#540 The Darjeeling Limited

The Darjeeling Limited, 2007. Regi av Wes Anderson, manus av Wes Anderson, Roman Coppola och Jason Schwartzman

Sisådär för ett halvår sedan såg jag The Darjeeling Limited och satte mig framför datorn för att skriva något. Inget dök dock upp, filmen var dock trevlig och handlar om bröder och kärlek och släktfejder och Wes Andersons anala inställning till scenografi och rekvisita. Det är en massa halvkända biroller man känner igen som liksom står i bakgrunden i en slags överenskommelse mellan Anderson som får kändisar och kändisar som får säga att de varit med i en kulturfilm. 

Filmfrommens blogg började 1/4 2016 med den högdragna ambitionen att se, och skriva om alla Criterionfilmer. Detta att liksom lägga sitt filmbloggande i händerna på ett amerikanskt företag med en förkärlek för lite arty filmer har ju sina avigsidor. Men jag har ju också fått ett och annat mästerverk i tittathögen, filmer som Cabirias nätter som jag definitivt inte annars hade sätt. Ibland känns det svårt, ibland känns det rätt helt enkelt- I synnerhet då målet hela tiden rör sig och man har några tveksamma projekt framför sig.

Jättemånga tittningar brukar inte inläggen få även om de kommer upp till 300-400 efter något år. Inlägget jag gjort med mest traction är annars, utan konkurrens min topp 10 lista på snyggaste karaktärer ur Jojos Bizarre adventure, som kom upp i några tusen på bara två-tre dagar och fortsatte gå uppåt. Detta trots(tack vare!) obefintlig Criterion- eller kulturfilmskoppling. 

The Darjeeling Limited är lite som en roadmovie genom Indien, eller snarare ett Wes Anderson-Indien. Likt once upon a time in Hollywood så hänger man mer med karaktärerna mer är tas med på några halsbrytande händelser. Så visst, vissa klagar på att filmen är lite slö, men då tror jag att man inte riktigt är på den tågresan som Wes försöker bjuda på. 

Så kommer filmfrommen forsätta titta på film? - Japp! Kommer filmfrommen fortsätta att skriva om filmer-Tror det. Så kommer filmfrommen fortsätta skriva om sig själv i tredjeperson? - jajamensam! 

The Darjeeling Limited var fin ja, men kanske inte jätteinspirerande, men det kanske är väl höga krav att ställa...

#422 the last emperor

The last emperor, 1987. Regi av Bernardo Bertolucci, manus av Enzo Ungari, Mark Peploe och Bernardo Bertolucci

The last emperor är speciell på många sätt, inte minst på grund av rättigheterna filmskaparna fick med att filma i den förbjudna staden och genom samarbetet med den kinesiska staten. Budgeten var skyhög och ambitionsnivån på topp. Resultatet blev rent objektivt lyckat, med hyllande recensioner och 9 Oscarsvinster.

Även om kostymerna och scenografin är rätt för sin tid så märker man ibland att filmen är gjord för 35 år sedan. Inte minst språkvalet - de att alla talar engelska - känns ibland lite konstigt när man bevittnar insidan av det kinesiska hovet, men även ljussättning kan kännas ganska 80-tal ibland, men it is what it is. 

Pu Yi som den sista kejsaren hette spelas av 4 skådespelare och hanterar tiden från tidigaste barndomen tills han släpps från fängelse på 50-talet. Det är en tid med ett flertal revolutioner och förändringar men som tittare så hänger man med ganska bra genom hela historielektionen. Jag gillar ju historielektioner så det här ska ju vara rakt upp på min gata men njae, allt känns lite kliniskt och statiskt - lite som att åka tunnelbana genom ett museum. Kul dock att filmen vågar visa en ganska rättfram bild kring kommunisterna, tveksamt om man hade kunnat det idag. 

Pu Yis öde är episkt så jag tycker filmen försvarar sina 2,40 i speltid ganska bra. Efter viss avvägning så tyckte min allmänbildning att The last emperor ändå var ganska intressant trots att jag kanske inte riktigt fick den där djupa relationen/förståelsen för varken kejsaren eller birollerna. 

#904 Election

 Election, 1999. Regi av Alexander Payne, manus av Tom Perrotta, Alexander Payne och Jim Taylor

När Hillary Clinton ställde upp i valet 2016 var det många(inklusive filmfrommen, och eh vanliga frommen) som såg hennes chanser som väldigt goda. Hon var superambitiös, kunnig och hennes enda hot var en slags företagspajas med konstigt hår. Men men, uppenbarligen blev många amerikaner, särskilt män  störda över Hillary i allmänhet. Vi har liksom inget emot kvinnor förutom just henne och sådana som henne och liknande tankar ledde väljarna in i ett mer tryggt auktoritärt spår... 

För att man ska vara likeable som kvinna i ledarskapsposition behöver man inte vara för framåt, inte för ambitiös. Det finns ivarjefall ett set regler man behöver ha i bakhuvudet. Tracy Flick (Reese Witherspoon) skiter i reglerna och låter hennes überambitiösa drag spela ut fullt. Hon läser alla läxor, är alltid proper, räcker alltid upp handen. Men det är ju sånt som kan vara irriterande, vilket inte minst hennes lärare (Matthew Broderick) har fått nog av. Tracy har tidigare haft ett förhållande med hans lärarkollega vilket lede till att kollegan fick sparken och nu jobbar på Walmart i en annan start. Nu säger hon flirtigt att hon hoppas att deras samarbete när hon kommer vinna valet till elevrådsordförande ska blir fruktfullt och harmoniskt. 

Screw that tänker han och övertalar en populär fotbollsspelare att ställa upp emot henne vilket blir första steget för honom där han rent aktivt börjar motarbeta henne. Desto präktigare hon blir desto mer pissed of blir han. Men precis lika engagerad som hon är i skolan så är han på det privata planet, vilket visar sig genom hans aggressiva raggande av hans tidigare kollegas exfru. I takt med att hans privata liv går ner sig och Tracys framgång ökar så får han till slut svårt att se vad den ena börjar och det andra slutar.

Election är både aktuell och kul. Jag gillar filmer som dessutom inte delar upp allt i svart/vitt utan ingen karaktär kommer undan helt med hedern i behåll, och de har liksom gjort Tracy extra störig, lite som att man ser henne ur hennes lärares ögon. 

#417 This sporting life

This sporting life, 1963. Regi av Lindsay Anderson. Manus av David Storey

Bortsett från ett par storsatsningar så var brittisk 60-talsfilm mycket diskbänkar, gruvor, arbetslöshet och fattigdom. Filmer om olyckliga familjer som bara kunde drömma om pengar eller framgång. Icke så här, för här följer vi Frank Machin(Richard Harris) som som kommer från tuffa förhållanden men lyckas bli framgångsrik och välbetald som rugbystjärna. Härliga tider? Nja, trots ekonomiskt välstånd bor han inneboende hos en änka(Rachel Roberts) som han älskar, men som i sin tur inte kan släppa sin döda make. Frank är aggressiv både på planen och privat, och det är just hans kaxiga aggressivitet som blir nyckeln till hans framgång vilket inte minst blir tydligt då ägarna likt tjuren Ferdinands "köpare" liksom blir till sig i byxan över att han slår ner en lagkamrat på första träningsmatchen. 

Men kommer man från ingenstans kan det vara svårt att veta vilka regler som gäller i olika situationer. Att bli en del av en fotbollsklubb verkar dessutom vara något mer än ett jobb, utan ägarna av klubben verkar dessutom tycka att de äger spelarna, vilket innebär viss fingertoppskänsla kring sociala situationer, något som Frank saknar helt. Dessutom så har även arbetarklassen sina regler för hur man ska bete sig och int tusan ska man sticka ut eller göra sig märkvärdig, vilket inte Frank fattar men som ligger honom i fatet när han försöker uppvakta sin 'husvärd' - kontentan av upplägget blir att Frank hamnar i no-mans-land i klassamhället vilket ökar på hans vilsna isolering. 

