#395 The Face of Another

 The Face of Another eller Tanin no kao, 1966. Regi av Hiroshi Teshigahara, manus av Kôbô Abe.

Ska man vara  klyschig kan man ju säga att vi alltid bär olika masker som är variationer av oss själva. Men hur mycket av oss själva sitter egentligen i våra masker och vad händer då vi byter ut själva grunden för vår bild utåt - vårt ansikte? Så börjar Filmfrommens mest skitnödiga recension än så länge. Men det är också temat av dagens film som är ett litet tankeexperiment av allas vår Teshigahara. 

Herr Okuyama har precis blivit av med sitt ansikte i en obehaglig arbetsplatsolycka. Allt är bara kratrar av hud och brända delar vilket gjort Okuyama än mer trumpen än vad han tidigare var. Han bråkar med sin fru, han tar in allas nyfikna blickar på hans bandagerade huvud och det gör honom bara än mer sur. Tur (?) nog så att han har kontakt med en protesexpert som liksom gör ett nytt ansikte åt honom. Kvaliteten är över logisk förväntan (lite som Mission impossible eller Face/off), men han kan nu vilket som gå runt och vara helt ny. Det blir som ett pånyttfödande (med inslag av medelålderskris) så han glider runt och super, raggar och lever rövare. Till slut blir det lite Cosi van tutte över det hela då han bestämmer sig för att ragga upp sin fru, som inte är medveten om hans maskliv. Till slut känns allt möjligt med ett nytt ansikte, han ropar "jag är ingen!"" och känner att inga regler längre gäller för honom. 

Samtidigt som han är...ingen så känner en del igenom honom bättre än vad han tror, man kanske aldrig riktig bara kan släppa det som varit utan verkligheten kommer som bekant och biter en i rumpan. 

The Face of Another lyckades skapa en slags obehaglig stämning rakt igenom, vilket i sig är imponerade. Men samtidigt störde jag mig på hela premissen, jag tror helt enkelt inte att ansiktet är en så stor barriär för hur vi beter oss. Man hade kunnat göra samma poäng bara genom att följa några typer på semester utomlands - där kan ju man också se sig själv som anonyma och tycka att man kan bete sig lite hur som helst. Så, nja. Filmen är välgjord men slog inte an några större toner hos mig. 

#308 Masculin Féminin

Masculin Féminin, 1966. Regi av Jean-Luc Godard, manus av Jean-Luc Godard och Guy de Maupassant.

Godard kan ju vara världens jobbigaste manusförfattare så visst hopp får jag när jag ser att han inte skrivigt filmen själv. Annars är jag skeptisk, jag gillar inte A bout de souffle eller så mycket annat han gjort med undantaget La mepris (där han också hade manushjälp av Alberto Moravia). Som regissör är han faktiskt ganska så kul och tar liksom alla chanser han kan för att trycka in nya ideer. Nackdelen med all den kreativiteten blir ju ett bristande engagemang då ingeting är "på riktigt". Just avståndet mellan publiken och vad som händer, den så kallade Verfremdungseffekten var ju något han var ute efter. Masculin Féminin handlar om unga människor i Paris, och då i synnerhet Paul (Jean-Pierre Léaud). Paul hänger på kafeer och snick-snackar med en massa pimpinetta fransyskor. Han hänger på caféer, han röker lite snyggt, han raggar och ägnar sig åt lite håglös antiamerikanska protester. Och ja, jag kan verkligen förstå att detta var stort på 60-talet. Det känns faktiskt fortfarande rätt så coolt att vara en snygg 60-talsfransman med coola kläder och sånt.

Paul har ju en del trassliga förhållanden och sånt men roligast är ändå de olika halvimproviserade intervjuerna med olika tjejer han träffar. Han liksom både intervjuar dem kring deras liv och raggar samtidigt på ett väldigt franskt sätt.

Paul med några tjejer 

Bardot går igenom ett manus

Tja, vad ska man säga. Masculin Féminin har några ganska jobbiga politiska och poetiska utflykter som gör mig stundtals ganska...trött. Men det finns också en del roliga idéer och en ganska skön stämning så jag bjuder på en:

#297 Au hasard Balthasar

Au hasard Balthazar eller Min vän Balthazar, 1966. Manus och regi av Robert Bresson.

