#406 Martha Graham: Dance on Film

#406 Martha Graham: Dance on Film

A Dancer's World, 1957, Regi av Peter Glushanok, manus av Martha Graham och LeRoy Leatherman

Appalachian Spring, 1958. Regi Peter Glushanok, handling och koreografi Martha Graham. 

Night Journey, 1961, Regi av Alexander Hammid, manus av Martha Graham, baserad på Sofokles berättelse om kung Oidipus

Tre filmer till priset av en, det måste väl vara en superdeal! Kanske inte. 

Martha Graham födes 1894 och var en väldigt framgångsrik dansare och koreograf under början av 19-talet. Hon dansade en slags modern balett med ofta lite ryckiga rörelser som tydligen var häftig och vacker. Hon startade upp ett par olika danssällskap som gjorde stor succé med moderna tolkningar av äldre verk, men också nya kompositioner som behandlade saker som den stora depressionen eller amerikansk westernromantik. 

Hon blev till och med inbjuden till OS i Berlin för ett specialframträdande men tackade nej. Martha:

I would find it impossible to dance in Germany at the present time. So many artists whom I respect and admire have been persecuted, have been deprived of the right to work for ridiculous and unsatisfactory reasons, that I should consider it impossible to identify myself, by accepting the invitation, with the regime that has made such things possible. In addition, some of my concert group would not be welcomed in Germany.

Goebbels fixade dock immunitet till hennes judiska dansare, men det räckte inte, så bra jobbat där Martha! 

Tyvärr ville hon inte att hennes danser skulle filmas, de var helt enkelt skapelser som var gjorda för scenen och skulle vara speciella upplevelser som aldrig skulle kunna återskapas. Vackert så

Här har vi ju dock tre filmer, filmer som ju dock spelades in sent, då Graham var över 63. Jag vill ingalunda vara någon åldersdiskriminerare men tyvärr är många balletdansörer way past deras aktiva fas . De flesta dansörer pensionerar sig vid 40, många tidigare än så. Så dessa filmer blir lite som att se Pelé spela fotboll idag, vilket kanske kan vara kul för nostalgiker men tyvärr ingen riktig indikation på storheten. Hon försöker flyta och röra sig smidigt, och hon är imponerande bra, men man ser då de andra från hennes kompani kommer in att de liksom inte behöver fuska i rörelserna för att klara av dom. 

 Dans på film tycker jag ganska mycket om men detta var inte så kul, bortsett från första filmen, A Dancer's World där Martha pratar om dans blandat med danspartier av hennes danssällskap. De två andra där hon har huvudrollen känns tyvärr lite konstiga. Hon borde spela in något några decennier tidigare eller låta bli...

#296 Le Notti Bianche

Le Notti Bianche, 1957. Regi av Luchino Visconti, manus av Suso Cecchi D'Amico och Luchino Visconti, baserad på en bok av Fjodor Dostoevsky.

I början av filmen riktas en särskilt tack till Cinecitta som var (och är) italiens största och mest berömda filmstudio. Ganska snart förstår man varför då filmen är inspelad i någon Venedigvariant helt och hållet uppbyggd i filmstudion. Jag läste en gammal recension i "Senses of cinema" där författaren (Melville) hävdar att miljöerna i Le Notti Bianche är liksom medvetet teatrala. Själv tycker jag det är lite svårt att bedöma, men det finns något naivt sagoaktigt kring detta lilla melodram.

Natalia (Maria Schell) träffar Mario (Marcello Mastroianni) på en bro över kanalen. Han blir intresserad, men hon väntar på någon annan, någon annan som lämnat henne för ett år sedan men lovat att komma tillbaka. Precis som i precis som en figur i "Tusen och en natt" så väver hon persiska mattor på dagarna och längtar på kvällarna. Han å andra sidan bara sover på dagarna och raggar på nätterna. Mest vill han ju ragga på Natalia, men hon friendzonar honom stenhårt, och ber honom att hjälpa henne med hennes gamla flirt. Komplikationer och bla bla bla - ni vet hur det brukar utveckla sig.

Filmen har en liten uppiggande danssekvens där Mario liksom pressas att dansa vilket han gör jättetrevligt med konstiga ryckningar. Jag har aldrig sett Marcello Mastroianni dansa innan så det var kul att se att han kunde det med.

Filmens stora problem är dock Maria Schell. Hon är söt men hela hennes karaktär verkar vara modellerad efter en femåring. Hon pratar som en femåring, hon tänker som en femåring och rör sig stundtals också som ett mycket litet barn. Detta gör att det för mig blir lite creepy då Mario försöker få ihop det med en så pass efterbliven person. Sååå nej, kärleken blev aldrig särskillt engagerande för mig.

#284 Kanal

Kanal, 1957. Regi av Andrzej Wajda, manus av Andrzej Wajda och Jerzy Stefan Stawinski, baserad på boken av samma namn av  Jerzy Stefan Stawinski.

“Watch them closely, for these are the last hours of their lives,” -inleder filmens berättarröst denna krigsskildring från Warszawas misslyckade revolt 1944. Soldatgruppen som tidigare haft bra flyt i kriget har nu sakta blivit omringade och blir beordrade att fly till andra sidan stan genom stadens kloaksystem. Gruppen - som består av en salig blandning karaktärer blir snabbt splittrade och den syrefattiga miljön i underjorden kombinerad med tyska bomber och gas gör att en efter en försvinner...

Kanal spelades till stor del in i miljöerna där de riktiga händelserna utspelade sig och fick konsulthjälp av några överlevande kämpar. Tyvärr så porträtterades de döda kämparna ganska heroiskt och lite distanserat. För att snabbt visa att det är en massa olika karaktärer som kämpar och dör så blir många typer väldigt endimensionella. Exempelvis så är en kämpe konsertpianist och i alla hans scener pratar han bara om musiken i kriget, det finns en fotomodell(?) som bara går omkring i typ bh med Veronica lake-hår, det finns en suput som bara super och så vidare. Budgeten är ganska rejäl med tanks som pangar och hus som sprängs, åtminstone första 20minuter för sedan är den underjorden som gäller. Underjorden är som bekant mörk i verkligheten vilket kan vara jobbigt för de som är där, men för att undvika samma fadäs som game of Thrones mörka avsnitt tre i sista säsongen har Wajda ändå rejält med underjordiska lampor så man lätt kan se vad alla har för sig. Men det leder dock till att en aspekt av underjordiska ångesten inte blir så berättartekniskt stark då de klagar på att de inte ser något trots att de badar i underjordiska spotlights. Jag är medveten om att jag borde ha mer fantasi och inte haka upp mig på onödiga grejer men det får bli nästa år...

Kamp i ganska ljusa tunnlar

Japp

Man får leta förgäves efter en vändning

Kanal är verkligen en mixed bag för mig, å ena sidan är det klaustrofobisk tunnelångest vilket jag gillar, men å andra sidan är allt så teatralt att jag inte riktigt kan ta det på allvar. Här är jag lite ensam i min bedömning då många tycker att Kanals realism är så stark, själv får jag svårt att relatera till människorna eller händelserna då allt ska vara så himla intensivt och känslofullt hela tiden. Visst, jag fattar, att bli mördad av nazister är garanterat en känslosam upplevelse men det finns en skillnad att visa någon som upplever en jobbig situation och någon som verkligen visar att allt är så jobbigt.

#190 Throne of blood

Throne of blood eller Kumonosu-jô, 1957. Regi av Akira Kurosawa, manus av Hideo Oguni, Shinobu Hashimoto, Ryûzô Kikushima och Akira Kurosawa, baserad på Macbeth av William Shakespeare.

Throne of blood är Kurosawas första Shakesspearefilmatisering, men det skulle bli två till: The bad sleep well och den episka Ran. Macbeth är ju en mörk saga med onda andar och mord. Toshiru Mifune spelar som oftast huvudrollen med en ganska stel teatral stil som aldrig riktigt växer. Nej, den stora stjärnan är hans intrigmakande fru (Isuzu Yamada), som trots att hon sitter ner och tittar i marken nästan hela tiden så totalt stjäl showen. Med supersmå medel visar hon hur tydligt som helst vad hon tycker och vem som egentligen borde bli mördad, och när hon väl går så nästan flyter hon fram. Throne of blood cirkulerar som sagt kring en man; Washizu (Mifune) som tillsammans med en polare möter ett spöke i skogen som berättar att han ska bli kung och att kompisens son ska efterträda honom. Till en början tar grabbarna det lite som ett skämt men ju längre det går desto mer på allvar blir det. Och när Washizu väl blir kung så blir ju polarens son lite av ett problem, som hans kära fru har en ganska direkt lösning på...

Kungen i början

Svärdet är blodigt

Washizu är snarstucken

Det är dramatiskt och välstrukturerat, men stilen är lite problematisk. Alla skådespelarna följde en japansk Noh-tradition där man helt enkelt är lite teatralt överdriven (sorry alla Noh-fans men - I just don't get it). Allt blir så högtravande allvarligt och det blir också lite samma stämning rakt igenom. Jag var länge inne på ett lägre betyg men är generös så det blir ändå en:

#146 The cranes are flying

The cranes are flying eller Letyat zhuravli eller det lite poetiska Och tranorna flyga, 1957. Regi av Mikhail Kalatozov, manus av Viktor Rozov efter en pjäs av samma namn, också skriven av Viktor Rozov.

Åh, ung kärlek i form av Boris(Aleksey Batalov) och Veronica (Tatyana Samoylova) frodas på moskvas gator. Boris är en fabriksarbetare med fallenhet för arkitektur, men när kriget kommer så anmäler han sig raskt som frivillig, medans hans slemme bror gör allt för att smita. Och tranorna flyga gjordes bara 4 år efter stalins död och trots att den naturligtvis är enormt patriotisk så finns det också en lätt uppgörelse med krigspropagandans klyshor. Bland annat så skojar Sabinin om att han ska kämpa för fosterlandet och att ni där hemma ska slå produktionsmålen - och att propagandans klämkäcka ton var lite over the top...

Så Boris drar iväg ut till fältet och kämpar med ett gott humör. Kvar i staden så dör Veronicas föräldrar och hon flyttar hem till sina svärföräldrar men blir där våldtagen av Boris bror Mark (Aleksandr Shvorin) som hon sedan gifter sig med (Lite oklart varför, hon blev inte gravid, och hon verkar verkligen hata honom hela tiden). Boris kämpar och kämpar och när han räddar en kompis blir han plötsligt skjuten och ramlar stoiskt ner i lervällingen, men dog han? Veronica jobbar samtidigt som sjuksyster och tar hand om skadade soldater, kanske det blir ett möte? Nej, det blir ingen möte. Detta är en rysk film och då ska det inte vara några glada återföreningar. Men det vet inte Veronica om så hon letar, och letar men hittar inte sin Boris. Till slut träffar hon en soldat som slogs med honom som bekräftar det sorgliga - han dog. Hon blir ledsen men slutar med ett litet hopp då hon delar ut de blommor hon hade till soldater hon inte känner, som en slags symbol för att gå vidare?

Kärlek på bro

Kärlek på bild

Kärlek i kapp med tåget

Kriget

Fotot och klippet är ju väldigt snyggt, och jag gillar verkligen den expressioniska stilen i både klippen och bildkompositionerna. Samtidigt står filmen stilla i andra halvan och dessutom är karaktärerna väldigt endimensionella. Ett plus är dock Boris syster Irina(Svetlana Kharitonova) som är en tuff doktor och på sitt sätt en liten upprättelse för alla kvinnor som också gjorde rejäla insatser i "Det stora fostärländska kriget".

#49 Nights of Cabiria

Nights of Cabiria eller Le notti di Cabiria, 1957, Regi av Federico Fellini, manus av Ennio Flaiano och Tullio Pinelli, viss dialog av Pier Paolo Pasolini.

Förväntningarna är nere i Marianergraven efter de två andra Fellinifilmerna jag sett, så håll i hatten, nu vankas det säkert en massa sköna italienare som fångar dagen stup i kvarten.

Men sen börjar filmen och man får följa Cabiria, en prostituerad kvinna som först blir rånad och nästan dränkt. Efter det vankar hon hem, hon är nedslagen men inte sänkt. Cabiria vandrar längs Roms gator på jakt efter jobb, och stöter på både vänner och konkurrenter. Hon söker sedan efter en frälsning eller något annat som kan hjälpa henne få ordning på sitt liv. Men det är svårt att ta sig ur botten när man inte har förutsättningar eller riktigt vet hur man gör. Efter att ha sökt svar i kyrkan och hos en hypnotisör(!) så hittar hon plötsligt kärlek, men kan/bör man satsa allt på någon man just lärt känna?

Trots de lite lösa premisserna sitter man som klistrad för det görs så jäkla bra. Huvudrollen Cabiria spelas av Giulietta Masina som gör en av de bästa skådespelarprestationerna jag sett, vilket hon också fick en Oscar för.

Hon träffar en rik skådespelare och blir tagen till en lyxig nattklubb, men det slutar med att hon får sova över i toaletten...

Hon försöker hitta lite frälsning...

Cabirias livsresa känns i magen. Man blir både rörd, skakad och road över allt som händer. Verkligen helt fantastisk!

#11 Det sjunde inseglet och preliminära Bergmanlistan

Ah, Bergman. Han är den näst meste regisören hos Criterion med hela 29 filmer, inte illa. Precis innan jag började Criterionprojektet såg jag en stor andel av dom och listar här min preliminära lista. Jag är uppenbarligen större Bergmanfan än jag trodde då många filmer ligger på högt betyg. Så, läs titta och njuuuut!

1. På första plats har vi... #209 Såsom i en spegel.
Harriet Andersson är fantastiskt som Karin som fastnat i en hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken. Hennes pappa David (Gunnar Björnstrand) använder hennes ångest som stoff för att skriva sin roman. Tematiken kring guds existens återkommer ju ofta hos Bergman, men här känns det mest. Harriet är så fin och så trasig, fantastiskt.