Till slut blir alla de egenskaperna som förde honom till framgång samma egenskaper som drar honom tillbaka igen. Även om begrepp som toxisk maskulinitet känns lite samtidsklychiga så är This sporting Life en av de bättre illustrationerna av begreppet, detta i kombination med det ganska tydliga klassperspektivet gör filmen både intressant och spännande. 

Filmen blev tyvärr en finansiell flopp – Rank, filmbolaget som släppte ett gäng fina Poweel/Pressburger-filmer fick bittert ångra sitt beslut att finansiera och recenserade själva filmen som “squalid”- och fortsatte efter This sporting Life med att släppa med äventyrliga Technicoloräventyr. Regissören Lindsay Anderson som här då fick sin första film sågad släppte inte en ny film på fem år, då If... skulle ge britterna en ännu större chock – samtidigt som den gick med vinst.

#424 Mafioso

Mafioso, 1962. Regi av Alberto Lattuada, manus av Rafael Azcona, Bruno Caruso och Marco Ferreri

Sommarsemester med familjen Badalamenti, hos släkten söderut. Extra semesterdagar är inbytta hos chefen, som roligt nog kommer från samma lilla by i Sicilien som vår protagonist Antonio (Alberto Sordi). Antonio gillar tider och exakthet, på jobbet är han en tidsstudieman/chef och hemma planerar han tvåveckorstrippen i detalj. Väl framme blir allt lite farsartat, släkten är som de skulle komma från 18-talet, systern har fått en rejäl mustasch och maten är...rustik(vi pratar inälvor). Själv är Antonio helfokuserad på att hans nya norditalienska familj ska göra ett gott intryck på gamla släkten vilket går sisådär då hans släkt verkar föredra att kvinnor ska vara klädda i Burqa och hålla sig inomhus. Frun bryter raskt ihop medans Antonio kämpar som en björn för att allt ska vara så trevligt och att alla ska vara så sams. Just det här att inte stöta sig med folk verkar vara Antonios prio, så han satsar oftast på att få till konsensuslösningar och kör konstant med medgörligt leende, vilket i sin tur gör att han hamnar i trubbel när han försöker förhandla ett landköp åt hans far. Tur då att hjälp erbjuds från Don Vincenzo för här i sicilien hjälper vi varandra, och nu när du fått hjälp av mig så kanske du kan hjälpa mig någon dag? Antonio säger absolutamente men "någon dag" kan komma mycket snabbare än vad man tror och hoppas på.

Redan efter någon dag när familjen solar och äntligen kan ha lite kravlöst lugn som ropar en pojke från stranden att Antonio ska komma in, Don vill prata. Hastigt och ganska olustigt byter filmen här genre, från en slags landsortsfars till något mörkare. Filmens senare delar inte bara ändrar stilen men omdefinierar även de tidigare scenerna i filmen. All sammanhållning och "vi hjälper varandra" kanske inte bara är mysigt utan också ett sätt att hålla onda mönster vid liv. 

Redan från början så ser Antonio allt detta när de pratar om alla små "lustiga" minnesmärken kring alla lokala dödade män men väljer att skratta bort det - well, vissa typer av skratt fastnar lätt i halsen

Jag gillade Mafioso mycket, den tar både upp den själadränerande känslan av att vara reseledare för familj och släkt samt andra mörkare teman som osunda släkter, våld och kriminalitet. 

#415 The naked prey

The naked prey eller Människojakt, 1965. Regi av Cornel Wilde, manus av Clint Johnston & Don Peters

Eh, The naked Prey är nog lite rasistisk. New York times skrev redan vid premiären att filmen "is a poor and tasteless motion-picture entertainment". Eller rasistisk o rasistisk, det är väl mer en representation av en trop om den smarta vita mannen och de galna urinvånarna som man kan se i tusentals filmer och som i sig inte är så fräsch. 

