, ninjas och spioner. Men ganska snart försvinner spänningen och allt det som är lite coolt blir ocoolt. För Shinoda verkar helt ointressed av svärdsfajting så alla konflikter sker liksom genom vad Senses of cinema kallar för "static pictorialism and theatricality". Jahapp. Men då har vi ändå kvar intrigerna. Men ganska snabbt inser jag att intrigerna är av naturen att man bör ha ett litet block med pilar och sånt för att kunna hålla isär alla klaner från varandra - varav tre har namn som börjar på Toku... I en recension på Letterboxd skriver Edward Cochran ett tips:

If you have seen this film, you cannot say I am lying: you have difficulty memorizing names! It's too many Japanese name syllables to memorize in the opening 3 minutes, let alone the rest of the film! Simple. You may not agree, but it is simple. Have your DVD control by your side along with a pencil and a little notebook, and pause quickly every time a name is spelled out for you to remember and make a connection after the name is brought again. 

Precis så som en bra filmupplevelse ska vara!? Aja, huvuddraget i filmen är att det finns en avhoppare från en klan som alla jagar, och i mitten av allt finns en samurai från en mindre klan som hamnar mitt emellan alla konflikter (Kōji Takahashi).Sedan finns det också en Ninja med Greta Thunberg-looks som jagar en massa folk av oklar anledning.

Thunbergninjan

Så här stod dom och sedan viftade de teatraliskt med armarna när det skulle fajtas...

Så, någonstans vill man att komplexitet ska betala av sig, men icke. Eller kanske var jag för trött/störd/korkad för att se storheten. Vissa klagar på att filmen liknar en historielektion men det håller jag inte med om, för jag gillade verkligen historielektioner. För mig blir det bara en sörja som jag inte känner mig så välkomnad in i.

#311 Sword of the Beast

Sword of the Beast eller Kedamono no ken, 1965. Regi av Hideo Gosha, manus av Hideo Gosha och Eizaburo Shiba

Det finns ganska ofta kopplingar till nutida politik och förhållanden i 60-70talens samurajfilmer, men de är sällan så tydliga som i Sword of the Beast. För här har vi en Samuraj(Mikijirô Hira) som försöker genomdriva sociala reformer och hamnar till slut på en vild flykt mot maktens män som vill behålla sitt monopol på inflytande och tillgångar. På sin flykt stöter han på en annan samuraj(Gô Katô) som har vigt sitt liv att hjälpa sin svaga klan genom att vaska guld vid en farlig flod, farlig för att han både måste hitta guldet samt försvara det mot banditer och andra klankrigare som vill lägga sina vantar på det. Han är dock en hänsynslös och skicklig svärdsman så han håller sitt liv och sin skatt intakt, han lever dock fattigt då varenda liten guldbit han får fram går till klanens ledare. Själv är han lovad en bättre titel (livvakt istället för soldat) när han är klar. Man behöver inte vara Karl Marx för att ana en bakomliggande agenda kretsat kring relationerna mellan de som producerar och de som är i bestämmandeställning. De två samurajerna hamnar dock snabbt i konflikt då vår samuraj på flykt gärna vill ha guldet. Men ju längre filmen går desto mer börjar de första hur mycket det har gemensamt.

Guldvaskarsamurajen anar att hans fru kanske inte vill skydda klanen till vilket pris som helst

Samurajen på flykt hittar en C3PO-figur som blir hans sidekick

På någon nivå ifrågasätter inte bara filmen vårt kapitalistiska samhälle men också den gamla Bushido-krigarkoden. Bushidos ganska komplexa regelverk framställs här som bara ett ytterligare sätt att hålla nere de som redan är nere.

Intressant och snygg. Det blir ett rungande:

#299 Story of a Prostitute

Story of a Prostitute eller Shunpu den, 1965. Regi av Seijun Suzuki, manus av Hajime Takaiwa och Taijirô Tamura.

Prostitution kallas ibland för världens äldsta yrke vilket ju är lite tveksamt då jag antar att exempelvis jordbrukare, jägare, samlare, keramiker med fler kom före. Men i Story of a Prostitute finns det en ganska djupt rotad systerskapsliknande relation mellan glädjeflickorna som på något sätt känns djupt rotad i historia. Filmen cirkulerar kring Harumi (Yumiko Nogawa) som jobbat som prostituerad i ett par år blir kär, dumpad och bestämmer sig för att jobba någon annanstans. Denna annanstans blir Manchuriet där Japan för tillfället ägnar sig åt en ganska smutsig krigsföring. Ganska snabbt blir hon kär igen men mannen hon blir förälskad verkar aldrig särskilt intresserad själv. Den dynamiken är ganska intressant, det blir lite som en Romeo och Julia-historia där Romeo bara är lite sisådär på.