Fantastiskt foto rakt igenom

Harriet pratar länge in i en vägg för att sedan sjunka uppgivet när när väggen inte svarar.

2. #11 Sjunde inseglet, har kanske det vackraste fotot och ett fantastiskt manus som fångar en medeltida pesttyngd, religiös dödsdans.

Mer gudsgrubbel

En inofficiel affich

3. #262 Fanny och Alexander TV-versionen. Överdådig med snyggt foto (igen) och en Jarl Kulle i toppform som principfast präst. Stort, djupt och fantastiskt!

"Jag har det andliga övertaget"

4. #537 Ansiktet. Fokuserar på konstnärer och konstnärliget. Ett teatersällskap bestående av bluffare, exploatörer och en enstaka person som tror på vad hon gör. Från Bilder:

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. 

Det finns även inslag av ockultism, magi och uppgiven ångest. Perfekt med andra ord!
5. #237. Sommarnattens leende. Charmig, lekfull och rolig. Fokuserar på en teologistudent som slits mellan gud och mänsklig kärlek (nåja, åtrå).

"Jag bryr mig inte om min fru, men rör någon min älskarinna blir jag till en tiger!"

6. Vargtimman(fanns inte på Criterion). Bergmans skräckfilm. Max von Sydow spelar en plågad konstnär som ser demoner, En gotisk skräcksaga med inceptionliknande specialeffekter...

7. En lektion i kärlek (fanns inte på Criterion). Elegant äktenskapskomedi med dead-pan-dialog och bra skådespeleri. Ett riktigt charmtroll.

8. #210, Tystnaden. Ett förspel till Fanny och Alexander som kom 20 år senare. Två syskon är i ett odefinierbart östland som militariseras samtidigt som deras relation fryser totalt.

9. #614 Sommaren med Monika. Ett förhållande växer fram mellan två unga, de flyr från världen och lever en drömsk sommar i ett förhållande som leder till att ett barn föds. Fin skildring hur det blir när ung kärlek förändras och dör... Trots att den är ganska tung såldes den ändå in som en nakenfilm i USA...

Lite osmakligt perpektiv...

10. #412 Gycklarnas afton. Vad är finkultur och vad är pajaskonster.

Skriv meeer om denna film Mikael... 

11. #321 Jungfrukällan. Ett mord på en ung kvinna i skogen. Utan att ha koll söker sig sedan mördarna till makens gård för mat och husrum. Spänningen ökar stadigt i Bergmans Hateful Eight...

12. Skammen (fanns inte på Criterion) Är Bergmans krigsfilm. Sverige är invaderat av fiendestyrkor och bomber flyger i vad som är en riktig CGI-fest (med Bergmanmått) Armeer rör sig över Gotland medan Eva (Liv Ullman) och Jan (Max vin Sydow) försöker hitta trygghet. Till slut flyr de över en skraltig båt över ett hav fullt med döda. mäktig film.

13. #210 Nattvardsgästerna. Nu är det dags igen för.... .... ... .. . Religöst grubbel. Finns gud eller inte, vem är god och vad är ont? Slutar optimistiskt och kristet som även en ateist som jag kan gilla. Snyggt foto igen och igen.

14. #139 Smultronstället. Professor Isak Borg är på väg för att ta emot en hederstitel och återbesöker sitt barndomshem på vägen. Han plockar även upp liftare i denna roadmovie. Jag gillart men inte riktigt så mycket som många andra. Victor Sjöström är fin men han ska ju inte vara det i denna film, alla säger att han är så kylig men ändå går han omkring som en riktig mysgubbe..

Snygg körkarlen-koppling i starten!

15. #613 Sommarlek. En Balettdansös minns tillbaka på en dömd kärleksrelation. Inte helt oäven men inte särskilt engagerande heller...

16. Kvinnors väntan. (fanns inte på Criterion) Kvinnor sitter runt ett bord och pratar om sina män... Lite tjatig och inte jättekul

17. En Passion. (fanns inte på Criterion). Djurplågare på en ö och otrohet. Känns lite som en mellanfilm...

18. Riten. (Fanns inte på Criterion) Bra men lite seg historia om några diaboliska mimare .

19. För att inte tala om alla dessa kvinnor (fanns inte på Criterion), Bergmans första försök till färgfilm. Riktigt fiasko, humorn är helt off och fotot kasst...


Så vad saknas!?

Persona, Trollflöjten, Scener ur ett äktenskap, ur marionetternas liv och Viskningar och rop måste ses för att man kan säga att Bergmantoppen har lite trovärdighet. Uppdatering kommer när de är tittade....