#284 Kanal

Kanal, 1957. Regi av Andrzej Wajda, manus av Andrzej Wajda och Jerzy Stefan Stawinski, baserad på boken av samma namn av  Jerzy Stefan Stawinski.

“Watch them closely, for these are the last hours of their lives,” -inleder filmens berättarröst denna krigsskildring från Warszawas misslyckade revolt 1944. Soldatgruppen som tidigare haft bra flyt i kriget har nu sakta blivit omringade och blir beordrade att fly till andra sidan stan genom stadens kloaksystem. Gruppen - som består av en salig blandning karaktärer blir snabbt splittrade och den syrefattiga miljön i underjorden kombinerad med tyska bomber och gas gör att en efter en försvinner...

Kanal spelades till stor del in i miljöerna där de riktiga händelserna utspelade sig och fick konsulthjälp av några överlevande kämpar. Tyvärr så porträtterades de döda kämparna ganska heroiskt och lite distanserat. För att snabbt visa att det är en massa olika karaktärer som kämpar och dör så blir många typer väldigt endimensionella. Exempelvis så är en kämpe konsertpianist och i alla hans scener pratar han bara om musiken i kriget, det finns en fotomodell(?) som bara går omkring i typ bh med Veronica lake-hår, det finns en suput som bara super och så vidare. Budgeten är ganska rejäl med tanks som pangar och hus som sprängs, åtminstone första 20minuter för sedan är den underjorden som gäller. Underjorden är som bekant mörk i verkligheten vilket kan vara jobbigt för de som är där, men för att undvika samma fadäs som game of Thrones mörka avsnitt tre i sista säsongen har Wajda ändå rejält med underjordiska lampor så man lätt kan se vad alla har för sig. Men det leder dock till att en aspekt av underjordiska ångesten inte blir så berättartekniskt stark då de klagar på att de inte ser något trots att de badar i underjordiska spotlights. Jag är medveten om att jag borde ha mer fantasi och inte haka upp mig på onödiga grejer men det får bli nästa år...

Kamp i ganska ljusa tunnlar

Japp

Man får leta förgäves efter en vändning

Kanal är verkligen en mixed bag för mig, å ena sidan är det klaustrofobisk tunnelångest vilket jag gillar, men å andra sidan är allt så teatralt att jag inte riktigt kan ta det på allvar. Här är jag lite ensam i min bedömning då många tycker att Kanals realism är så stark, själv får jag svårt att relatera till människorna eller händelserna då allt ska vara så himla intensivt och känslofullt hela tiden. Visst, jag fattar, att bli mördad av nazister är garanterat en känslosam upplevelse men det finns en skillnad att visa någon som upplever en jobbig situation och någon som verkligen visar att allt är så jobbigt.