#422 the last emperor

The last emperor, 1987. Regi av Bernardo Bertolucci, manus av Enzo Ungari, Mark Peploe och Bernardo Bertolucci

The last emperor är speciell på många sätt, inte minst på grund av rättigheterna filmskaparna fick med att filma i den förbjudna staden och genom samarbetet med den kinesiska staten. Budgeten var skyhög och ambitionsnivån på topp. Resultatet blev rent objektivt lyckat, med hyllande recensioner och 9 Oscarsvinster.

Även om kostymerna och scenografin är rätt för sin tid så märker man ibland att filmen är gjord för 35 år sedan. Inte minst språkvalet - de att alla talar engelska - känns ibland lite konstigt när man bevittnar insidan av det kinesiska hovet, men även ljussättning kan kännas ganska 80-tal ibland, men it is what it is. 

Pu Yi som den sista kejsaren hette spelas av 4 skådespelare och hanterar tiden från tidigaste barndomen tills han släpps från fängelse på 50-talet. Det är en tid med ett flertal revolutioner och förändringar men som tittare så hänger man med ganska bra genom hela historielektionen. Jag gillar ju historielektioner så det här ska ju vara rakt upp på min gata men njae, allt känns lite kliniskt och statiskt - lite som att åka tunnelbana genom ett museum. Kul dock att filmen vågar visa en ganska rättfram bild kring kommunisterna, tveksamt om man hade kunnat det idag. 

Pu Yis öde är episkt så jag tycker filmen försvarar sina 2,40 i speltid ganska bra. Efter viss avvägning så tyckte min allmänbildning att The last emperor ändå var ganska intressant trots att jag kanske inte riktigt fick den där djupa relationen/förståelsen för varken kejsaren eller birollerna. 

#399 House of games

 House of games, 1987. Regi av David Mamet, manus av David Mamet och Jonathan Katz

Runt säsong 2 av Lost började manusförfattarna börja tveka lite kring var showen var på väg, vilket ledde till att mycket tid gick åt att visa de olika karaktärernas backstory. I ett sådant avsnitt, The long con så får man följa Sawyers(Josh Holloway) äventyr som Con-man. Föga visste jag att det avsnittet egentligen bara var en remake av denna film: House of games. 

Filmen följer ett ganska klassiskt upplägg med en kvinna(Lindsay Crouse) som blir mer och attraherad av con-världen och dess ljusskygga individer. Hon vill skriva en bok om deras liv och blir allt mer insyltat. Det är korttrick, kontantstölder och lurendrejeri i omgångar - vilket ju alltid är lite kul. Tyvärr så var alla tricks och svängar lite förutsägbara för mig som då redan sett Lostavsnittet, men så kan de gå. Det är trots allt kul att följa Mikes (Joe Mantegna) guidade tur runt bluffmakeri. "Confidencebluffar" handlar inte om att får okända människors förtroende utan att man först ger dem ditt, berättar Mike och demonstrerar det raskt genom att låtsas vänta på pengar vid western union, en annan är där och Mike erbjuder sig direkt att ge honom pengar till sin bussbiljett då hans pengar kommer. Den andras pengar kommer först, såklart, vilket innebär att han istället erbjuder att ge pengar till Mikes "bussbiljett" istället. Sådär håller det på och det är ju lite upp mig ally trots allt. 

Så fram tills det är 20 minuter kvar så följer filmen ganska slaviskt Lostavsnittet(eller tvärtom) men sedan tar den allt en nivå till vilket lyfter huvudrollen från ett ganska naivt vallat får till något lite mörkare. Just slutet gjorde resan värd och höjde upp filmen ett extra snäpp. 

Hela uppläggen med bluffarna var ganska kul att se och enligt Wikipedia var allt väldigt researchat vilket märks. Allt är som en koreograferad dans med ord, gester och "oväntade" händelser. 

På minussidan så var skådespeleriet och regin ganska styltig, repliker lät ibland som att de talades av Siri version 1. Ibland känns dessutom Mamets manusförfatteri lite mer som koncept än som riktiga människor med riktiga liv, och ja det gäller även Wag the dog. 

