fredag 27 december 2019

#313 Kill!

Kill! eller Kiru, 1968. Regi av Kihachi Okamoto, manus av Kihachi Okamoto och Akira Murao, baserad på en roman av Shûgorô Yamamoto

Kill! är baserad på samma bok som Sanjuro som i sin tur blev Sergio Leones A fistful of dollars. Så här har vi alltså en Samurai som liksom byter sidor i ett klankrig för att, ja varför egentligen? Om det i Leones version var cashen som styrde så är det här något...djupare. Kanske en vilja att vända upp och ner på själva klanssystemet? Huvudrollen Genta (Tatsuya Nakadai) liksom lite pillemariskt lägger upp små planer som han sedan utför ofta med hjälp av sin svärdsförmåga. Här är också sidekickens roll mycket större, Hanji (Etsushi Takahashi), är en dumstark bonde som drömmer om att bli samurai. Han träffar tidigt Genta och trots att Genta tydligt berättar att Samurailivet mest är en förljugen illusion så vill han ändå vara en del av den. De träffas först som tokhungriga arbetslösa lodisar på jakt efter en smaskig kyckling, men sedan kommer deras vägar att allt tajtare korsa varandra

Kill! är faktiskt lite av en mörk komedi, vilket förvånansvärt nog funkar ganska bra. Exempelvis så är staden de kommer till i början så ruff att uteliggarna mördar folk och att restaurangens ägare har hängt sig över lunchbuffen... Japansk humor brukar annars ha svårt att lägga an sig hos mig men här hålls drutta-på-ändan skämten på en befriande låg nivå.

När en grupp på sju samurajer från en klan bestämmer sig för släppa lojaliteten från sin korrupte klanherre och försöka störta honom, så blir de förrådda och tvingas gömma sig i ett bergsfort och  kämpa för sina liv. Genta, känner direkt en lojalitet till dom och Hanji som ju inte är den ljusaste lampan i lampan, men vad han saknar i hjärna kompenserar han för i muskler och en något slags bondekänsla för rätt och fel. Genom att bilda ett osannolikt partnerskap befinner de sig i mitten av en klanuppgörelse som kommer att kräva smart planering, bra svärdsförmåga och tur att kunna klara av...

Mörda!
Hugg och slag
Här vore det kul om filmen fick heta "Döda!" på svenska men så kul blev det inte... Trots att den stackars filmen blev upphuggen (förlåt) i flera olika sittningar så var den kul och intresant hela vägen. En intressant detalj i det eviga fram-och-tillbaka inspirationerna mellan Samuraj- och westernfilmer var musiken, som här var väldigt mycket klatchig Texasstil, vilket ökade absurditeten ett snäpp till. 



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar