#269 Fighting Elegy

Fighting Elegy, 1966. Regi av Seijun Suzuki, manus av Kaneto Shindô och Takashi Suzuki

För ett par år sedan såg jag Zéro de conduite (av Jean Vigo) som var en slags rebellisk fantasi om skollivet. Elever var vilda på lektioner och liksom drömde sig ut i en massa farliga äventyr. Allt var både på riktigt och på låtsas, och så är det här också.

Kiroku(Hideki Takahashi) går i skolan och är kär i Michiko(Junko Asano) - så långt är allt ganska mycket i sin ordning. Men Kiroku känner behov av att störa sig på några typer för att bli lite mer macho, och när konflikten urartar så gör den det. Kiroku träffar då en svävande kampsportsmästare i skogen som visar honom hur man ska fajtas. Och, tillsammans med hans katolska mentor så går de ut på fajtarstråt. Men slagmålen är lite som en mix av Mad Max fury Road och The Warriors. Det är galna utstyrslade män med tillhyggen som pucklar på varandra. Efter sista 'kriget' måste Kiroku byta skola men där upprepar sig mönstret igen när han tvingas ge sig på några elever som är med i ett traditionellt munk-slagsmålsgäng. Fajter avlöser varandra, och även om inramningen är fantasifull så skulle man kanske mått bra av någon slagsmålskoreograf för det är väldigt kaotiskt.

Slagsmål till skogs

Strandfajt

Den här stökiga kaosigheten var ju lite oväntad då filmen han gjorde både efter och före var så stilistiskt genomtänkta ner till varje mutter. Uppenbarligen ville väl Suzuki omväxla sig lite och det är väl bra det för denna lite lättsinniga våldscirkus är faktiskt ganska så charmig.

Men infallen är många, ibland för många, man kan exempelvis få se vad någon tänker eller så hittar Kiroku på något som inte har med något att göra. Denna kakafoni av intryck kan vara lite påfrestande över tid men ibland är det ju bäst att inte försöka tolka in allt utan bara glida vidare... Slutet, som plötslig blir politiskt är också ganska påklistrat. Trots detta blir det ändå ett: