La Jetée, 1962/Sans Soleil, 1983, båda har Chris Marker som regissör och manusförfattare.
Så två filmer till priset av ett, pas mal!
La Jetée eller Terassen som den heter på svenska är en riktig kulturfilm. Den första kommentaren på filmens youtubekommentar är exempelvis:
Fact: 50% of the people who are watching this are film students
Så den är långsam och full av obskyra referenser till franska 16-talspoeter? Kanske det, men det gör inte så mycket. Filmen i sig är som en lång powerpointpresentation av stillbilder med bara en, kort rörlig scen och filmen presenteras av Marker i början som en "Photo-novel".
La Jetée utspelar sig i ett postapokalyptiskt Paris. Staden är i ruiner efter tredje världskriget, många har tagits som fångar som utsätts för olika experiment. Vår onämnda huvudperson (Étienne Becker) hamnar i ett experiment kopplat till tidsresor. Hela tidsresefrekvensen är precis som övriga filmen i stillbilder med väldigt rudimentära "effekter". Trots detta funkar det så bra då kompositionerna och skådespelarna verkligen säljer in det. Han reser bak i tiden till sin barndom, eller snarare till samma tid som sin barndom. Det finns i hela filmen ett starkt nostalgiskt element där bilderna från det förflutna lockar mer än samtiden eller framtiden. Tidsresenären blir kär i en kvinna, eller bara i sin barndoms tid? Nostalgin förstärks ytterligare av de upprepade Vertigo-referenserna där kvinnan som han söker upp har liknande hår, utseende och till och med upprepar en av scenerna från filmen.
La Jetée var också den klara inspirationen bakom Terry Gilliams 12 monkeys från 1995 - där flera nya element lades till då originalet bara är 28 minuter lång.
La Jetée är en av mina favoritfilmer och höll strålande bra för ännu en omtitt. En bra version på Youtube finns här.
Sans Soleil är mer som en reseskildring från delar av Afrika, Japan och lite var stans. Det är korta bilder och en kvinnoröst som liksom filosoferar kring bilder, kulturer, kläder, beteenden och lite allt möjligt. Den är till formen ganska annorlunda det mesta jag sett i och med att den är så subjektiv samtidigt som den saknar en tydlig berättare. Det filosoferas kring vad folk tänker på, om de vill synas på bild, om de är effektiva och så vidare. Det borde vara ganska tråkigt men förblir hela tiden intressant och lite roligt. Visst är den ibland lite exotifierande kring människor utanför Frankrike men jag antar att man får köpa det.
