#138 Rashômon

Rashômon eller Demonernas port, 1950. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûnosuke Akutagawa,
Akira Kurosawa och Shinobu Hashimoto.

Innan inspelningen av Rashômon samlades de tre assisterande regisörerna och konfronterade Kurosawa - Filmen är inte vettig. Kurosawa ger en ganska långrandig förklaring till läget och två av assistenterna verkar nöjda, men den sista tycker fortfarande inte att tittaren får någon förklaring. Här prövar Kurosawa nämligen ett antal nya grepp, det viktigaste är tillbakablickar som visar olika versioner av en händelse - ett mord, där de olika versionerna inte är kompatibla med varandra. Filmen cirkulerar kring en rättegång där tre vittnen(varav mordoffret som talar via ett medium) berättar sin version. Man får inte se rätten utan karaktärerna riktar sig rakt mot filmduken såsom det är tittarna som ska döma dom. I filmens nutid sitter ett par män och pratar om rättegången och en av männen hävdar att han såg det hända, så totalt har man fyra versioner -  Men vilken är den rätta?

Point-of-viewshot från liket

Mediet talar, funkar förvånansvärt bra

Och det är lite det som är poängen, som i denna tid av olika alternativmedier och twitterbottar är än mer aktuell- att Sanningen inte alltid låter sig fångas. Vi styrs av vad vi tror, vad vi vill tro och vad som passar oss för tillfället. Alla karaktärer återberättar, ljuger och till viss del minns händelserna på det sättet som är bäst för deras status - till och med den dödes berättelse saknar någon större trovärdighet.

Då filmen kom ut tyckte studion så illa om den att man tog bort sitt namn från filmen, vilket man säkert ångrade då filmen vann både en Oscar och guldlejonet i Venedig.

Toshirô Mifune spelar den lokala banditen som börjar konflikten med att anfalla en samuraj och våldta hans fru. Det skriks och skrattas hysteriskt ganska ofta i Kurosawas filmer och jag har väl tänkt att det funkar så i japansk teater men enligt Kurosawa så var han inte ute efter en realistisk stil utan ville ha en förhöjd-stumfilmskänsla, där dramatiken var mer direkt och mindre dialogbaserad...

Intressant och bra!