Precis som hos den "Nakna kocken" så är med nakenheten på ett symboliskt plan, men då alla karaktärer både är påklädda och har fasader kring sitt inre liv så är jag inte riktigt med på titeln men vi kör på ändå. Mike Leigh jobbar på ett liknande sätt i många av hans filmer. Karaktärer får sakta byggas upp av en ensemble tills alla lever och andas sina roller- som ju allt som oftast är rara brittiska förortsbor. I Naked jobbade han med en klart mindre grupp än vanlig, där David Thewlis är i nästan varje scen.
Amerikanska filmer cirkulerar ofta kring en plot, typ ett gäng strulpellar som måste råna ett Casino, Bergman med många andra vill diskutera en fråga, typ "finns gud?", Mike Leigh tillhör kategorin som däremot vill berätta om människor. Handling kanske finns, på någon nivå men den är sekundär jämfört med karaktärerna och deras relationer.
Men det är kring David Thewlis karaktär "Johnny" filmen cirkulerar. Johnny är en narcissistisk uteliggare som är inkapabel att ha ett ordnat liv, och verkar heller inte vilja vara fångad i någon slags tråkig vardag. Samtidigt kan han känna sig så som att han förtjänar frukterna av de ordnade livet (mat, sovplats och pengar)som andra liksom ska tillgodose honom med. Han är hånfull mot allt och alla, i synnerhet mot arbetande människor som säljer sin själ på meningslösa arbeten. Denna obalans av att både hata något och vara beroende av det tycker jag är ganska snygg då jag kan känna igen aspekter av det både hos mig själv och andra...
Mycket av dialogen improviserades efter att skådespelarna verkligen fick lära känna sina karaktärer. David Thewlis:
Researchen märks verkligen, alla gör sitt jobb fantastiskt bra. Dock finns överklassen representerad av en snobbig våldtäksman som blir lite... onödig i mina ögon. Han är dessutom representerad väldigt fyrkantigt ond vilket är lite synd då de flesta andra karaktärerna får lite fler bottnar. I många av Leighs filmer har karaktärer olika tics, och så är det också här. Det finns en galen skotte som liksom skakar på huvudet och överklassmannen som liksom blåser ut för att sedan skratta lite."Without wanting to sound wanky, you feel like you’re channelling something. I remember coming out with stuff and not even thinking it. My mouth just said it. 'There are very strict rules. You’re not allowed to come out of character, unless Mike says so, no matter what is happening...'It’s enormously well researched. You go back before your character’s birth. You discuss their memories and what they know about their youth. That way, the character will never be caught by surprise mid-improvisation if someone asks them if they can ski or something like that. Everything’s covered. What colour toothbrush they have. How often they change their toothbrush. You end up feeling like another person. With the memory of another person.'Quite close to filming, he does this thing called "Quiz Club": he’ll ask a series of questions like: "Has your character ever planted a tree?" You all sit there and answer them to yourself. Or: "What does your character think of Mickey Mouse? Has he ever seen a real Picasso?" This goes on for an hour or two."
