#248 Videodrome

Videodrome, 1983. Manus och regi av David Cronenberg.

Efter att ha sett Videodrome för första gången för ett par år sedan så tänkte jag att det här måste man se om, så here we go. Och, well, man är inne for a ride här.

För vi snackar videovåld, och porr i en skum backdrop. -Vilket är vad Max (James Woods) blir tokfacinerad av när hans assistent lyckas hitta en videodrome-feed via en skum satellit från Malaysia (eller kanske Pittsburgh). Det är liksom next level-grejer utan handling eller repliker. Bara våld, tortyr och någon slags död. Han blir helt outfreaked av vad han ser och tänker att det här vill han se mer av, men hur(detta var ju långt innan Internet...)? Samtidigt börjar han få sjuka hallucinationer, tv:n verkar till och med lite kåt på honom. Han jagar mer innehåll men börjar också komma i kontakt med skaparna bakom Videodrome, som har en egen agenda och egna fiender. - och skaffar gärna en hjärntvättad Max för göra det smutsiga jobbet. För Videodrome är inte bara bilder på en tv utan något som gör människor galna och förändrar deras kroppar.

Det är lite snurrigt och kanske denna film hade gjort sig bättre som serie istället. För man får liksom bara skrapa på ytan av den intrikata techno-dystopin och de olika subgrupper som känns genomtänktam. Här fanns det ivarjefall ett rejält utrymme för en aplång directors cut men icke - och då får man leva med att allt är lite väl skissartat.

De e bara skit på tvn

Det är ju frågan man ställer sig ibland

På plussidan har vi bland annat all teknikporr, det är skrapiga VHS-er, oscilloscope, förstärkarem katodrör och gamla hederliga CTF:er. Snyggt och mysigt i min bok. Sedan är det ju också köttigt som alltid med Cronenberg- kroppar liksom smälter, byter form och anpassar sig. Det är slem och äckel- ibland i fantasin och ibland på "riktigt"...

#220 Naked Lunch

Naked Lunch, 1991. Regi av David Cronenberg, manus av David Cronenberg baserad på William S. Burroughs.

1994 släppte de brittiska big beats- gruppen Bomb the bass låten Bug powder dust, en låt som uppenbarligen var inspirerad av en gammal film, och vips så här 24 år senare så har jag till slut sett den! Låten hade dock åldrats jätteilla med texter som: Check it, yo! I always hit the tape with a rough road style, You heard the psychadelic and ya came from miles. Dock börjar låten med ett citat från filmen som jag tror är ganska central: [I think it's time to discuss your … ah … Philosophy of drug use as it relates to artistic endeavor].

För denna film handlar både direkt och indirekt om droger, hallucinationer och författande, ämnen som Burroughs var väl förtrogen med. Han talade i tvintervjuer att hans långa heroinmissbruk låg bakom hans framgångsrika karriär och att han inte trodde heroin var särskild dåligt för hälsan (han blev faktiskt 83 år vilket var lite imponerande)Sååå, vad får man för alster då man skriver under the influence? Man får roliga idéer, konstiga infall, plötsliga mardrömsattacker och hallucinationer. Vad man inte få är genomtänkta helheter, men så kan det ju vara. Cronenberg har ju sina områden som han gillar att undersöka, som kroppsliga slförvandlingar och slem, och det finns ju en del av det här så de borde ju passa bra ihop?

Burroughs alter ego, Bill Lee i filmen spelas av vår allra käraste Robocop (Peter Weller), som har samma mörka ångestblick som författaren, och delar även hans självförakt kring hans homosexualitet och hans livet-är-meningslöst-vibe. Bill Lee jobbar alltså som skadedjursbekämpare som blivit hög på sin egen supply, och börjar så småningom prata med sin skrivmaskin - som förvandlar sig till en skalbagge- japp.

En vanlig skrivmaskin

Suger man snoppen på hans huvud så får man en vit drog. Detta har nog till viss del med Burroughs självförakt kring homosexualitet att göra?

Skrivmaskinen gör en Kafka

Så fortsätter det, han får olika uppdrag av skalbaggen och träffar andra insekter som ger honom olika uppdrag som han för det mesta skiter i. Under ett uppdrag så råkar han skjuta sin fru i huvudet - vilket även hände Burroughs. Episoden får dock ingen vidare konsekvens för inget som händer spelar någon roll...

Hmm, kul episoder hade den, och jag vill ju alltid ge ett plus för att man vågar vara annorlunda. Men som helhet kände jag mig inte knyten till karaktärerna, händelserna eller bilderna. Det var helt enkelt lite för torrt och kallt. Dock vara ju alla äckliga insekter lite spännande, så den får ände ett:

#777 The brood

The Brood eller Missfostren, 1979. Regi och Manus av David Cronenberg.

Brood betyder inte riktigt missfoster, enligt google translate är det:" a family of young animals, especially of a bird, produced at one hatching or birth "a brood of chicks"" eller "(of an animal) kept to be used for breeding."a brood mare"". Men låt oss inte go ahead of ourselves, för i början handlar det om psykoterapi. Nola (Samantha Eggar) mottar nämligen en experimentel terapiform (psychoplastics) för att komma ur sin depression. I terapin bearbetar hon bland annat sin vrede mot sina föräldrar, och hastigt och lustigt så blir hennes mamma mördad av en liten...varelse. Men hon har en egen dotter som hon vill träffa och får hon inte det blir hon jätterasande. hint- fler små varelser dödar fler folk. Hennes man Frank(Art Hindle) försöker nå fram till henne men hon lämnar aldrig sitt behandlingshem, och dottern börjar få fler och fler spår av bett och slag. Till sist hamnar vi i en psykologisk kamp där liv och död hänger på Nolas humör.

Filmen inspirerades till stor del av Cronenbergs skilsmässa och vårdnadstvist kring hans dotter, men här tar alla tankar, allt hat och alla frågor en fysisk form. Det är som att hans fru, tillsammans med en ny man har skapat ett helt nytt språk med nya regler som Frank inte förstår. Sedan har vi ju grejen med varelserna som är som barn med rejäla rage-issuess. De kastar saker, slåss och kan vara väsa.

Barn kan ju ganska effektiva i skräckfilmer, som i Children of the corn, Damien i Omen eller

De muntra Gradysystrarna i The Shining

Cage i jurkyrkogården

eller som här i "The Brood" som dagisbarn som just hittat trähammare

Barn kan ju göra fler freakiga saker innan omvärlden tar till moteld. Man är ju programmerad att aldrig skada barn och att de innerst inne vill väl - vilket är sunda inställningar om man inte lever i filmens värld...

Alla som föder freakiga monster räcker upp en hand...

Som helhet är filmen lite av en maxad kompott. Vi har både visuellt starka scener (exempelvis en ovanligt obehaglig förlossning) och intressant tematik. Men det finns också en hel del svagheter, med lösa trådar och lite irrationellt beteende av en del av karaktärerna. Betyget blir ett svagt:

#712 Scanners

Scanners, 1981. Regi och Manus av David Cronenberg.

Vi har en scanner på jobbet, den kan kopiera papper så det blir en PDF, vilket kan vara bra... Här har vi ett gäng andra scanners, som kan läsa tankar och i enstaka fall spränga folks huvuden med sina tankekrafter. Handlingen går rykande snabbt så det gäller att hålla i hatten, Cameron (Stephen Lack) är en uteliggare som hör röster. Han fångas upp av ComSec som vet att han är en Scanner, men det finns också onda Scanners ledda av Darryl Revok (Michael Ironside) och snälla hippieScanners ledda av Kim Obrist (Jennifer O'Neill)... Hade filmideen kommit nu hade man lagt ner den och kört en serie av den istället, och jag tror nog att Scanners hade gjort sig bättre i runt 12 timmar. Man vill ju liksom ha... mer!

Filmen är annars ganska konventionell för att vara Cronenberg, visst det finns en del äckliga element kring kroppar och huvuden men det är inte många andra av hans filmer som man känner att de skulle kunna vara en Netflix-serie. Och det finns också en hel del X-menvibbar över kalaset, inte bara upplägget utan en hel del annat, exempelvis har vi en Xavier kopia i form av (Patrick McGoohan) på ComSec som försöker hjälpa och träna vilsna Scanners. Ett problem med filmen är huvudpersonen, Cameron som spelas av Stephen (Lack (of skådespelartalang)) som känns väl tråkig och stel jämfört med vår kära Michael Ironside som äger varje tagning han är med i...

#21 Dead ringers

Filmen centrerar kring två tvillingar som delar sin framgångsrika  gynekologiopraktik, sina framgångar, sina kvinnor och mer mellan varandra. Bev och Elliot spelas av Jeremy Irons som gör ett väldigt bra jobb att med små skillnader särskilja vilken av bröderna han är för tillfället.

Mitt i smeten kommer och en kvinna som konfronterar bröderna och är tydlig med att hon bara vill träffa en av dom. När kvinnan Clair (Geneviève Bujold) åker på jobb kollapsar livet fullständigt för Bev som hamnar i missbruk och depression. Elliot beslutar sig då för att använda piller för att "synkronisera" med sin bror, vilket inte får så lyckat resultat.

Detta leder till slut till en separationsprocess mellan bröderna som ser sig själva som en enhet.

I samband med sin kollaps "uppfinner" Bev ny utrustning anpassad för mutantkvinnor

Jeremy Irons tillsammans med en kal 80-talsestetik ger en väldigt kylig känsla till hela filmen. Det är obduktionskylig ångest som ligger som en ond filt över bröderna. Och även om det finns en del äckligheter och blod så är det största obehaget på själslig nivå.