The naked Prey handlar alltså om en namnlös man som leder en elefantjakt tillsammans med en rik och störig beställare som skjuter några elefanter för elfenbenen och några extra "for sport". De lokala afrikanerna vill gärna ha någon liten kompensation, men jaktgänget vägrar betala. Tyvärr tas beskedet inte så bra av invånarna som bestämmer sig för att mörda hela gänget på en massa kreativa sätt (varav inkapsling i lera följt av grillning var lite av en favorit). Den sista mannen (Cornel Wilde) bestämmer de sig för att jaga. Han är naken, ensam, utan någon utrustning - jagad av lokalinvånare genom djungeln. Här borde filmen sluta ganska raskt, kanske med ett spjut i magen eller något sådant. Men icke, vår vita hjälte kämpar sig fram och nedsänker den ena efter den andra vilden(hmm). 

Ett genomgående tema är att djungeln och naturen är grym och vild, och därför är människorna som bor nära naturen också grymma och vilda. För att understryka den synen så klipps det in en massa klipp på lejon som äter antiloper, ormar som äter ormar, ödlor som äter smådjur med mera. Då filmen är inspelad i Sydafrika och Rhodesia så fanns det en hel del systematisk grymhet där med man hade kunnat titta på men icke så här. 

Stora delar av filmen är alltså en man som med bar överkropp springer runt djungeln. Pinsamt nog är jaktfilmer lite av en svaghet för mig, så trots att jag är ganska PK så gillade jag upplevelsen. Fotot var vackert och det var ju kul att de hade riktiga lokala skådespelare istället för den klassiska blackfacelösningen Hollywood ibland körde med (hej Othello). Men det går ju inte riktigt att tycka att premissen det här bygger på är inte är lite osnygg (fick jag in trippla negationer nu - farligt.). Trots det bjussar jag på en generös: 

#413 Drunken angel

Drunken Angel eller Yoidore tenshi, 1948. Regi av Akira Kurosawa, manus av Keinosuke Uekusa och Akira Kurosawa

I mitten av staden finns en gigantisk gyttjepöl, full med äckel, avfall, gamla cyklar och enstaka blomblad som blåst dit. Bredvid gyttjan har doktor Sanada(Takashi Shimura) sin mottagning. Sanada är bestämd, ofta arg och vresig - nästan så att han glömmer bort patienten utan bara ser sjukdomen. En regnig kväll kommer Matsunaga (Toshirō Mifune) in till mottagningen. Matsunaga är en super kinkig Yakuza som inte tar någon skit eller kan visa någon svaghet. Så han och doktorn hamnar omedelbums i ett flertal slagsmål där de varje gång skils som ovänner men trots det på något sätt alltid träffas igen. Trots att doktorn åker på snytingar så växer ändå någon slags sympati fram för den allt sjukare gangstern. Då Matsunaga dessutom inte är den som följer doktorns instruktioner och blir allt sämre och sämre så blir också doktorn tvungen att bli mer och mer hands-on i Matsunagas skumma värld. Men egentligen tycker jag inte filmen handlar om en sjuk gangster utan om valen vi gör och hur svårt det kan vara att komma loss från destruktiva sammanhang. Matsunaga försöker på olika sätt öppna upp sig och vara lojal mot sina gangsterkollegor, men lär sig lite för sent att lojaliteten hos de andra inte är tjockare än ett par sedlar. 

Filmen spelades in 1948 då krigets efterverkningar fortfarande var påtagliga på många sätt, och det finns uppenbara paralleller mellan Matsunagas destruktiva liv och Japans utveckling till och med kriget, vilket i sig nästan blir övertydligt när Sanada suckar: 

The Japanese love to sacrifice themselves for stupid things.

Drunken angel är första filmen där Kurosawa skulle jobba med Mifune, och ett helt gäng till skulle det ju bli. Detta inte bara på grund av Mifunes intensiva prestation men också på grund av publiksuccén Drunken angel blev.

Jag tycker den blev mer och mer gripande ju längre filmen pågick. Livsödena gick från att bli ganska skissartade till att kännas med poetiska på något sätt. Fotot var dessutom fint och i mitten fanns det dessutom med en poetisk dödsdröm så filmfrommen bjussar på en:

#407 Mala Noche

Mala Noche, 1986. Regi av Gus Van Sant, manus av Walt Curtis och Gus Van Sant

Första fem minutrerna suckar jag då alla amerikanska collegefilmer är så lika i sin quirky filmade stil, med medveten grynighet och arty kameravinklar. Men till min lycka så har filmen också ett oväntat mörker.  

Walt (Streeter) ä rett butiksbiträde som blir blixtkär/blixtkåt i en Johnny (Cooeyate), som är en mexikansk illegal invandrare. Johnny är varken intresserad eller homosexuell men det stoppar inte Walt som blir alltmer pushig för varje scen. Efter en kort förhandling med Johnnys kompis så verkar det gå vägen: 

Walt Curtis: I'll give you fifteen dollars if I can sleep with Johnny. Quince dollores. Si? Para me and Johnny. Is okay? Bien                                                                                          Roberto Pepper: [in Spanish] Okay, give it to me.                                                               Walt Curtis: Quince dollores. I wish I had more. I wish I had a hundred.

Men hans närmanden resulterar aldrig i vad han tycker att han förtjänar. För Walt tycker att han liksom borde kunna få vilka mexikaner han vill, de är ju trots allt mexikaner. De går på gatan och skräpar, de kan inte språket, eller hör inte riktigt hemma i samhället så de borde känna sig glada för att någon som Walt vill trycka sig in i dom. I brist på Johnnys intresse så lyckas Walt få ihop det med hans kompis Roberto(Monge) men den relationen blir inte direkt sund den heller där Roberto liksom inte riktigt ser sig själv som gay vilket leder till ganska ryckiga möten männen emellan (Nej Male Noche klarar inte Bechdeltestet). Ibland får Walt lite korta moment of clarity och liksom erkänner för sig själv att han inte direkt är så sjyst, men hans erotiska lustar tystar raskt sådan självreflexion. 

Så detta var alltså Gus van Sants debutfilm, och det märks. Den är ganska tjatig men också lite mörk och intressant. Mala Noche som betyder dålig natt, är som sagt grynig och svartvit (för det mesta), karaktärerna kanske är lite väl statiska, och titeln utlovar en riktigt dålig natt men trots sina brister så kommer den upp i en svag:  

#504 Hunger

 Hunger, 2008. Regi av Steve McQueen, manus av Steve McQueen och Enda Walsh

Filmen är baserad på en verklig händelse då ett gäng IRA-fångar försöker kämpa sig till att få status som politiska fångar. Efter att smörjt in sig och cellen i bajs och vägrat bära fångkläder så tar Bobby Sands(Michael Fassbender) motståndet en nivå till och startar en hungerstrejk. Margaret Thatcher är dock inte på humör alls att erkänna politiska fångar;

"There's no such thing as political murder, political bombing or political violence. There is only criminal murder, criminal bombing, criminal violence. We will not compromise on this. There will be no political status."

När man ska skriva ett dokument för skola eller arbete så är ju avgränsningar viktiga, och Hunger avgränsar sig egentligen från att diskutera hela NordIrlandsfrågan överhuvudtaget. Fokuset är laserskarpt på fångarna och livet i fängelset. Filmen är ganska tyst och ibland är tempot lågt och monotont vilket i sig är en del av poängen. Hela bajssituationen leder dessutom till dålig stämning mellan vakter och fångar som i sin tur leder till en del obehagliga misshandlingar (på fångar) och mord (på vakter). 

Hungerstrejken blir det sista vapnet fångarna har, men då relationen mellan fångar och samhället varit ett långt chickenrace kring hur långt man kan gå så båda sidorna tänker gå långt. Innan hungerstrejken sätter igång diskuterar Bobby Sands med en präst kring hur vettigt hela initiativet är. Prästen är helskeptisk men Bobby är bestämd, han begår inte självmord - han blir mördad av ett samhälle som är korrupt och förtryckande. Bobby blir smalare och smalare och i takt med att det politiska blir allt mer personligt och kroppsligt så tar filmen slut - utan egentliga vinnare men en viss lön för mödan kan tolkas i eftertexterna till filmen. 

Hunger är ganska tung men också vacker. Den är tydlig med vad den vill berätta och gör det på ett ganska ekonomiskt och enkelt sätt.

#401 Night on earth

Night on earth, 1991. Manus och regi av Jim Jarmusch. 

Night on earth är en ny slags naturdokumentär helt inspelad på natten, den ska vara ganska intressant och lite läskig - visas nu på Netflix nära dig.

Vi har också Last night on earth som är ett zombiebrädspel som fått respektabla 6,9 av Boardgame geek. 

Efter min senaste Jarmuschexpedition var jag mer sugen på ovanstående än den jordanatten jag skulle ta del av, vilket är just Night on earth från 1991. Filmen är en episodfilm (fem episoder) och utspelar sig under fem separata taxifärder i fem olika städer, Los Angeles, New York, Paris, Rom och Helsingfors, så egentligen kanske den mer skulle heta Night on the western earth - men jag ska inte vara petig. Episoderna är berättade utifrån taxiförarens perspektiv och dess möten med nattens kunder. Även om många taxiresor säkert är ganska så tysta så finns det säkert en hel del spännande möten som man gör som chaffis. Night on earth handlar dock inte om livsavgörande resor utan mer om snabba möten och livssituationer som liksom rinner in och ut ur våra liv. 

I Los angeles kör en ung taxichaffis (Winona Rider) en castingagent(Gena Rowlands) mellan två adresser, får ett erbjudande om ett nytt liv som hon inte vill ha, i New York träffar den osäkra chauffören Helmut en man som heter Yoyo vilket leder till att båda ägnar delar av resen åt att reta den andras namn, i Paris träffar vår chaufför en blind kvinna som han försöker få berätta hur det är att vara blind, i Rom kör Roberto Benigni runt en präst som får hjärtattack och i den sista, sorgligaste biten, så jämför Mika sin sorg med sin kunds olycka. 

Mötena sker utan att frågor hinner diskuteras klart, eller att man får någon slutlig poäng eller uppvaknande, mer än att livet liksom pågår där ute, överallt. Trots (eller tack vare) detta känns filmen lite poetiskt på något sätt. Gatorna är tomma, allt är öde förutom ett fåtal människor och deras möten. 

Jag gillade faktiskt alla delar, även om jag tyckte första delen var lite...konstruerad. Så sammanfattningsvis var det här en klart värdig Night on earth: 

#399 House of games

 House of games, 1987. Regi av David Mamet, manus av David Mamet och Jonathan Katz

Runt säsong 2 av Lost började manusförfattarna börja tveka lite kring var showen var på väg, vilket ledde till att mycket tid gick åt att visa de olika karaktärernas backstory. I ett sådant avsnitt, The long con så får man följa Sawyers(Josh Holloway) äventyr som Con-man. Föga visste jag att det avsnittet egentligen bara var en remake av denna film: House of games. 

Filmen följer ett ganska klassiskt upplägg med en kvinna(Lindsay Crouse) som blir mer och attraherad av con-världen och dess ljusskygga individer. Hon vill skriva en bok om deras liv och blir allt mer insyltat. Det är korttrick, kontantstölder och lurendrejeri i omgångar - vilket ju alltid är lite kul. Tyvärr så var alla tricks och svängar lite förutsägbara för mig som då redan sett Lostavsnittet, men så kan de gå. Det är trots allt kul att följa Mikes (Joe Mantegna) guidade tur runt bluffmakeri. "Confidencebluffar" handlar inte om att får okända människors förtroende utan att man först ger dem ditt, berättar Mike och demonstrerar det raskt genom att låtsas vänta på pengar vid western union, en annan är där och Mike erbjuder sig direkt att ge honom pengar till sin bussbiljett då hans pengar kommer. Den andras pengar kommer först, såklart, vilket innebär att han istället erbjuder att ge pengar till Mikes "bussbiljett" istället. Sådär håller det på och det är ju lite upp mig ally trots allt. 

Så fram tills det är 20 minuter kvar så följer filmen ganska slaviskt Lostavsnittet(eller tvärtom) men sedan tar den allt en nivå till vilket lyfter huvudrollen från ett ganska naivt vallat får till något lite mörkare. Just slutet gjorde resan värd och höjde upp filmen ett extra snäpp. 

Hela uppläggen med bluffarna var ganska kul att se och enligt Wikipedia var allt väldigt researchat vilket märks. Allt är som en koreograferad dans med ord, gester och "oväntade" händelser. 

På minussidan så var skådespeleriet och regin ganska styltig, repliker lät ibland som att de talades av Siri version 1. Ibland känns dessutom Mamets manusförfatteri lite mer som koncept än som riktiga människor med riktiga liv, och ja det gäller även Wag the dog. 

Men det trevliga övervägde och får en välförtjänt: 

#396 Ace in the hole

Ace in the hole, 1951. Regi av Billy Wilder, manus av Billy Wilder, Lesser Samuels, Walter Newman och till viss del kanske också Victor Desny

Så äss i hålet? Nja, här är titeln både referens till ett talesätt:

Ace in the hole. A hidden advantage or resource kept in reserve until needed: “The coach was certain that his new trick play would turn out to be his ace in the hole.” This term comes from the game of stud poker, in which one or more cards are turned face down, or “in the hole,” as bets are placed

och en mer bokstavlig tolkning där en journalist försöker göra det mesta av en man som fastnat i en grotta.

Chuck Tatum(Kirk Douglas) har fått sparken från alla tidningar i dom större städerna och söker sig till en liten tidning i Albuquerque där han hoppas att turen ska vända. Tidningen drivs av en vänlig idealistisk farbror som lite övertydligt har en broderad tygstycke där det står "tell the truth" ovanför hans dörr. Chuck är lite mer kreativ med skrivandet och väntar desperat på sin chans att göra en scoop och därmed lämna sina lantiskollegor och äntligen komma tillbaka till smöret. På väg till ett reportage tillsammans med en fotograf om en en ormjakt så ser han en ambulans, och följer efter. En man har fastat i ett ras djupt ner i en grotta. Direkt skiner han upp, om allt bara går rätt så kan det här vara hans break. 

Charles Tatum: One man's better than 84. Didn't they teach you that?
Herbie Cook: Teach me what?
Charles Tatum: Human interest. You pick up the paper, you read about 84 men or 284, or a million men, like in a Chinese famine. You read it, but it doesn't say with you. One man's different, you want to know all about him. That's human interest.

Just folk som fastnar i grottor har ju en mediavänlig dramatik, just då det är en pågående händelse. För några år sedan fastnade några barn i en grotta i Thailand, och hela äventyret och den dramatiska räddningen följdes av en global press, trots att det kanske objektivt fanns viktigare saker som händer. 

Men för att det ska bli en bra journalistisk språngbräda så är det viktigt att han får exklusivitet och att räddningen inte går för snabbt. Ett happy ending är bra, men ett happy ending som tar runt en vecka är ändå bäst. För att lösa första delen så skapas snabbt en allians med sheriffen som ger honom full access och någon räddningsledarroll mot en mycket positiv pressbild av den korrumperade sheriffen. Ace in the hole är cynisk, och Chuck likaså när han försöker på alla sätt han kan få räddningen att dra ut lite till, samtidigt som Leo, som sitter fast, blir sämre och sämre. 

Cynismen gäller inte bara pressen, utan också vi i allmänheten som på något sätt dras till och fascineras av olyckor och dramatik. Hela platsen runt grottan blir till slut som en cirkus med korvförsäljning och besökare från när och fjärran som vill kolla vad som händer. 

Ace in the hole är kanon, med hårdkokt dialog och en ganska krass vy kring vad som går hem i stugorna. Jag gillar't

#398 Les Enfants Terribles

Les Enfants Terribles, 1950. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean Cocteau - baserad på en bok av Jean Cocteau

Förskräckliga barn har man ju träffat en del i sitt liv, men i regel växer de ju upp. Icke så här då syskonen Elisabeth(Nicole Stéphane) och Paul(Edouard Dermithe) i början av filmen är 16 och 18 och bråkar på bästa 5-åringsnivå över vem som ska bädda, bada först i badkaret eller bara allmänt kombinerar en retfullhet med en enorm känslighet för ret. Tidigt i filmen dör deras mamma, och pappan har dött redan under småbarnsåren så nu är de själva - vilken borgar för en än mer utflippad syskonrelation. 

Det finns här ett ganska tydligt har-kärleksförhållande mellan syskonen. Mycket tid för sig själva har gett dom ett eget språk, egna regler och tyvärr en ganska isoliserad syn på sig själv och omvärlden. På det sättet påminner den till viss del om Dogtooth som också har en familj som liksom varit för sig själva alldelles för länge i centrum. Syskonen är trots sin gemensamma situation ganska olika, där storasyster är lite mer aggressiv och lillebror är lite mer svag och liten. Dynamiken dom emellan blir lite som tråden som håller allt ihop. En dynamik som både utvecklas och hotas av de två andra i deras krets, en mannekäng och en rikemansson. Båda liksom dras till dom och deras egenheter trots(eller tack vare) att de åker på en rejäl mängd förolämpningar och konstiga lekar. 

Jag hade mina onda aningar innan filmen började men den bjöd på en massa menlösa bråk som på något sätt kändes intressanta och roliga. Jag gillar't!

 

#397 Ivan's Childhood

Ivan's Childhood eller Ivanovo detstvo eller Ivans barndom, 1962. Regi av Andrei Tarkovsky, manus av Vladimir Bogomolov och Mikhail Papava

Efter att ha sett lite Tarkovski så var förväntningarna på en komplex och vacker 3,5 timmes odyssé genom rysk historia. Men icke, Ivans barndom är ganska direkt, men också poetisk och vacker. 

Ivan är en ung pojke på väg till en sovjetiskt militärbas efter att ha gjort ett spaningsuppdrag bakom nazisternas stridslinjer. Han är sur och blöt, varvat med hans umbäranden får man se en (över)idealiserad barndom med hans mamma och syster. Men han är fortfarande ett barn, så scenerna blir både minnen och en alternativ verklighet som Ivan bara kan drömma om men aldrig uppleva då hans familj inte längre lever. Det enda han har är att vara till nytta i kriget. 

Sedan har vi ju miljöer som på ytan är jäkligt ruffiga, som djupa träsk som tack vare långa svepande tagningar på något sätt får något poetiskt över sig. 

Ivan hamnar till slut i en situation där han kämpar för att få göra ett uppdrag till medans de andra soldaterna tycker han är för ung. Men då han till slut väl går iväg mot mörkret så bryts filmen med klipp från ett erövrat Berlin där hans sorgsna underofficer letar igenom papper för att hitta vad som hände med krigsfångarna som nazisterna tog.

Det finns ett parti i filmen kring Mascha som är en tjej som tar hand om det lokala fältsjukhuset. Under hela filmen är sjukhuset tomt, men alla antar (antagligen helt korrekt) att det snart kommer bli fullt. Hon stressar och fixar samtidigt som det är en stress att vara en ensam kvinna i en sådan här miljö. Hon blir visslad på, en officerare försöker under en lång obehaglig scen få till det med henne i skogen och den hon är intresserad av försöker hålla sig kall. Allt är ganska low-key men den extra stressen allt det innebär kommuniceras ganska fint. 

Ivans barndom är både vacker, sorglig och fin, och dessutom ett ganska unikt perspektiv i ett uttjatat ämne.