#136 Spellbound

Spellbound eller Trollbunden, 1945. Regi av Alfred Hitchcock, manus av Ben Hecht och Frances Beeding.

Ah, Psykologi, Freud och minnesförluster. Dagens Hitchcock känns lite som ett South Park-avsnitt där skaparna försöker rådda ihop ett avsnitt kring något hett ämne för dagen. För när det gäller Spellbound så försöker man ge intryck att man har koll på ämnet men kunskapshålen är större än luckorna i "nya Karolinska"-finansieringen... Nog rantat, för det finns en del bra saker också, exempelvis Ingrid Bergman som den duktiga psykologen Dr. Constance Petersen. Hon är ensam kvinna i en mansdominerad miljö, och Hitchcock visar både viss insikt och sympati för hur jobbigt det kan vara att då karlarna raggar eller utestänger en under arbetstid.

Om man undrar om en kille ska kyssa eller mörda en så är det inget bra förhållande...

kortfattat handlar filmen om just Constance som med hjälp av psykoanalys försöker få klarhet i om en man(Gregory Peck) som lider av minnesförlust är mördare. Igen castar hitchcock en jättetråkig karl att spela manliga huvudrollen, Gregory peck skulle här enkelt kunna bli ersatt av ett par plankor och en peruk, för på den nivån är hans enda min han har i hela filmen. Stackars Ingrid måste ju ändå bli kär i honom men tvivlet finns därunder, har han mördat, är han snäll innerst inne?

Är du snäll, innerst inne?

Salvador Dali-drömmen

Mitt i allt finns en ganska fantastisk drömfrekvens som analyseras ett par gånger, och det är den värd. Salvador Dali byggde scenografin och trots att den innehåller en massa konstigheter (som sig bör) så är den både intelligent och snygg. Finns att se här:

Vad ska man säga, det finns en del bra här men också ett ganska tråkig mittpart... Gah, det blir en stark: