#341 A Canterbury tale

A canterbury tale, 1944. Manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger

Andra världskriget innebar ju en hel del spänningar för de inblandade länderna, och då inte bara den uppenbara spänningen att bli bombad och/eller skjuten. För de allierade så var man dessutom tvungen att raskt börja samarbeta med länder man tidigare haft en lite avig inställning till. Hollywood släppte i det ändamålet en massa filmer som visade att sovjetfolket minsam visst var good guys, filmer såsom "The north star" av MGM handlade om heroiska ukrainska bönder som kämpade mot nazister eller "Russian Rhapsody" är en trevlig liten Merrie Melody som handlar om en massa Gremlins från Kremlin som stoppar tyska bombplan. I A centerbury tale handlar det dock om att britterna ska bli lite mer vän med de där kaffedrickande, skrävlande, okulturella amerikanerna.

Filmen utspelar sig i en engelsk by under några händelselösa dagar under 1943. Tre bekymrade människor möts, en brittisk soldat (Peter Gibbs), en amerikansk soldat (John Sweet) och en brittisk tjej (Sheila Sim). Alla har ouppnådda drömmar, britten är lite deppig över att "bara" ha blivit en biopianospelare efter 5 års musikskola, amerikanen deppar över att hans tjej aldrig skriver till honom och brittiska tjejen har precis fått sin förlovning uppbruten av den potentiella gummens familj då hon inte är fin nog... Trion bondar sedan sig med varandra under en på jakt efter en mystisk man som kastar lim i tjejers hår (!?). Jakten sker samtidigt som de lär känna varandra och det mysiga lilla brittiska samhället de är i. Till en början tycker amerikanen att allt är så litet i England och att te smakar apa, men inte helt oväntat så närmar sig kulturerna tillsamman.

Mot slutet tar sig trion av olika skäl till Canterbury och får där varsin välsignelse, av lite olika slag.

På ytan är A canterbury tale ganska händelselös, men Powell/Pressburger lyckas ju få allt att kännas sådär great british bake off-trevligt hela tiden vilket ju är härligt. Dessutom lär man känna karaktärna så fint att allt får en ganska storslagen känsla trots de ganska odramatiska händelserna som visas

Hon är deppig

Han är deppig

Dom är glada tillsamman

A Canterbury tale blev Powell och Pressburgers första kommersiella flopp vilket antagligen beror på manuset och då i synnerhet hela grejen med tjejlimmaren som bara kändes halvgenomtänkt. Själv blev även jag lite kluven, men mest glad så det blir en:

#317 The tales of Hoffman

The tales of Hoffman eller Hoffmans äventyr, 1951. Regi av Michael Powell och Emeric Pressburger, manus av Dennis Arundell, Jules Barbier, Michael Powell och Emeric Pressburger

I början av en av mina favoritdansfilmer, Girl Walk: All Day, lämnar dansaren (Anne Marsen) sin klassiska baletträning och går ut på stan för att söka efter något mer. Och jag måste säga att jag allt som oftast förstår henne, för den klassiska balettens perfektionism kan ofta vara steril och känslokall. The tales of Hoffman bygger på operan av samma namn som Offenbach knådade ihop 1880, och ska bygga på berättelser från en riktig Hoffman. Filmen (och säkert också operan) handlar om tre misslyckade kärleksaffärer där den stackars Hoffman (Robert Rounseville) först blir kär i en robot- det går dåligt, sedan i en lurig kurtisan som vill ta hans själ - det går dåligt och till sist i en sångerska med mama-issues - det går dåligt även där. Ramberättelsen handlar också om att hans kärleksliv inte går ihop. Med så mycket heartbreak så borde ju tårar rinna längst kinderna men alas, inte mycket händer. Varför inte det då? Jo nu kommer vi tillbaka till det kontrollerade, sterila känslokalla berättandet där fötterna ska vara i rätt ställning och hoppen exakta. Där någonstans tappar de tyvärr mig som inte tycker exakthet är ett absolut kvalitetskriterium. Så varken musiken eller insatserna på skärmen blir på något sätt varken på riktigt eller någon förhöjd verklighet som funkar för mig...

Stilen Pressburger/Powell valt är teatral, med teatersminkning och teaterscenografi men med vissa filmiska effekter inlagda. Det kan man ju tycka olika om, själv kan jag tänka att teatersminkning är ju gjord för att även de som sitter 50 meter därifrån ska kunna se något och när man spelar in film kan man ju tänka annorlunda med close-ups och annat.

En galen vetenskapsman som gjort en flickvän till Hoffman... 

Ingen minimalistisk sminkning eller kostym

Sådana här glasögon kan vara jobbiga i längden...

Sångerna känns inte som att de åldrats alltför väl så musikalisk fanns det inte mycket att hämta. Vad som var kul var vissa skådespelarinsatser och då främst Robert Helpmann som kan ha filmhistoriens längst ögonbryn. Överlag var det dock trist, och tråkigt och jättetrist och alldeles mediokert. 

#173 The Life and Death of Colonel Blimp

The Life and Death of Colonel Blimp, 1943. Manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger. Baserad på serien Blimp av David Low

Filmen hade premiär 1943, mitt under brinnande kriget och Churchill och krigsministeriet arbetade för att få den förbjuden men lyckades endast förskjuta premiären och när den väl visades i USA så var 90 minuter (av 163) bortklippta. Vadan denna oro kan man fråga sig - men mer om det sedan.

Filmen baseras på en serie om en gammal överste som är världsfrånvänd och gammeldags, som med sin valrossmustasch och stockkonservatism står för allt den nya generationen har fått nog av. I början av filmen sitter då alltså generalen Wynne-Candy(Roger Livesey) på badhuset och jäser då en ung officer kommer in och tar honom som fånge i den stora krigsövningen. Han blir rosenrasande. "The war starts at midnight!", men den unge förstår inte- 1943 gäller inga regler längre då nazisterna står för ett nytt, existenisiellt hot. Han antyder att en gammal fet general inte borde bada och istället vara på tårna, varpå slagsmål utbryter...

"You laugh at my big belly but you don't know how I got it! You laugh at my mustache but you don't know why I grew it!"

Kameran glider fram längst vattnet i badhuset och plötsligt är vi 40 år tillbaka i tiden då generalen var en ung, nyligen dekorerad soldat från boerkriget som väntar på jobb. Och under nästan tre timmar får vi följa den idealistiske unge mannens resa från ung-och-framåt till gammal och avdankad relik. Tillbakablickarna är främst runt sekelskiftet, under första världskriget och början av andra världskriget.

I en av de första scenerna blir han utmanad på duel mot en tysk efter att ha förolämpat tyska armen. Upplägget till duelen är som vacker militiär koreografi där soldaterna följer olika pompösa förberedelser tills duellen ska börja- och här är en av flera vackra partier med den äldre tidens soldater som man förstår att den gode översten drömmer sig tillbaka till på sina äldre dagar. Alla är eleganta, pompösa, chivalreska och artiga. Duelen kämpas mot en tysk officer Theo Kretschmar-Schuldorff (Anton Walbrook) - och efter duellen hamnar kombatanterna på samma sjukhus och blir goda vänner genom världskrig och mellankrigstid.

Serien

Ung och framåt

Gammal och konservativ

Filmen restaurerades ordentligt 2012 med sponsring av bland annat Martin Scorsese. Fotot är verkligen magnifikt, färgerna lyser och bildkompositionerna liksom flyter fram så snyggt. Stämningen är på något sätt både humoristisk, nostalgisk och sorglig. Jag som brukar klaga på långa filmer vill att den aldrig ska ta slut.

Vad var det då som Churchill och krigsministeriet var så rädda för? Antagligen för förlöljigandet av en man vars liv följer ett imperium på fallrepet. Samtidigt känns det lite överdrivet för det går inte att säga något annat än att The Life and Death of Colonel Blimp hyllar både England och motståndet. För även om Blimp på slutet är en rar gubbe så har han många ess i sin rockärm, och kanske en kombination av gammalt och nytt kan vara det som räddar landet...?

#94 I Know Where I'm Going!

I Know Where I'm Going!, 1945, manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger.

Huva, efter Black Narcissus så hoppas jag se Powell och Pressburger komma tillbaka in i matchen igen. Denna gång serverar dom en romantisk saga med lite Skottland-romantik, och vem går inte igång på det?

Joan Webster (Wendy Hiller) har alltid vetat vad hon velat, hon ville ha silkesstrumpbyxor som barn, dyra restaurangbesök som ungdom sedan dess har hon alltid varit på väg- framåt mot framgång och succé. Till och med berättarrösten verkar lite betagen av hennes gå-påanda.

When Joan was only one year old, she already knew where she was going. Going right? Left? No. Straight on.

Och nu så, ska hon äntligen nå toppen med ett giftemål med en stenrik industrialist i Skottland. Oväder hindrar henne att ta sista färjan över vattnet och hon fastnar på grannön Mull natten innan deras bröllop. Undan för undan, blir hon mer och mer förtjust i ön och öborna - särskilt Torquil MacNeil, en ung sjöofficer. Han spelas med stor portion charm av Roger Livesey - till och med jag som heterosexuell gift man blir lite tagen av honom. Men hon får inte bli kär, hon har ju alltid varit på väg framåt mot rikare framtid och kan inte gå snett så nära målet.

Men livet som troféfru kanske inte blir så kul trots allt. I synnerhet då hon får träffa sin nya mans enda kompisar i närheten. Frun är stiff och mannen lite creepy, han kör med "I want to look at you" och bara stirrar på henne en stund innan han säger "you'll be fine"

Ditt framtida liv, dottern spelas av framtida popikonen Petula Clark

Ah, får inte bli kär, får inte bli kär, får inte bli kär

Nä, joan måste bara till sin svinrika nya man innan hon kärat ner sig i sin skotte, så hon mutar en pojk som ska ro över henne till hans ö, men vädret var ju dåligt och i Skotska vatten finns livsfarliga vattenvirvlar...

Här har dom på ett snyggs sätt kombinerat oroliga vatten och en fejk-virvel

Men det finns också en gammal förbannelse som måste konfronteras innan kärleken hittar hem...

Jättefin kärleksfilm! Ett extra plus i kanten för att många scener spelades in på plats, något de inte gjorde i senare verk.

#93 Black Narcissus

Black Narcissus eller Svart Narcissus, 1947, regi av Michael Powell och Emeric Pressburger, från en novell av Rumer Godden.

Förväntningarna är på topp! Powell/Pressburger brukar göra bra grejer, inte minst The red shoes som faktiskt är en av mina favoritfilmer. Här är temat centrerat mellan balansen mellan det andliga och köttsliga, med en indienresa som katalysator. Och när det gäller tyglade sexuella känslor är det svårt att slå ett nunnekloster som tvingas interagera med en riktig karlakarl:

Antal stjortknappar som är knäppta = 0

Men när filmen börjar är alla nunnor i London, och syster Clodagh (Deborah Kerr) får ett uppdrag att öppna ett kloster på Indiska landsbygden. Den lokala prinsen har gett dem ett bra ställe som tidigare varit bordell (och har målningar på det temat över hela huset), och det ska dessutom finnas en lokal brittisk man(David Ferrar) som ska hjälpa gänget med allsköns praktiska problem. Men ensamheten i Indien, och svårigheterna att förstå och relatera till lokalbefolkningen leder till ökad frustration och i ett fall till en slags galenskap.

Nunnorna ägnar sig också åt en skolverksamhet åt de lokala barnen men alla indier är vidskepliga och har liksom lite svårt att fatta. Samtliga kulturkrockar i filmen (det finns en hel del) beror på att Engelsmännen är vänliga och kloka och Indierna är mystiska, naiva och lite korkade. I introduktionen sägs det tydligt "They are like children". Det perspektivet känns lite sisådär...

Ibland är vår leading man i behov av ett garderobsbyte

Så här ser diciplin ut... (nunnehjälparen med piska ser mer ut som en indian än indier)

Östrogenet kokar under ytan

Spektakulär (målad) utsikt

Färgerna och fotot är vackra, och filmen fick Oscar både för foto och art direction. Tydligen var technicolorn så uppskruvad så att de fick sminka nunnornas läppar vita så det inte skulle se ut som att de hade läppstift.

Inriktingen gällande inspelningen var att allt skulle spelas in i Pinewood studios utanför London, så ett litet Indien byggdes upp och ett gäng statister anställdes, statisterna var tydligen castade som en salig mix icke-vita så de indiska byarna ser sannerligen mer kosmopolitiska ut än vad de sannolikt var, jag antar att produktionen tyckte att alla icke-vita såg likadana ut.

Men för mig funkar inte riktigt plast-indien så bra, i synnerhet då bara en av de fyra riktiga indiska rollerna inte spelas av blackface-britter. Hela borta från hemma-ångesten blir inte lika relevant då det inte känns som att de är borta från hemma. Målade himlar och indiska skogar görs fint men jag tror att filmen hade växt på att göras on-location. Nunnornas ökande frustration kan man till viss del förstå men man får inte riktigt nyckeln till varför en av dom går helt bananas, denna nunneorder får man ju lämna om man vill så det är ju bara att dra om man inte gillar läget.

Finns en del bra saker här men värderingsmässigt är filmen ute på grumligt vatten och engagemanget hos den här tittaren kommer inte upp på någon högre nivå...

#44 The red shoes

The Red Shoes, 1948, manus och regi av Michael Powell och Emeric Pressburger, viss dialog av Keith Winter.

Äntligen har jag fått tag i denna i bra skick, det har varit ganska så klurigt. För denna vill man se i bästa möjliga upplösning, och Criterions blu-ray gör bilderna fantastiskt färgrika och vackra. Enligt Technicolor var denna film det mest lyckade användningen av 3-lager-tekniken som innebär att ljuset från kameran går igenom ett prisma där gult, rött och blått delas upp och registreras på varsin filmspole. Detta innebär tydligen att man var tvungen att restaurera alla tre tagningarna vilket gjorde att arbetstiden och kostnaderna skjöt i höjden. Men till slut gick allt vägen då Martin Scorcese kom in och stödde projektet både marknadsföringsmässigt och ekonomiskt (det är tydligen en av hans absoluta favoritfilmer). Restaureringen är såpass bra att jag undrar om inte filmen är lite skarpare än tänkt, sminket på alla männen syns ibland nästan lite för mycket. Men alla var tvungen att ha ganska rejält med make-up då technicolortekniken kräver mycket stark ljussättning (varje tagning måste ha tillräckligt med ljus för alla tre filmrullar).

Det här kan vara en av världens vackraste filmer genom tiderna, bildkompositionerna och färgerna är underbara och jag får en mysig rysning i magen(!) flera gånger av det rent visuella. Handlingen är också fin, den handlar om en ung superambitiös balettdansös väg mot stjärnorna och hur hon försöker kombinera sin starka kärlek till dansen med sin starka kärlek till hennes älskade kompositör.

Hela balettsälskapet består av en hellsikes massa karaktärer som har sin lilla funktion att spela i teatern, men trots att man bara får korta introduktioner till dem så är de så helgjutna och "riktiga" att man känner sig bekväm med hela gänget(trots/tack vare att många av dem är ganska så diviga).

Balettchefen gillar både balett och att baletdansöser inte ska dejta

Dansnumret! Helt anpassat för film, men både effekter och en underbar scenografi

Oh, kärleken gör allt svårare för Victoria (Moira Shearer)

Ojoj, denna var ju hur fin som helst, brava brava! Da capo!