Visar inlägg med etikett Kihachi Okamoto. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kihachi Okamoto. Visa alla inlägg

fredag 27 december 2019

#313 Kill!

Kill! eller Kiru, 1968. Regi av Kihachi Okamoto, manus av Kihachi Okamoto och Akira Murao, baserad på en roman av Shûgorô Yamamoto

Kill! är baserad på samma bok som Sanjuro som i sin tur blev Sergio Leones A fistful of dollars. Så här har vi alltså en Samurai som liksom byter sidor i ett klankrig för att, ja varför egentligen? Om det i Leones version var cashen som styrde så är det här något...djupare. Kanske en vilja att vända upp och ner på själva klanssystemet? Huvudrollen Genta (Tatsuya Nakadai) liksom lite pillemariskt lägger upp små planer som han sedan utför ofta med hjälp av sin svärdsförmåga. Här är också sidekickens roll mycket större, Hanji (Etsushi Takahashi), är en dumstark bonde som drömmer om att bli samurai. Han träffar tidigt Genta och trots att Genta tydligt berättar att Samurailivet mest är en förljugen illusion så vill han ändå vara en del av den. De träffas först som tokhungriga arbetslösa lodisar på jakt efter en smaskig kyckling, men sedan kommer deras vägar att allt tajtare korsa varandra

Kill! är faktiskt lite av en mörk komedi, vilket förvånansvärt nog funkar ganska bra. Exempelvis så är staden de kommer till i början så ruff att uteliggarna mördar folk och att restaurangens ägare har hängt sig över lunchbuffen... Japansk humor brukar annars ha svårt att lägga an sig hos mig men här hålls drutta-på-ändan skämten på en befriande låg nivå.

När en grupp på sju samurajer från en klan bestämmer sig för släppa lojaliteten från sin korrupte klanherre och försöka störta honom, så blir de förrådda och tvingas gömma sig i ett bergsfort och  kämpa för sina liv. Genta, känner direkt en lojalitet till dom och Hanji som ju inte är den ljusaste lampan i lampan, men vad han saknar i hjärna kompenserar han för i muskler och en något slags bondekänsla för rätt och fel. Genom att bilda ett osannolikt partnerskap befinner de sig i mitten av en klanuppgörelse som kommer att kräva smart planering, bra svärdsförmåga och tur att kunna klara av...

Mörda!
Hugg och slag
Här vore det kul om filmen fick heta "Döda!" på svenska men så kul blev det inte... Trots att den stackars filmen blev upphuggen (förlåt) i flera olika sittningar så var den kul och intresant hela vägen. En intressant detalj i det eviga fram-och-tillbaka inspirationerna mellan Samuraj- och westernfilmer var musiken, som här var väldigt mycket klatchig Texasstil, vilket ökade absurditeten ett snäpp till. 



torsdag 30 maj 2019

#280 The Sword of Doom

The Sword of Doom eller Dai-bosatsu tôge, 1966. Regi av Kihachi Okamoto, manus av Shinobu Hashimoto efter boken av Kaizan Nakazato.

Efter Game of Thrones sista avsnitt så diskuteras slutet flitigt runt fikabord och på nätet - och just slut kan ju förändra hur man ser på vad som var. Här tror jag också det finns en del kulturella skillnader där i synnerhet kanske amerikaner förväntar sig tydliga slut. The Sword of Doom bygger på en manga där författaren dog innan innan sista delarna publicerades, och man har inte gjort någon Benioff och Weiss och liksom skrivigt ett eget slut utan slutat berättelsen där förlagan tar slut-vilket funkar förvånansvärt bra.

Filmen cirkulerar kring en man med ett mörkt hjärta, i första scenen dödar han en äldre man som ber och senare tvingar han en kvinna att ha sex med honom mot att han ska skona hennes man - som han sedan ändå dödar. Mannen, Ryunosuke (Tatsuya Nakadai) skäller sedan ut kvinnan som han anser vara djävulen... Mannens bror, Hyoma (Yûzô Kayama) lovar dock att hämnas, och börjar tillsammans med sin mentor (Toshirô Mifune) planera och träna för att kunna besegra honom. Mest fokus ligger, för ovanlighetens skull på skurken, som liksom inte finner någon tillfredställelse längre av sina onda gärningar men verkar inte heller ha någon lust att sluta göra dom heller. han blir mer och mer lelös och moloken och börjar på mot slutet förföljas av sina demoneri form av olika hallucinationer. Hans skurkgäng verkar dessutom bestämt sig för att han är mer bekymmer än nytta och bestämmer sig för ta honom av daga vilket leder till en John Wick-nivå av henchmenmördande.

Ryunosuke har varit i bråk 
Ryunosuke har en häftig sombrero



Ryunosuke hugger ner folk på löpande band
Varför funkar den här så bra då? För mig är det stämningen som liksom rycker tag från start och aldrig riktigt släpper och där bidrar både det fantastiska fotot och Tatsuya Nakadais iskalla blickar. slutet lämnar som sagt några frågetecken men sedan när var verkligheten sådär ihoppsydd och fin?