#326 Metropolitan

Metropolitan, 1990. Manus och Regi av Whit Stillman.

Metropolitan är lite som om Jane Austen hade skrivit en bok om Patrick Bateman från American Psycho. Det är samma trakter, samma stjortkragar och samma självklara inställning av att man tillhör en hotad elit. Med då Bateman mördar folk så sitter gänget i Metropolitan och tar drinkar, sätter på sig gammeldags klänningar, går på debutantbaler och snackar. Som så ofta då man får en filmisk inbjudan till en ny värld så finns det en outsider i gruppen, Tom(Edward Clements) som liksom får representera det yttre ögat. Sällskapet som man får följa har en mer tjej än kille vilket är lite av en katastrof under balsäsongen vilket i sin tur leder till att Tom liksom raggas in i gruppen. Men när man väl lärt känna honom så visar även han sina excentriska sidor, som väldigt bestämnda åsikter och böcker i allmänhet och Jane Austen.

Audrey Rouget: What Jane Austen novels have you read?
Tom Townsend: None. I don't read novels. I prefer good literary criticism. That way you get both the novelists' ideas as well as the critics' thinking. 

Gruppen är som sagt barnen till den etablerade överklassen, och de blir på något sätt både hyllade och hånade i samma film. Dialogen är så fin, och manuset(som blev Oscarsnominerat) var i sig säkert en förutsättning för alla amatörskådespelares prestationer. Ynglingarna är liksom en skön mix av okunniga, naiva, pålästa och snobbiga utan att riktigt fatta det själva. Bäst av alla är ändå Nick
(Chris Eigeman) vars cyniska inställning till gruppens liv både är träffsäkert, roligt men samtidigt också grundplåten till en slags mjuk utfrysning.

Allvarliga diskutioner kring socialism

Klänningar och kärlek

Sedan är det ju en massa kärlekstrådar, ju fler desto bättre. Någon är kär i någon som i sin tur är kär i någon annan och det känslorna är sådär Jane Austen-aktiga vilket gör att man engagerar sig trots att man egentligen kanske inte borde.

En annan sak jag kände igen från min sällskapsgrupp från när jag var 20-ish var det tvärsäkra politiska diskutionerna, Tom är Fourierist som ju är en socialistisk inriktning vilket ger hans mer modesta bakgrund en politisk spänning. Alla vill liksom verka så pålästa men är i verkligheten kanske mer intresserade av sin egen självbild...

Visst jag förstår synpunkten jag läste på Letterboxd "The fact it's up its own arse is part of the joke.. but it's also mostly up its own arse." För ja, den är både smart och väldigt medveten om att den är smart. Men trots det faller jag ändå ganska hårt. Vissa filmer kan man ibland se fram emot att de ska ta slut - men denna bara hoppades jag skulle fortsätta i all oändlighet och det är ju ett kvalitetstecken om något?