Men det trevliga övervägde och får en välförtjänt: 

#362 Border radio

  Border radio, 1987. Regi och manus av Allison Anders, Dean Lent och Kurt Voss

Enligt boken med samma namn av Gene Fowler och Bill Crawford  (en bok som filmen alltså inte är baserad på) innebär Border radio:

Before the Internet brought the world together, there was border radio. These mega-watt "border blaster" stations, set up just across the Mexican border to evade U.S. regulations, beamed programming across the United States and as far away as South America, Japan, and Western Europe.

Fenomenet i sägs berörs inte här men filmen befinner sig konstant i gränslandet mellan USA och Mexico, och det spelas konstant högljudd radiomusik hela tiden. Border radio i sig handlar om rockmusiker på gränsen till missbruk eller på gränsen till försörjning och/eller vuxenlivet (trots att deras ålder i år redan är där,). Strukturen i filmen är ganska lös. En hel del dialoger är ganska off-topic och kan handla om The Clash eller gitarrer eller mystiska böcker. Just de popkulturella observationerna som ibland kommer fram känns väldigt mycket som inspirationskällor till Tarantino. Huvudkaraktärern har dessutom en dialog med en plastElvis vilket känns ganska så likt True Romance där huvudkaraktären också pratar med en Elvis som inte riktigt är där...Efter att ha blivit bränd av amerikansk independent ganska många gånger så förväntade jag mig krystat quirky collegeungdomar som röker weed - men icke. Border radios hjältar känns klart mer intressanta. 

I centrum är det främst Lu (Luana Anders) som förgäves försöker hitta sin musikermake som verkar ha sjappat. Hon ligger lite håglöst med deras roadie och skriver bra recensioner på hennes mans skiva för att den ska sälja bättre, men det går inte att komma ifrån-> De har en dotter tillsamman så han måste hittas. Själv är han söder om Mexicogränsen och hittar sig själv som ett klyschartat manligt geni. Senaste skivan han gjorde var egentligen ganska oinspirerad, men har tydligen sålt bra ändå. Mannen och hans kompisar är dessutom jagade för de har snott pengar och en mystisk bok av en arrangör. Roadien förresten är både lite av en asshole och en fanboy:

Chris: Well, yeah. I’m the roadie, but I. . .I do a lot more than that. I, uh. . .I mean, I. . .I do a lot more than just set up equipment and stuff. I’m like a. . .Well, I’m more what you call a hands-on roadie. I’m basically Jeff’s right-hand man. And when he needs advice or somethin’, he comes to me. And. . .You know, like when he has trouble with Dean or something like that. Yeah, when Jeff’s up there onstage, it’s like a. . .It’s like a part of me is up there with him 

Man: Do you get paid?

Chris: Nah, I do it for rock. Rock’s much more important than money. It’s like a statement.

Man: A statement of what?

Chris: Well, it’s. . .Uh. . .I don’t know. It’s. . .It’s, uh. . .Well, it’s like when guys are rockin’ out onstage, you know. . .and they’re. . .they’re doin’ what they want and bein’ cool. That’s a statement.

Man: Well, how do you support yourself?

Chris: Well, that’s extraneous information. (Han har en rik pappa som löser det...)

 

Ja, Border radio var faktiskt ganska trevlig. Den var lite subversiv, lite rolig, lite spännande och intressant hela vägen. Jag slår till med en: 

#330 Au Revoir les Enfants

Au Revoir les Enfants eller Goodbye, Children eller Vi ses igen barn, 1987. Manus och regi av Louis Malle.

När man ser en barndomsskildring som på ett äkta sätt lyckas fånga barndomens lekfullhet, den småsinta mobbningen, skojen och bråken på ett så fint sätt som här så fattar man hur få filmer som egentligen lyckas med att ge en riktig bild. Början av Au Revoir les Enfants skulle kunna utspelas när som helst på vilken pojkskola som helst. Det är högljutt, bråkigt och kamratligt på samma gång. Man lyssnar på auktoriteter då det behövs men annars pågår livet till största del mellan barnen. Filmen utspelar sig i Frankrike under andra världskriget och till en början får man se ockupationstrupperna mer i bakgrunden. Många av dom har växt upp på andra sidan gränsen och verkar primärt inte vara ute efter onödigt krigsbrott.

Barnen har ganska varierande bakgrund, men primärt följer man två av ungarna: den lite rika, urfranska Julian (Gaspard Manesse) och den lite blyge, smarta nya pojken som heter Jean Bonnet (Raphaël Fejtö), som skolans rektor verkar ha ett extra gott öga till. I takt med att vänskapen utvecklas så börjar de också veta mer om varandra, och under Nazitysklands flagga så kan ju tyvärr information om familj och religion vara livsfarlig att ha.

Filmen är baserad på Louis Malles egen barndom, vilket märks i berättandet. Precis som när jag själv tänker tillbaka på min barndom så minns jag vissa episoder, varav några var ganska intressanta och andra banala. Det framgår även här. Dessutom blir bilden av Tyskarna ganska varierad, vilket den ju inte skulle vara i en Spielbergfilm, men här skapar det nästan en ännu större frustration kring vad vissa gör, när endast väldigt få är annat än "vanliga människor".

Nazis in the classroom

Läsning i skyddsrummet

En fin scen om motstånd är på en lokal restaurang där några franska kollaboratörer försöker köra ut en judisk man. En efter en av gästerna börjar ropa och protestera till det blir ohållbart - de får helt enkelt lämna platsen med mannen kvar. Så motstånd går kan ju vara bra att ha i åtanke i dessa bruna tider...

Gripande och fin, med ett budskap som jag skulle vilja att det var inaktuellt men är ju inte det.

#948 The princess bride

The princess bride, 1987. Regi av Rob Reiner, manus och författare till boken som filmen bygger på är William Goldman.

The princess bride släpptes lite oväntat på Criterion för bara ett par månader sedan, och dessutom i en jättefin bok-bindning och jag hade nog väntat se den om det inte vore så för familjens rutiner för fredagsmys. Vi har som ett löpande schema där en väljer vad vi ska se, eller spela eller något annat. Och då det var min tur så kändes filmen som en bra familjekompromiss som ska passa stora och små, trodde jag. För jag hade faktiskt inte sett den innan och har bara på senare år förstått hur mycket den betytt för somliga cineaster.

Berättelse handlar om Buttercup, en vacker prinsessa (Robin Wright) som dominerar sin hunkiga gårdsdräng (Cary Elwes) fram till den dag då hon inser att hon älskar honom, tada! Hon vill leva lyckligt med honom i alla sina dagar, men då griper onda krafter in, han dödas till havs, och hon kidnappas till slut från en man hon inte gillar till en annan som tar henne långt borta över de förlorade landen. Åtminstone verkar det så... Men i äventyrsfilmer finns det alltid chanser för comebacks och hjältedåd. För denna film har liksom samma stämning i sig som Errol Flynn eller Douglas Fairbanks olika äventyr, det är pirater, maskulinitet, humor och spänning i ett. Och Rob Reiner som tidigare gjorde Spinal Tap har även här lyckats skapa en riktigt mysig filmkväll med väl sammansatta karaktärer som den hämningslystna Inigo Montoya(Mandy Patinkin från Homeland), den stora Fezzik (Andre the giant) och den slemme prinsen Prince Humperdinck (Chris Sarandon). Hela inspelningen verkade vara avslappnad och trevlig och det märks, allt känns väldigt avspänt och naturligt. Fast min favorit var ändå Vizzini (Wallace Shawn) som den skrikiga och självgoda ledaren för ett lönnmördarteam.

Inconceiveble!

When will my man save me?

Hjälten fast i "The machine"

Tripp, trapp, trull

Princess Bride-vinet

Det enda problemet med castingen/manus är tyvärr prinsessan(Robin Wright), och jag vet inte vems fel det är. För alla andra (manliga) karaktärerna är just karaktärer, de har egenskaper och olika quirks. Prinsessans har dock ingen karaktär utan är en väldigt standardmässig damsel in distress som har vackert hår och är mild och vän men inte så rolig, spännande eller smart. Star Wars originaltrilogin har ju också bara en större kvinnlig roll(Mon Mothma räknas inte), men hon är ju rolig och tuff. 

Nu ska jag inte klaga mer på det för Bleka dödens minut som den heter på svenska (oklart varför?) var ju som sagt trevlig, charmig och välgjord amerikansk underhållning och det kan ju alltid behövas för att balansera upp de deprimerande tiderna vi lever i (Jag tittar på dig, alltmer högerbruna samtid). Tyvärr fick filmen ingen riktig marknadsföring då den kom ut och gick dåligt på bio, men allt vände då VHS-banden började säljas och the rest is history...

#119 Withnail and I

Withnail and I, 1987. Manus och regi av Bruce Robinson.

Man behöver ju inte göra en genusanalys av varje film man ser men nog är det så att om denna film hade gjorts med omvända roller så hade den stickt ut som en kvinnofilm, men nu är det bara som vanligt i vårt patriarkala samhälle. Filmen saknar nämligen helt och hållet kvinnliga repliker, men den är ju trevlig ändå. Man kan väl säga att den cirkulerar kring en destruktiv vänskap mellan Withnail och vår namnlöse huvudperson (som börjar filmen svårt deprimerad). De är i en grymt stökig lägenhet och försöker förgäves få skådespelarroller, eller så bara hoppas de att rollerna ska liksom glida ner från himlen. Men när det blir för stökigt så bestämmer de sig för att dra till landet för att supa och få grepp på sitt liv igen.

Middag med onkel Monty

Grabbarna blir utkörda från ett fint cafe´ på landet

Men grabbarna är klart icke gjorda för livet på landet heller och scenen då de har ihjäll en tupp och grillar den är ganska så oförglömlig. På natten är de ömkliga och oroliga, speciellt Withnail slänger ur sig några paranoida pärlor:

"Those are the kind of windows faces look in at"

 Dialogen är vass och skådespeleriet är på topp, speciellt från Withnail (Richard E. Grant). Kul också med en komedi efter en dansk fas med tonvis av ångest :)

#23 Robocop

Ah, Robocop var den första Criterionfilmen jag köpte och dessutom filmen jag skrev om i ena halvan av min B-uppsats i filmvetenskap (den andra delen var "Starship Troopers", som inte är släppt på Criterion). Paul Verhoeven regisserar och han är en av mina verkliga favoriter som också gjort filmer som Total Recall, Basic instinct och Showgirls (mer om den en annan gång!). Jag skulle gärna vilja se lite mer av han tidigare holländska filmer som ska vara bra.

Nåja, håller den ännu?
OCP är ett ondskefullt företag som driver ett flertal verksamheter i Detroit, bland annat polisen. När de nu ska bygga ett stort prestigeområde tvingas de göra något åt brottsligheten... Först tar man fram ED-209 som är en polisrobot men när han ska visas upp så blir det ett tekniskt fel och han skjuter sönder en styrelseledamot. Just den scenen är lite verhoeventypiskt, det är överdrivet våldsamt med en (ensidig)skjutsekvens som bara pågår och pågår. Alla känner igen situationen att man demonstrerar något som inte funkar men här dras det till sin spets under en stressig sekvens där tekniker springer runt och försöker trycka på knappar för att avbryta ED-209. Det är både absurt, galet och ganska roligt på något sätt.

"Drop you weapon, you have five seconds to comply!"

"Someone call a paramedic!"

Lösning nummer två är....Robocop! Man har redan skickat ut de bästa poliserna till farliga uppdrag i förhoppningen att någon ska dö och därmed bli bas för framtidens polis. Alex Murphy (Peter Weller) blir den lyckliga genom att bli nerpangad av ett gäng dekandenta skurkar. Efter operationer och amputeringar blir han sedan Robocop, 50% man, 50% maskin, 100% snut!

Hans kollega (Nancy Allen) når inte riktigt fram till Robocops själ

Men så småningom återkommer minnen från hans familj och minnen från hans död. Han inleder en jakt på sina mördare som leder hela vägen tillbaka till OCP...

 Detta är en av mina favoritfilmer genom tiderna, den är rolig, spännande, samhällskritisk och har robotar som pangar. Alla rutor kryssas i mitt hjärta!