Korvförsäljare säljer korvar, musiker säljer musik och Robert Bresson säljer livets meningslöshet. I grekisk mytologi så öppnade Pandora en ask (eller amfora) och människan fick då sjukdomar, ångest, hat och avstånd till varandra. Hon stängde dock lådan innan vi dessutom fick hopplöshet- tack för det. Så därför kan vi leva våra liv utan att hela tiden tänka på döden och alltings meningslöshet. Detta försöker dock Robert Bresson ändra på med fina Min vän Balthazar, som egentligen borde hetat  Balthazars slumpmässiga liv men det var ju ingen som frågade mig... 

Filmens Balthazar är en åsna, bokstavligt, och inte en Shrek-åsna som kan sjunga och dansa utan en vanlig åsna med långa öron. Han liksom ägs och säljs, klappas och slås på genom sitt liv. Han är ofta ensam eller en sidofigur som är bredvid människornas bråk och bekymmer. Mest håller han till i en fransk by där han först ägs av en flicka, Marie (Anne Wiazemsky) som gör små blomsterkransar till honom. Men när hennes badboy-pojkvän börjar slå honom med pinnar och tända eld på tidningar som han knyter i hans svans så gör hon inget för att hjälpa honom.

Balt-Balthazar Balt-Balthazar Balt-Baltahazar Baltazaaaar Baltazaaaar

Lokala bad-boyen men sina heta ögon och snygga läderjacka

Balthazar ägs sedan av det lokala fyllot som behandlar honom bra men sedan blir han snodd och får tillbringa sina sista dagar med att släpa smuggelgods upp för ett berg.

Om jag hade varigt katolik så hade jag säkert kunna hitta lite fler inslag kring allt lidande för människornas skull men nu är jag inte det, men anar ändå någon parallell. Och när man närmar sig slutet så blir jag berörd, det kan vara den torkade mangon jag åt men allt känns så sorgligt, fint och meningslöst. Man lever, och livet dikteras ofta av förväntningar, samtiden och slumpmässiga händelser och sedan dör man. Tjo

#280 The Sword of Doom

The Sword of Doom eller Dai-bosatsu tôge, 1966. Regi av Kihachi Okamoto, manus av Shinobu Hashimoto efter boken av Kaizan Nakazato.

Efter Game of Thrones sista avsnitt så diskuteras slutet flitigt runt fikabord och på nätet - och just slut kan ju förändra hur man ser på vad som var. Här tror jag också det finns en del kulturella skillnader där i synnerhet kanske amerikaner förväntar sig tydliga slut. The Sword of Doom bygger på en manga där författaren dog innan innan sista delarna publicerades, och man har inte gjort någon Benioff och Weiss och liksom skrivigt ett eget slut utan slutat berättelsen där förlagan tar slut-vilket funkar förvånansvärt bra.

Filmen cirkulerar kring en man med ett mörkt hjärta, i första scenen dödar han en äldre man som ber och senare tvingar han en kvinna att ha sex med honom mot att han ska skona hennes man - som han sedan ändå dödar. Mannen, Ryunosuke (Tatsuya Nakadai) skäller sedan ut kvinnan som han anser vara djävulen... Mannens bror, Hyoma (Yûzô Kayama) lovar dock att hämnas, och börjar tillsammans med sin mentor (Toshirô Mifune) planera och träna för att kunna besegra honom. Mest fokus ligger, för ovanlighetens skull på skurken, som liksom inte finner någon tillfredställelse längre av sina onda gärningar men verkar inte heller ha någon lust att sluta göra dom heller. han blir mer och mer lelös och moloken och börjar på mot slutet förföljas av sina demoneri form av olika hallucinationer. Hans skurkgäng verkar dessutom bestämt sig för att han är mer bekymmer än nytta och bestämmer sig för ta honom av daga vilket leder till en John Wick-nivå av henchmenmördande.

Ryunosuke har varit i bråk 

Ryunosuke har en häftig sombrero

Ryunosuke hugger ner folk på löpande band

Varför funkar den här så bra då? För mig är det stämningen som liksom rycker tag från start och aldrig riktigt släpper och där bidrar både det fantastiska fotot och Tatsuya Nakadais iskalla blickar. slutet lämnar som sagt några frågetecken men sedan när var verkligheten sådär ihoppsydd och fin?

#279 Young Törless

Young Törless eller Der junge Törless, 1966. Regi av Volker Schlöndorff, manus av Herbert Asmodi och Volker Schlöndorff efter en roman av Robert Musil.

Thomas Törless (Mathieu Carrière) är en självgod överklasspojke som börjar på ett flott pojkinternat någonstans på den tyska landsbygden. Internatskolvärlden är liten och tydlig, de enda man har att förhålla sig till är några av de tuffare eleverna vilket Törless verkar klara av ganska bra- jag var själv inte lika bra på det utan blev mulad av niorna ganska ofta-så kan de gå.

En av eleverna, halvitalienaren Basini lånar pengar åt höger och vänster och åker till slut fast för stöld (skolan verkar inte ha någon bra plan för skuldsanering) och hamnar i klorna på två av de äldre eleverna som tillsammans med Törless bestämmer sig för att uppfostra honom. Uppfostran av den stackars Basini liknar lite scenerna i Funny Games i den lite bleka distanserade och teoretiska tonen som ibland svänger över till brutala förtryckshandlingar. Törless engagemang sjunker med tiden tills han till slut måste göra upp med ondskan, fast kanske inte de onda handlingarna eller onda människor runt omkring honom utan mer ondskan ur ett teoretiskt perspektiv...

Basini åker på stryk 

De stora grabbarna försöker komma på sätt att förvärra läget

Törless är inte särskilt engagerad

Jag vet faktiskt inte vad filmen riktigt vill, är den en slags allegori över ondskan eller en teoretisk diskussion om moral? Den är ju så kylig i stilen så man kommer inte nära någon karaktär som publik eller men det kanske är det som är poängen?

Den var lite intressant men också lite svår att komma in på livet... Jag var nära att gå upp en nivå men det blir ett:

#269 Fighting Elegy

Fighting Elegy, 1966. Regi av Seijun Suzuki, manus av Kaneto Shindô och Takashi Suzuki

För ett par år sedan såg jag Zéro de conduite (av Jean Vigo) som var en slags rebellisk fantasi om skollivet. Elever var vilda på lektioner och liksom drömde sig ut i en massa farliga äventyr. Allt var både på riktigt och på låtsas, och så är det här också.

Kiroku(Hideki Takahashi) går i skolan och är kär i Michiko(Junko Asano) - så långt är allt ganska mycket i sin ordning. Men Kiroku känner behov av att störa sig på några typer för att bli lite mer macho, och när konflikten urartar så gör den det. Kiroku träffar då en svävande kampsportsmästare i skogen som visar honom hur man ska fajtas. Och, tillsammans med hans katolska mentor så går de ut på fajtarstråt. Men slagmålen är lite som en mix av Mad Max fury Road och The Warriors. Det är galna utstyrslade män med tillhyggen som pucklar på varandra. Efter sista 'kriget' måste Kiroku byta skola men där upprepar sig mönstret igen när han tvingas ge sig på några elever som är med i ett traditionellt munk-slagsmålsgäng. Fajter avlöser varandra, och även om inramningen är fantasifull så skulle man kanske mått bra av någon slagsmålskoreograf för det är väldigt kaotiskt.

Slagsmål till skogs

Strandfajt

Den här stökiga kaosigheten var ju lite oväntad då filmen han gjorde både efter och före var så stilistiskt genomtänkta ner till varje mutter. Uppenbarligen ville väl Suzuki omväxla sig lite och det är väl bra det för denna lite lättsinniga våldscirkus är faktiskt ganska så charmig.

Men infallen är många, ibland för många, man kan exempelvis få se vad någon tänker eller så hittar Kiroku på något som inte har med något att göra. Denna kakafoni av intryck kan vara lite påfrestande över tid men ibland är det ju bäst att inte försöka tolka in allt utan bara glida vidare... Slutet, som plötslig blir politiskt är också ganska påklistrat. Trots detta blir det ändå ett:

#249 The Battle of Algiers

The Battle of Algiers eller La battaglia di Algeri, 1966. Regi av Gillo Pontecorvo, manus av Gillo Pontecorvo och Franco Solinas.

The Battle of Algiers är ju ett sånt där verk som hamnar högt på bäst-nånsin-listor. Bland annat på en hedrande 49:nde plats i sight and sounds topplista från 2012. Förväntningarna är höga och koncentrationen på topp.

Filmen är uppbyggd som ett nyhetsreportage där man får följa båda sidor i det irreguljära "slaget" i Algeriet. "slaget" heter den och inte det mer logiska "kriget" då Algerietkonflikten inte kan kokas ner i en händelse utan en serie skärmytslingar. Konflikten bedrivs såsom många ojämna fighter framförallt efter 60-talet, då algerierna har ett starkt underläge gällande beväpning och träning, men kompenserar det med bombningar av civila och ryggskott på poliser. Fransmännen slår sedan tillbaka med brutalt våld i kombination med lite 'hearts and minds'- operationer som att dela ut bröd och choklad till civilbefolkningen. En stor del av filmen är sammanbitna män som ser sammanbitna ut då de tänker på vad de ska göra härnäst.

Franska sidan rekryterar sin fixare, en överste Mathieu(Jean Martin) som skruvar upp de franska motåtgärderna och tortyren. Det är mycket tortyr och förhör av olika slag. Men allt representeras mer än spelas på vanligt sätt - det är inga backstories kring offer eller förövare utan hela konflikten blir nästan som ett strategispel mellan parterna.





Sammanbitet - Ja, intressant - ja,men inte så mycket mer än det. Man förstår ingen sida bättre eller sämre efter filmen. Premissen i sig med "krig" mot en motståndare som inte har uniformer och marscherande soldater var säkert nytt och modernt 1966 men är nu den klart vanligaste krigsformen globalt. Intressant och bra men inte världsomvälvande för mig...

#207 The Pornographers

The Pornographers eller Erogotoshi-tachi yori: Jinruigaku nyûmon, 1966. Regi av Shôhei Imamura, manus av Akiyuki Nosaka, Shôhei Imamura och Koji Numata

En porrfilmare(säger man så?) spelar in sina filmer och försöker balansera sitt jobb, sin fritid och sitt alltmer skruvade familjeliv. Han är nämligen gift med en änka som bor med sina två barn och en karp- som hon hävdar är en reinkarnation av hennes döda exmake. Karpen hoppar liksom till när hennes exmake inte samtycker till vad som än händer- vilket till slut leder till att vår porrfilmare till slut släpper ner karpen i floden. Men det leder tyvärr bara till att en ny karp hamnar i akvariet illa kvickt. Annars är livet stressigt med maffian som försöker klämma honom på pengar, kollegor som försöker sno honom på pengar och till sist en ganska besvärlig crush på hans frus 14-åriga dotter. Ett förhållande som gör både honom och hans fru galna...

Två skådespelare förbereder sig inför en "tagning"

Till slut hamnar intresset på konstgjorda damer

Slutpoängen verkar vara att livet är för svårt, människor är för svåra. Där har nog många varit vissa stunder, men här tas det ett steg till då sexrobotar ensamma på en flotte verkar vara det bästa alternativet för vår stackars protagonist.

Jag gillar att The Pornographers är så subversiv och fri i formen, men det leder också till den del problem. För ofta vet man inte riktigt var filmen är på väg eller vad som händer. Många scener är ganska så skissartade och engagemanget går ofta ner för långt i dalarna...

#131 Closely Watched Trains

Closely Watched Trains, 1966. Regi av Jirí Menzel, manus av Bohumil Hrabal och Jirí Menzel, baserad på en bok av Jirí Menzel.

Ah, Mitt liv som hund möter Superbad, fast under andra världskriget, i Tjeckien. För här har vi en ung man, Milos (Václav Neckár) som gärna vill ha sex för första gången. När hans "lilja slaknar" vid första försöket tappar han hoppet totalt och försöker ta livet av sig, men efter ett peppande samtal med sin doktor är han igång och försöker vidare. Milos kommer från en lång rad av latmaskar, hans pappa ligger på soffan och slöar efter att ha lyckats fuska till sig en pensionering redan vid 42 år ålder, och Milos själv är helnöjd med att få jobb som tågkonduktör, ett jobb som är ganska så slappt jämfört med alla tungt arbetande eller tungt krigande Tjecker.

Mörkret

Schmack!

Nazister finns överallt men Milos verkar inte bry sig så mycket, men för att passa in i tidsandan 1966 (?) så är han ändå med i något slags attentat. 

Jag vet inte, finns inte så mycket att säga om denna ganska konventionella coming-of-agehistoria, det finns några roliga saker men överlag känns det lite -  bahh.

#39 Tokyo drifter

Tokyo Drifter, 1966, regi av Seijun Suzuki, manus av Yasunori Kawauchi.

Les miserables är en musikal, där sjunger dom ju typ hela tiden, Mary poppins likaså. Men här sjungs det två sånger några gånger så jag antar  att det här blir en slags Yakuza-musikal eller var går musikalgränsen egentligen? Allt måste vara tydligt definierat, hur skulle det annars se ut!

Tokyo Drifters manus är ganska banalt, en Yakusagrupp försöker gå legit (Det brukar aldrig funka i filmvärlden) och de andra försöker utnyttja tillfället och sätta dit sina forna konkurrenter. Mitt i allt finns den hundlikt-lojale Tetsu som står bi sin gamla chef trots att världen ramlar samman. I början får man se hur andra Yakuzas pucklar på honom men han slår inte tillbaka, de har ju blivit laglydiga.

Hela första delen är inspelad i överexponerad svart-vittfilm, och det är så snyggt. För det här är en film som är extremt stilmedveten och visuell. Varje miljö och varje är extremt genomtänkt och ibland blir miljöerna nästan teatrala vilket faktiskt funkar här. Musiken och tempot är väldigt mycket hippt 60-tal och man känner igen en hel del av tonfallet och kameravinklar från många av Quentin Tarrantinos filmer.

En del scener var i "vägglösa" miljöer

Ljussättning! 

Ljussättning!

Vitt som en Kentkonsert

Ah, det här är snyggt och roligt. Handlingen är dock inte så mycket att orda om men är man ute efter en visuell fest så är man rätt ute. Detta var Suzukis 40:nde film efter att ha verkat i många år i Japans näst största filmbolag Nikkatsu. Hans tidigare filmer var klart mer konventionella och hans nyvakna konstnärlighet skulle snart sätta honom i trubbel då han fick sparken efter att hans kommande film (Branded to kill) visades för filmstudiobossen... Häftigt ända att Suzuki kunde göra denna i Nikkatsu utan vare sig budget eller förberedelsetid.

#34 Andrei Rublev

Andrei Rublev, 1966, regi av Andrei Tarkovsky, manus av Andrei Tarkovsky och Andrei Konchalovsky.

Tarkovsky har jag aldrig sett något av men jag hade viss pepp inför denna, det är ändå nr 13 på sight and sounds lista över världens bästa filmer genom tiderna. Filmen är uppbyggd av olika episoder där ikonmålaren Andrei antingen deltar, observerar eller befinner sig i närheten av. Fotot är exceptionellt vackert, skådespelarna känns genuina i sin representation av ett förlorat Ryssland (ett antireligiöst Sovjet var det ju när filmen spelades in)

Andrei lämnar sin by

Några ondskefulla plundrare

Jag är ateist och jag är inte jättebevandrad i relationen mellan tatarer, boyarer, kossacker med mera. Detta ställer lite till det, då första halvan till stor del består av styltiga bibelcitat som bara blev halvbegripliga i den engelska översättningen. Sen är det mycket prat om olika folkgruppers relationer och konflikter... Men det lättar efter någon timme och sedan börjar några fantastiska episoder, exempelvis då staden Vladimir stormas. Det kan faktiskt vara en av de bästa krigsscenerna jag sett, och det slutar med en massaker i kyrkan. När folk omkring Andrei har dött och verket han jobbat med bränts ner tappar han tron på konsten och ger upp sin konst och talförmåga.

Efter det får man följa arbetet med att göra en stor kyrkklocka, former gjuts, personal piskas, och material samlas in. Den ansvariga pojken har halvt bluffat sig till chef och vet att han kommer att skinnflås om något spricker. Oväntat nog är klockdelen riktigt stark, och det känns i hela kroppen när slutresultatet ska demonstreras framför den otacksamma prinsen.

Irina (Irina Tarkovskaya) får spel efter attacken mot kyrkan

Andrei tittar skeptiskt på klockbygget

 Det finns en hel del andra starka episoder men också en del obegripligheter (för mig). Jag upplevde den som både estetiskt fin och intressant. Kanske jag kan ge lite högre betyg när jag ser om den nästa gång (och /eller blir konverterad till ortodox-kristen).