#373 The proud valley

The proud valley, 1940. Regi av Pen Tennyson, manus av Pen Tennyson, Jack Jones och Louis Golding, baserad på en bok av Herbert Marshall och Alfredda Brilliant.

Sista filmen i Robesonserien tar oss till Wales och gruvorna. David (Paul Robeson) är här en sjöman som lämnat havet på desperat jakt efter ett nytt liv. Han hoppar lite planlöst på ett godståg som tar honom till den mysiga lilla byn Blaendly. 

Blaendly är en riktig gruvstad där folk gräver på dagarna och sjunger i kör på kvällarna. Kören har dock ett problem med att få en tillräckligt djup bas. Det är alltså då Robeson kommer in till staden. Robeson har ju kanske en av historiens djupaste baser så möjligheterna för en match är ganska höga. Man kan jämföra det med om att det lokala fotbollslaget har problem med teknik samtidigt som en Maradona i högform söker sig dit, eller om skolan har problem med fysik samtidigt som Einstein flyttar dit - ni fattar grejen. Robeson sjunger på gatan och blir raskt infångad av gruvkarlarna som ger honom jobb och gemenskap. Några är lite smårasistiska i början men då körledaren Dick (Edward Chapman) raskt antyder att de har alla svarta ansikten i gruvan så går det över. 

Gruvlivet är ju som bekant farligt, man kan få döda fingrar, sotlunga eller få hårda stenar på sig. Och precis som när jag tror att filmen är på väg in i att vara en Brassed off så händer det en katastrof. Det blir ras och en stor gasläcka. Körledaren med flera omkommer och hela staden hamnar i en chock. Gruvan stängs och arbetarna tvingas leva under allt fattigare omständigheter. 

Filmen hade premiär 1940 så jag antar att krigsvinkeln kom till ganska sent i processen, och den kommer dessutom in sent i filmen. Gruvarbetarna samlar sig och promenerar till London för att visa att de kan öppna gruvan igen, och ur det avseendet (kanske bara det avseendet) så visar sig kriget vara en möjliggörare för byns överlevnad. 

Slutet blir förvånansvärt dramatiskt med imponerande effekter på allt möjligt elände som kan hända och händer i gruvan. Ingenting löser sig utan sammanhållning, mod och personligt ansvar. Temen som definitivt var viktiga att få ut 1940. Regissören Pen Tennyson tog det på allvar och gick själv med i kriget och dog ett år senare. 

The proud valley var lite klyshig men också spännande och lite gripande. fotot och skådespeleriet var bra och studioarbetet var imponerande. 

#135 Rebecca

Rebecca, 1940. Regi av Alfred Hitchcock, manus av Robert E. Sherwood, Joan Harrison, Philip MacDonald och Michael Hogan. Efter en roman med samma namn av Daphne Du Maurier

1940 har ju ett nytt krig brutit ut i europa och många konstnärer - inklusive filmskapare tar sin tillflykt till det lite lugnare U.S.A. Hitchcock gjorde med Rebecca sin första Hollywoodfilm och resultatet blev ju fin-fint: En Oscar för bästa foto och en Oscar till bästa film gick till den notoriske hands-on demonproducenten David O. Selznick.  Filmen ligger också på en hedrande 171:a plats på IMDBs ranking över bästa filmerna genom tiderna.

Joan Fontaine som spelar den kvinnliga namnlösa huvudrollen sitter i Monte Carlo tillsammans med en gapig överklasskvinna som har hyrt henne som assistent/kompis/mobboffer, där träffar hon Mr de Winter (Laurence Olivier) en deprimerad man tillhörande den yppersta öst-kust societeten. De Winter är änkling efter att hans fru, Rebecca omkom till sjöss (under mystiska omständigheter). Kärlek uppstår och De Winter friar på sitt lite ocharmiga sätt:

Maxim de Winter: I'm asking you to marry me, you little fool.

Hon tackar ja(säkert hjälpte hans förmögenhet henne att bestämma sig, för hans personlighet verkar inte så skojig), och flyttar raskt in i hans palats vid vattnet. Men allt i huset är inte som det ska, överallt vilar skuggan av hans förra fru. Personalen talar oavbrutet om henne, hennes namn är ingraverat i kuddar och brevpapper och hennes båthus vid vattnet har inte öppnats sedan den olycksaliga natten hon omkom.

Japp

Personalen gör allt för att hon ska känna sig välkommen

Åh i De Winters palats så går ju Hitchcock igång med sitt fantastiska kameraarbete och stämningsskapande miljöer. Det är sååå snyggt! Stämningen och mystiken tätnar ju längre tiden går (som sig bör) men sista halvtimmen då allt ska ordna upp sig blir lite av ett antiklimax för mig. Huvudkaraktärens är den som utvecklas mest genom historien, hon går från att vara en osäker tjej från landet till att växa i auktoritet och självkänsla, vilket var kul. 

The Second Mrs. de Winter: I want you to get rid of all these things.
Mrs. Danvers: But these are Mrs. de Winter's things.
The Second Mrs. de Winter: *I* am Mrs. de Winter now!

Men De Winter är inte lika förtjust och påpekar att "It's gone forever, that funny young, lost look I loved won't ever come back. I killed that when I told you about Rebecca. It's gone." Så kan det gå om man gillar någon för att den är vilsen och osäker. 

Hitchcock tog själv avstånd från filmen efter några år så han ansåg sig blivit för styrd av producenten och censuren, men jag tycker inte han har något att skämmas för, Rebecca är bra grejer!

#78 The Bank Dick

The Bank Dick, 1940, regi av Edward Cline, manus av W. C. Fields (Står som Mahatma Kane Jeeves, som i "M'hat, m'cane, Jeeves!").

1930 var ett segerår för moralisterna då "The Hays code" infördes av alla stora filmbolag i Hollywood. The Hays code reglerade i detalj hur sex, våld och sprit fick visas på film och gav speciella tillstånd för filmer för att få visas. För supande snuskhumrar som Fields innebar detta en kreativ utmaning och en gräns man bara var tvungen att springa över på olika finurliga sätt. I Banksnorren eller "The bank Dick" så kryllar det med antydningar till det ena och det andra, några exempel: Hans favoritbar heter "The black pussy", tittar man noggrant ser man att det längre ner står ett litet Cat, han förgiftar en bankkontrollant med ett vitt pulver- det var bara alkohol som var förbjudet, han får in en kofångare i rumpan, han dricker 'vatten' och säger "Ahhh", istället för "God damn" säger han “Godfrey Daniels!” Ibland när  han närmar sig gränsen så kommer det plötsligt en auktoritetsfigur och han börjar mumla...

Här spelar han en Egbert, en oduglig familjefar som konstant bråkar med sin dotter, fru och svärmor.

Dottern är arg och kastar ketchupflaska

Träff

Hämnd!

Han påminner ganska mycket om Homer Simpson med skillnaden att Homer ofta läsr sig någon sensmoral medan Egbert bara vill supa och ljuga och inget mer. Men plötsligt får han en lucky break och ramlar över några bankrånare, som belöning får han jobb på det lokala bankkontoret som säkerhetsvakt. Där börjar han raskt hjälpa sin svärson att förskingra litegrann och sedan kommer en bankkontrolland och hell breaks loose! På slutet har vi fartfylld biljakt med en del roliga inslag varav något definitivt återanvändes i "Death Race 2000".

Stunt-man-facket borde protesterat mot denna tagning....

 Ja, förvånansvärt nog var detta faktiskt ganska kul! Jag tyckte den gode Fields gjorde betydligt bättre ifrån sig i långfilmslandet...