#169 Jimi Plays Monterey & Shake! Otis at Monterey

Jimi Plays Monterey & Shake! Otis at Monterey, 1986. Regi av Chris Hegedus and D. A. Pennebaker.


Nej nej nej, inte mer Hendrix. Herregud vad gitarronani är tråkig, några gånger kan jag inte riktigt hålla mig och tittar ner i telefonen. Detta går helt past me, hej då Jimi och din höga självkänsla och dina tråkiga covers!

Otis Reading? Han kan ju sjunga fin-fint och verkar ju vara en härlig kille. Men Ack nej, han är på showa-för-amerikansk-medelklass-mode så han tjoar och ler sig igenom sitt set, trist. Men sista låten "Try a Little Tenderness" var ju väldigt fin och då äntligen händer något och det blir en massa fina inklipp från festivalpubliken som är ömma mot varandra på olika sätt, det är söta bebisar, sovande par, pussar, kramar och annat trevligt som nästan gör att betyget går upp ett snäpp!

Otis Redding i världshistoriens fulaste kostym

Men icke, för det här var bara för tråkigt.

#168 Monterey Pop

Monterey Pop, 1968. Regi av D.A. Pennebaker

Få gånger i musikhistorien har väl förändringar gått lika snabbt som i skarven mellan 60- och 70tal, vilket illustreras fint med denna film tillsammans med Gimme Shelter som en mörkare tvilling. För här är det bara glädje och glada rusiga ungdomar med blommor i håret som kramas, pussas och bara lever i en fantastisk anda...

Men eftersom inget spektakulärt händer under festivalen (som delvis filmades av George Lucas) så är det mycket fokus på musiken och framträdanden vilket är lite av en mixed blessing. Här är ett subjektivt urval:

Big Brother and the Holding Company—"Ball 'n' Chain"- Janis Joplin alltså, Holdingbolaget(alltså ett bolag som äger aktier i andra företag) tillför inget. Men Janis tar en ganska tråkig låt och gör det magisk!

The Who- Spelar My generation med en hysterisk John Entwistle som försöker slå igenom trots att settingen med ett klassiskt band på detta sätt känns lite gammeldags. Men vad gör det då man slår sönder sin gitarr och välter sina trummor?

Jimi Hendrix - Groovar och spelar mest en cover av Troggs monsterhit: "Wild Thing", sedan börjar han ha samlag med sin gitarr och bränner upp den med lite tändvätska han har smygigt med upp på scenen (men det är bara en liten flaska med säkerhetskapsyl). Sedan slår han (också) sönder sin nu brinnande gitarr och kastar ut bitarna till den ömsom avgudande ömsom förvirrade publiken.

The Mamas & the Papas- Åhm, dom är ju såååå fina. Riktigt fina versioner av "Creeque Alley" och "California Dreamin'".

Country Joe and the Fish - Sådan här flummusik med en massa känsla och inget som händer har åldrats lika väl fisken jag glömde i kylskåpet. Riktig tråkigt, men kanske är bättre om man är nerdrogad?

Ravi Shankar - Mardrömslång sitarmusik, publiken verkar dock digga det hur mycket som helst medan jag hellre rotfyller mina kindtänder igen istället för att lyssna om på Shankars Sitaronani.

Det blir tillslut lite tävling om vilken artist som kan sticka ut mest och där vinner väl Jimi Hendrix, men för mig blir det lite väl posöraktigt, och min Hendrixaptit är på fortsatt låg nivå. Men Monterey-konserten blev hans stora genombrott så det verkade ju vara ett bra koncept

Lite voodoo-vibbar

Nu som leksak!

Who försöker? The Who! (förlåt)

Men det är ju inte bara musik, det är en hel del fina småsaker, som en överlycklig tjej som fått (obetalt) jobb att damma av all stolarna, en polis som retas med Hippies, flummiga konstnärer, kära personer, amatörvirkare och människor som kör en helhärlig hippiestil(jag skulle nog egentligen vilja vara en hippie, men är för drogkonservativ och klädkonservativ (jag kanske inte vill vara en hippie trots allt))

#786 Dont Look Back

Dont Look Back, 1967. Regi av D. A. Pennebaker

Jag har aldrig varit ett större fan av Dylan, han har ju ganska gnällig röst och sjunger lite för...snabbt? Pennebaker däremot måste varit både ett fan och en fixare av rang som får hänga med Dylan under englandsturnen 1967. Pennebaker fokuserar på helt rätt saker, man får följa Dylan som skäller ut någon för den har tappat ett glas, man får se Dylan jamma, man får se honom komma med påhopp mot The times och man får se honom skriva låtar i baksätet på en taxi. Allt känns väldigt direkt och ocensurerat vilket är lite skönt då många nutida artistprogram lätt blir lite uppstyrda. Dylan är grinig, skön, vänlig, lite kaxig och framförallt intressant att följa.

Titta inte bakåt! 

Vänder ryggen mot Donovan, solglasögon inomhus

Hela entouraget runt är också intressant, det är en blandning av fulla snubbar, Joan Baez, trumpen manager och enstaka journalist som varken får tid att ställa frågor eller få vettiga svar. Detta var riktigt kul att se!

#602 The War Room

The War Room, regi av Chris Hegedus and D. A. Pennebaker

Äntligen en bra dokumentär! Politiska dokumentärer är ju straight up my alley. The War Room följer Bill Clintons kampanj från januari 1992 till hans valvinst i november. I centrum är de två ansvariga för kampanjen, James ("The Ragin' Cajun") Carville, den energiska strategichefen för Clinton, och George Stephanopoulos, den lugna mediaansvarige.

Kampanjcheferna hade en ganska avslappnad dresscode

Inför valrörelsen vill de jobba på ett nytt sätt, de samlar ett stort gäng i samma hus och jobbar utanför hierarkierna för att snabbt som tusan reagera då något händer. Att få se en massa heta situationer bubbla upp och sedan hanteras är ju mumma för ett gammalt vita huset fan. Alla i teamet är helt fokuserade på att vinna, men inte riktigt lika fokuserade på politiken i sig. Lite kul vara också att James var gift med kampanjchefen för Bush, vilket ledde till en del heta känslor...

Man får också se hur otrohetsrykten kring Clinton var starka redan då filmen gjordes, anklagelser görs som Clinton förnekar. Teamet måste också hantera telefonsamtal från en i Bushkampanjen med uppgifter om att Clinton har ett utomäktenskapligt barn, vilket görs med etiskt tveksamma argument av typen "Din karriär är över om du sprider det, men är du smart kommer vi komma ihåg det"

Tabloiderna verkar varit väldigt brittiska...

Stämningen var hätsk stundtals mellan kampanjarna och inom, man kunde nästan känna blodsmaken i munnen då någon sida hittat en anfallsvinkel. Pennebaker sa i samband med inspelningen att “People didn’t like to think of elections as wars, which of course they are,”. Samtidigt verkar kampanjgänget varit sammansvetsat och sjyst (åtminstone framför kameran).