Hon ger allt täcke till honom

Hon är sur på hans befäl

Det finns dessutom ett tema kring ära och krig och är-det-värt-att-dö-för-sin-ära. Hela den biten är väl OK men samtidigt ganska uttjatad. Överlag så tycker jag nog att filmen trots sina förtjänster var ganska meh. Den är lång, karaktärerna står stilla och mitt engagemang rörde sig aldrig uppåt.

#159 Red Beard

Red Beard eller Akahige eller Rödskägg, 1965. Regi av Akira Kurosawa, manus av Masato Ide, Hideo Oguni, Ryûzô Kikushima och Akira Kurosawa. Baserad på historier av Shûgorô Yamamoto

Jag fattar inte riktigt varför Kurosawa var så fast i samurajtiden, jag menar här har vi ju en film om en liten läkarstation på landet och varför filmen inte får utspela sig i nutid får ingen riktig förklaring. Anyhow, Red Beard är 3.05 timmar lång vilket ju är a lot! Och då filmen är baserade på ett antal historier vore den bättre llämpad som tv-serie än långfilm, för delarna i den hänger inte helt ihop och då blir det lite långrandigt framför skärmen.

Toshiru Mifune spelar den idealistiske gamla doktorn som tar in en karriärfokuserad läkar-streber, Yasumoto (Yûzô Kayama) till sin mottagning. Yasumoto vill egentligen inte vara i fattiga landsbyggden och vill istället bli hov-läkare, men genom rödskäggs mogna vägledning ser han till slut det fina i att hjälpa vanliga människor, typ. Men Yasumoto låter sig inte så lätt humaniseras, han går under nästan halva filmen i sina finkläder och vägrar ha på sig vanliga läkarkläderna.

Det finns två "huvudberättelser", en om Sahachi (Tsutomu Yamazaki) som på sin dödsbädd berättar om sitt olyckliga kärleksliv och ett om hur Rödskägg och Yasumoto räddar en 12-årig prostituerad Otoyo(Terumi Niki) från sin styvmamma som med hjälp av en piska försöker få henne att "underhålla" kunderna. Delen med Otoyo är också den finaste, för under en lång stund är hon så trasig och knäckt och hennes resa till någon slags glädje (som bara kan komma genom att hon också hjälper och ger av sig själv, på hennes villkor) är väldans fin.

Ett snyggt hot till bordellmamman

Rödskägg försöker få Otoyo att äta lite

Red beard blev Korusawas och Mifunes sista film tillsammans, och varför det blev så kan ha lite olika skäl, varav ett var att filmen tog två år att spela in villket gjorde att Mifune fick svårt att få ihop ekonomin. Mifune skulle vara med i en hel del framgångsrika projekt trots att han tackade nej till rollerna som Obi-wan och Darth vader i Star Wars. Korusawa däremot hade det tuffare och gnällde lite på Mifune i pressen för att han var med i den historiskt inkorrekta Shogun.

Red Beard i sig är episk och fin men är också lite spretig och skulle nog släppts som miniserie på Netlix... Sista delen med Otoyo var dock själavärmande och drar upp betyget till en:

#155 Tokyo Olympiad

Tokyo Olympiad eller Tôkyô orinpikku, 1965. Regi av Kon Ichikawa, manus av Kon Ichikawa, Yoshio Shirasaka, Shuntarô Tanikawa och Natto Wada.

1965 var första året OS kom till Asien och berättarrösten är jättestolt och glad över att äntligen få vara med resten av världen. Man följer elden från Grekland till Japan via stora delar av Asien och entusiasmen är på toppnivå, nästan med gråt i rösten konstaterar man att en massa utlänningar kommer till oss, OSS!!! -Vilket ju vara extra kul då man 20 år tidigare var i massivt krig på Hitlers sida... 1965 säljer de också in, åtminstone till mig, att OS kan ses som ett fredsprojekt, en massa idrottare från hela världen (dock inte Kina, Indonesien och Nordkorea) träffas och tävlar i god anda. Lite intressant var att Öst- och Västtyskland tävlade under gemensam flagga, vilket måste varit stort 1965.

