#135 Rebecca

Rebecca, 1940. Regi av Alfred Hitchcock, manus av Robert E. Sherwood, Joan Harrison, Philip MacDonald och Michael Hogan. Efter en roman med samma namn av Daphne Du Maurier

1940 har ju ett nytt krig brutit ut i europa och många konstnärer - inklusive filmskapare tar sin tillflykt till det lite lugnare U.S.A. Hitchcock gjorde med Rebecca sin första Hollywoodfilm och resultatet blev ju fin-fint: En Oscar för bästa foto och en Oscar till bästa film gick till den notoriske hands-on demonproducenten David O. Selznick.  Filmen ligger också på en hedrande 171:a plats på IMDBs ranking över bästa filmerna genom tiderna.

Joan Fontaine som spelar den kvinnliga namnlösa huvudrollen sitter i Monte Carlo tillsammans med en gapig överklasskvinna som har hyrt henne som assistent/kompis/mobboffer, där träffar hon Mr de Winter (Laurence Olivier) en deprimerad man tillhörande den yppersta öst-kust societeten. De Winter är änkling efter att hans fru, Rebecca omkom till sjöss (under mystiska omständigheter). Kärlek uppstår och De Winter friar på sitt lite ocharmiga sätt:

Maxim de Winter: I'm asking you to marry me, you little fool.

Hon tackar ja(säkert hjälpte hans förmögenhet henne att bestämma sig, för hans personlighet verkar inte så skojig), och flyttar raskt in i hans palats vid vattnet. Men allt i huset är inte som det ska, överallt vilar skuggan av hans förra fru. Personalen talar oavbrutet om henne, hennes namn är ingraverat i kuddar och brevpapper och hennes båthus vid vattnet har inte öppnats sedan den olycksaliga natten hon omkom.

Japp

Personalen gör allt för att hon ska känna sig välkommen

Åh i De Winters palats så går ju Hitchcock igång med sitt fantastiska kameraarbete och stämningsskapande miljöer. Det är sååå snyggt! Stämningen och mystiken tätnar ju längre tiden går (som sig bör) men sista halvtimmen då allt ska ordna upp sig blir lite av ett antiklimax för mig. Huvudkaraktärens är den som utvecklas mest genom historien, hon går från att vara en osäker tjej från landet till att växa i auktoritet och självkänsla, vilket var kul. 

The Second Mrs. de Winter: I want you to get rid of all these things.
Mrs. Danvers: But these are Mrs. de Winter's things.
The Second Mrs. de Winter: *I* am Mrs. de Winter now!

Men De Winter är inte lika förtjust och påpekar att "It's gone forever, that funny young, lost look I loved won't ever come back. I killed that when I told you about Rebecca. It's gone." Så kan det gå om man gillar någon för att den är vilsen och osäker. 

Hitchcock tog själv avstånd från filmen efter några år så han ansåg sig blivit för styrd av producenten och censuren, men jag tycker inte han har något att skämmas för, Rebecca är bra grejer!