Sansho the Bailiff eller Fogden Sansho eller 山椒大夫, 1954. Regi av Kenji Mizoguchi, manus av Fuji Yahiro och Yoshikata Yoda baerad på en historia av Ogai Mori.
Sansho the Bailiff är Mizoguchis 81:a film, och den blev en hejdundrande succé redan då den kom ut, den fick fina recensioner och vann silverlejonet i venedigs filmfestival 1954. I Sight and sounds lista över världens bästa filmer fick den en 59:e plats och nämns ofta som en av de bästa japanska filmerna.
Filmen utspelar sig i ett medeltida Japan, men handlingen i sig kan nog många länder känna igen sig i, särskilt i Sydamerika och Afrika. En familjefar har blivit av med sitt jobb som delstatsguvörnör (typ) och familjen ska återförenas med honom. De vandrar längst ensliga stigar följda av en assistent. Plötsligt vänder sig livet om och allt förändras. Mamman och hennes två barn tas som slavar. Barnen: Anju(Kyôko Kagawa) och Zushiô (Yoshiaki Hanayagi) tvingas in under en hemsk slavfabrik under den giriga Sansho (Eitarô Shindô). Varje dag är en plåga men flyktmöjligheterna är små. De som försöker fly brännmärks i pannan och/eller blir torterade. Anju lyckas på något sätt bibehålla sin moraliska kompass medan Zushiô blir en del av förtryckarsamhället som den lilla fabriken är. Mamman, Nakagimi(Teruko Ômi) hamnar på bordell och försöker även hon fly vilket leder till avskurna hälsenor. Sansho the Bailiff är en ganska brutal och väldigt sorglig film. Ljusglimtarna är få, i början så lovar Sanshos son att han ska hjälpa barnen men det blir aldrig riktigt av. Sonens moraliska dilemma, hjälpa oskyldiga eller förstöra för sin pappa gör honom till en ganska bra metafor över kostnaderna att göra rätt jämfört med att försöka ändra systemet inifrån (som i detta fallet inte får någon inverkan alls)
Zushiôs mer brutala sida gör dock att vakterna sakta ser honom som en tvättäkta medlöpare och släpper garden runt honom. Anju märker det och försöker desperat påminna honom om sin mänsklighet, så plötsligt får han chansen att fly, då Anju hjälper honom inser hon att de kommer tortera henne till småbitar så hon dränker sig. Genom att kontakta kejsarens andreman i Kyoto får Zushiô sin pappas förra jobb som delstatsguvörnör - ett ganska tydligt inslag där nepotism slår meriter... Han hamnar då i samma situation som Sanshos son, ska han förbjuda slaveri och få regeringen och makten mot sig, eller ska han försöka mig på någon liten reform? Sansho tvekar inte en minut utan inleder direkt en politisk offensiv mot Sansho och de andra slavägarna.
Sansho the Bailiff är mycket, det är mycket flöjter, mycket sorg, mycket arbete och mycket dramatiska känslor. Såren som skapas i familjen kan inte läkas då de är för stora, den enda värdigheten som är värd något är att försöka göra rätt och ta hand om varandra.
Fotot är vackert och filmen förblir intressant hela vägen igenom. Jag gillar´t mycket vilket var kul. Betyget är lite snålt och kan bli än högre vid nästa omtitt.