Sedan får man följa själva spelen, det är östtyska kulstöterskor som säkert fått en del "vitaminer" då vissa verkar nästan ha fått lite skäggväxt, men sedan fortsätter sporten i en tre timmar lång sammanfattning. Kommentatorn berättar lite extra pedagogiskt om sporter som japaner tycker är lite konstiga (som gång där man går konstigt) och cykling(som japanerna tycker ser väldigt slappt ut). Men annars är det lite fäktning, Barr, frigymnastik, simning, 100 meter med mera, i en väldigt lång stund. Visst är vissa bitar lite..artistiska men det är mångt och mycket en ganska pliktskyldig redovisning kring vem som egentligen vann vilket lopp. Jag bryr mig tyvärr inte alls om det vilket gjorde upplevelsen lite enahanda... Däremot var det ju kul att se att de tävlande var amatörer som märktes mest på maraton (väldigt många gick delar av loppet) och volleyboll (de var ganska kassa.)

Skutta

Och simma

Criterion släppte nu i december en episk OS-box med över 100 timmar(exakt 6253 minuter lång) OS-glädje! Kul för alla ni sportfolks out there med för mig känns boxen som ett naturligt slut på mitt Criterionprojekt- för trots att OS kan vara mäktigt, spännande roligt så kan det också vara alldeles, alldeles jättetråkigt.

#149 Juliet of the Spirits

Juliet of the Spirits eller Giulietta degli spiriti eller Julietta och andarna, 1965. Regi av Federico Fellini, manus av Federico Fellini, Tullio Pinelli, Ennio Flaiano, Brunello Rondi.

Fellini, here we go again. Här regisserar han sin fru, den fantastiska Giulietta Masina i hans första färgfilm. Ramhandlingen handlar om en kvinna som är gift med en filmregissör som inte riktigt ser henne, och dessutom är otrogen med en ung skådespelare. På en seans kommer hon i kontakt med andar och börjar en upptäcktsresa kring sig själv och sin sexualitet, men det är ju inte så lätt då alla omkring henne är livsnjutande fotomodeller. Själv är Julietta en bedårande tant som inte riktigt vet hur hon ska hantera läget, och då en granne försöker få igång en affär mellan Julietta och en stilig ung man så drabbas hon av begränsningar kopplade till sin religiösa uppväxt och katolska skuld.

Allt detta, andarna, hennes skuld och hennes barndom hänger ihop och är berättat väldigt vackert. Drömmar, mardrömmar och minnen vävs ihop till några av filmhistoriens bästa scener, och i synnerhet Giuliettas mardrömssyner måste ha inspirerat Exorcisten som kom ett tiotal år senare.

Strandpromenad

Ta lite frukt, inga konstigheter

Visst är den lite objektifierande och så, men det slår för en gångs skull mot både kvinnor och män så det stör inte lika mycket.Varför jag ändå inte höjer den ännu mer är att första halvan är lite ofokuserad och skulle kunna trimmas lite mer, men överlag är den väldans fin!

#144 Loves of a blonde

Loves of a blonde eller Lásky jedné plavovlásky eller En blondins kärleksaffär, 1965. Regi av Milos Forman, manus av Milos Froman, Jaroslav Papousek, Ivan Passer och Václav Sasek.

60-talet bjöd på ett flertal "nya vågor" där den franska kanske fått mest uppmärksamhet men även i öst hände det grejer. I tövädrets Tjeckoslovakien på 60-talet, så examinerades ett gäng drivna filmskapare från filmskolan FAMU med Vera Chytilová, Jiri Menzel och Milos Forman i spetsen. Ambitionen var att ersätta 50-talets socialistiska realism med lite jordnära, aburdistisk komik. Och vad ska man säga, mission accomplished! En Blondins kärleksaffär är både charmig, rolig och lite obehaglig.

Filmen cirklar kring Andula(Hana Brejchová) som tillsammans med några kompisar ska gå på en fest på kommunhuset - för äntligen ska de få träffa lite karlar då alla har lämnat byn för militärtjänst (och övningar?). Men surt blir det när de som kommer är ett gäng kåta, gifta 50-åringar

Här är vi!

Var är killarna

Andula drar istället iväg och hookar upp med en av musikerna, Milda(Vladimír Pucholt) en jazzspelande yngling med honungsstämma... Efter att de har fått ihop det så vet hon vad hon vill ha och försöker göra slut med sin bossiga boyfriend. Och när inte Milda svarar på telefonen så åker hon hem till hans lägenhet och försöker övernatta hos hans föräldrar, som inte har hört talas om henne.

Milda hamnar mellan sina föräldrar som ska se till att inget orederligt händer

En blondins kärleksaffär är riktigt trevlig och man känner sig mysig i magen hela dagen efter man sett den. Betyget är lite snålt, men det är sådan jag är: 

#130 The Shop on main street

The Shop on main street eller Obchod na korze, 1965. Regi av Ján Kadár och Elmar Klos, manus av Ladislav Grosman, Ján Kadár och Elmar Klos.

För många både i Tyskland och i andra ockuperade områden så kom inte nazismens värsta sidor liksom över en natt, utan det smög sig på med det ena och det andra - tills samhället var helt förändrat. Denna förändring kan vara ganska plågsam att se i efterhand och det kan ju vara enklare att låtsas om att alla kämpade patriotiskt mot de onda tyskarna - i synnerhet i dessa tider av ökande nationalism och isolationism. I Polen ligger det nu ett lagförslag som ska göra det brottsligt att hävda att polacker medverkade till Förintelsen eller på annat sätt samarbetade med de tyska nazisterna under andra världskriget, vilket ju är historiskt etablerat.

I denna film får man leta länge efter att se ett hakkors utan de drivande i utvecklingen är slovakiens lokala smak av nazismen under ledning av President Tiso.

Nazistiska slovakernas "logga"

Filmer är centrerad kring Brtko (Jozef Kroner), som är en sorglös, lite lat figur som hankar sig fram med olika småjobb. Hans svåger är dock högt uppsatt i partiet och ger honom en present, en butik i stan som idag tillhör en judinna (Ida Kaminska). Brtko och hans fru fröjdas åt det men då han kommer fram till butiken har han inte riktigt hjärta att berätta för den rara damen att han tar över stället, så han börjar lite som en assistent. Tonen i filmen är väldigt speciell, och nästan lite farsartad - men musiken påminner mer om skräckfilm/thriller vilket ger allt en effektfull obehaglig inramning.

Brtko och den judiska damen

Lägg till bildtext

Brko försöker på olika sätt att utnyttja sin ställning, och får till slut några lokala judar att betala honom för att låta läget vara. Dom verkar ju glada så Brtko tackar och tar emot men då samhällets tumskruvar dras åt ett snäpp till så vill han inte vara med längre, men då har det redan gått för långt. 

Filmen vann en välförtjänt Oscar för "bästa utländska film" 1966. Och det är verkligen en fantastiskt bra film, med ett bra perspektiv som visar hur vanliga(icke onda) människor kan lockas in i ett ondskefullt maskineri. 

#90 Kwaidan

Kwaidan, 1965, regi av Masaki Kobayashi, manus av Yôko Mizuki, från en antologi av Lafcadio Hearn

Kwaidan är en antalogi av tre och en halv spökhistorier som handlar om olika andar eller drömmar. Historierna är lite gammeldags i stilen, där mörka stämningar eller mysterier prioriteras framför jump-scares eller blodiga knivar.

Första sagan handlar om fattig samuraj som bara släpper sitt hem och fru för att hitta ett bättre liv.
Han lyckas hitta en rik tjej och slår sig ner i hennes palats, men minnena plågar honom. I takt med att hans nya fru blir mer divig så börjar han få fler skuldkänslor kring hans svek och plötsligt bestämmer han sig för att komma tillbaka till sin första fru. Hennes hus ser fallfärdigt ut men hon är precis sig lik, till och med luktar likadant. Härligt till en början men gamla synder kan inte alltid gottgöras...

Hans rika fru med svarta tänder (en japansk överklassgrej)

En japansk skräck-grej som ofta dyker fram är den farliga tjejen i vita kläder med långt stripigt hår. Kwaidan verkar vara hennes första filmiska framträdande

Ringu

Grudge

Och Kwaidan

Denna skräck-trop kommer enligt Wikipedia från japanska legender där en mäktig is-ande - Onryō hämnas olika oförätter. I Kwaidans andra berättelse räddar hon först en man mot att han inte ska berätta att han sett henne, för om han berättar måste han dö. Mannen håller först sin mun, men stora hemligheter kan ju vara kluriga att inte berätta...

Tredje sagan innehåller mycket Biwa(japans gitarr) plink-plonk med entonig sång. Temat är kring ett spöke som ber en munk återberätta slaget där han och hans klan dog. När spelmannen försöker dra sig ur så blir det lite av en konflikt.

Pling-plong

Man kan (alltid försöka) gömma sig från andar med besvärjelser

Fjärde filmen är inkomplett och lite kortare, och även här kommer det spöken och andar för att mucka med en stackars Samuraj...

Överlag är miljöerna väldigt vackra och bearbeteade, allt är uppbyggt i studio med olika estetiska teman utifrån vilken saga som ska berättas. I utomhusscenerna så har man istället för en naturalistisk bakgrund målat upp bakgrunden med ögon eller olika mönster.

Himlen är lite upprörd

Det är säkert ingen som ser vad du gör...

För mig funkar detta bra, det är både snyggt och medvetet. Kwaidan är enligt Filmfrommen ett riktigt mästerverk, både vacker och med en speciell stämning: