#183 Les dames du Bois de Boulogne

Les dames du Bois de Boulogne eller Damerna i Boulognerskogen, 1945.Regi av Robert Bresson. Manus av Robert Bresson med dialoger av Jean Cocteau, baserad på en roman av Denis Diderot.

Damerna i Boulognerskogen handlar om ett förhållande där Hélène (María Casare) känner sig oälskad efter att killen(Paul Bernard) har missat både deras årsdag och hennes födelsedag(låter som ett tecken på att allt inte är helt på topp). För att testa honom säger hon att hennes kärlek har falnat, han bara "å vad skönt så känner jag med, vi dejtar andra, hejdå!". Efter han har gått ut bryter hon ihop, men vad kan man göra, inte så mycket. Eller vänta, man kanske kan hämnas?

Samtidigt är den unga dansaren Agnes (Elina Labourdette) deppig, då hennes karriär på baletten har gått i stå och att hon nu bara dansar på sjaskiga barer och sedan hamnar i säng med högstbjudande man. Hon är trött på män och vill bara ända sitt nedbrytande leverne. Tur då att hennes mammas kompis Hélène kan hjälpa dom på fötter med en sjyst lägenhet i stan. Men Hélène är inte bara snäll (nästan inte alls snäll faktiskt) för hon försöker få ihop sitt ex med den stackars ex-prostituerade Agnes för att på så sätt sätta honom i samhällets svarta lista... Han fattar inget och blir mycket riktigt kär- och Agnes försöker stå emot...

Sisters not looking out for eachother...

Ack

Men hur länge kan man stå ut när kärleken kommer? Inte så länge! På bröllopet bjuder den lite småsinta Hélène in alla Agnes gamla torskar vilket gör att hemligheten snart är ute. Och hur går det när han får reda på hennes bakgrund? Det går ganska bra, för Agnes dömer henne själv hårdare än han. Försoning och kärlek, det är ju fint. Men också ganska långtråkigt. Tempot är lågt och stilen ganska meh. Hela hämndplotten känns också lite sökt och lite väl beroende av slumpen (som för att planen ska funka kräver att han blir superförälskad bara då han går förbi henne i Boulognerskogen). Man ser inte heller så mycket av Bressons lite långsamma stil här utan det känns väldigt löpande bandet över det hela.

#69 Testament of Orpheus

Testament of Orpheus eller Le testament d'Orphée, ou ne me demandez pas pourquoi!, 1960. Regi och manus av Jean Cocteau.

Sista delen av Orpheustrilogin är en ganska tjatig och repetetiv historia. Denna gång är Jean Cocteau med själv och elaborerar kring vad det innebär att vara en poet och, eh och, ah så är det en massa hänvisningar till franskt kulturliv och grekiska sagor. Allt det där som jag tyckte funkade i de två första filmerna blir lite stumt här. Jag menar filmen spelades in 1960 och Cocteau verkar fortfarande tycka Georges Méliès är det bästa som hänt. Det är en massa saker som spelas upp baklänges och saker "trollas" fram lite hur som happ. Men jag bjuder inte bara på diss(jag är en väldigt balanserad människa), några roliga grejer är när han reser i tiden och när han blir förföljd av en drag-queenhäst.

Och syftet med filmen är nog inte att bli förstådd, han säger själv både i filmens franska titel och i nedan citat hur han ser på saken.

"[T]he French people [have a] frightful mania for understanding everything. Why? This is the leitmotiv of France: "Explain what you were trying to paint." We are only a step away from having to explain what music means: as in the Pastoral Symphony, where the auditorium is delighted when it can recognize the cuckoo and the peasant dances.
In fact, everything that can be explained or demonstrated is vulgar. It really is a time that mankind admitted that it is living on an incomprehensible planet...

Och även i filmen säger en karaktär till en vetenskapsman att "allt som kan bevisas är värdelöst". Med det i åtanke försökte jag bara sitta och låta kulturen flöda mot mig utan att försöka tolka för mycket, men det var kanske fel taktik... För jag kände mig till slut lite utanför, alla på filmduken hade några slags drivkrafter men jag satt bara i fåtöljen och kände mig lite efter.

Några fina bilder var det

Picasso var med på ett hörn

Filmen är också till mångt och mycket en tillbakablick på Cocteaus verk och han verkar minst sagt nöjd över allt han gjort, och det är väl gott så. Han ville utbilda folket och se till att vi inte bara fick allt serverat, utan att publiken skulle skapa konsten, med konstverket som katalysator. Lite för klurigt för mig just nu ivarjefall... Själv så tackar jag Cocteau för en del andra grejer, Adieu så länge

#68 Orpheus

Orpheus, 1950, skriven och regiserad av Jean Cocteau.

Recensionen blir kanske inte helt rättvis då jag somnade typ 8 gånger under filmens gång. Paradoxalt nog tyckte jag ändå mycket om filmen :)

Orpheus är en poet som precis börjat hamna i äldre gardet och unga hipsterpoeter har börjat ta över den ganska livliga poetscenen i Paris (I Sverige verkar poeterna inte alls vara samma mediadarlings...)
Men saker händer, en av de unga blir mördad och Orpheus blir bortrövad som vittne till händelsen. Plötsligt får han träffa på döden i form av den strålande María Casares:

Hennes klänning byter hastigt färg till vit några gånger, kanske för hon blir kär?

Nu blir det lite komplicerat, döden har rövat bort Orpheus för att hon börjar bli kär i honom, men han är människa och inte död och det är ju alltid tuffa premisser för ett förhållande. Dessutom är Orpheus redan ihop med Euridice. Döden löser det med sin specialkompetens (död) men då slår det slint i efterlivet då man inte får döda för egoistiska behov. Orpheus tas då till dödsriket och återförenas med sin girlfriend - som återupplivas, men han verkar mest störa sig på henne, dessutom så får han inte titta på henne för då dör hon-ajaj. Samtidigt är han lite het på döden, men döden börjar själv tvivla...

Man når dödens värld genom att springa in mot en spegel

Filmen har ett bra tempo och en hel del humor. Scenlösningar är underbara med bra användning av slo-mo och baklängestagningar (finns säkert någon bra term för det). 

#67 The Blood of a Poet

The Blood of a Poet eller Le sang d'un poète, 1930. Regi och manus av Jean Cocteau.

Filmen börjar med en liten varning. Poesi är som ett heraldiskt vapen, man måste mödosamt tolka varje lejon, varje torn och varje liten kvist. Så dags att sätta på sig tolkningshatten! Ganska snabbt är man inne i någon tidig Cronenberg-mardröm där en kille får en mun på sin hand och tittar på en flicka som har massa ko-pinglor runt sig. Statyer blir till liv och ögon ritas på stängda ögonlock. Vad betyder då allt detta? Debatten kring detta blev ganska vild då det begav sig. The Blood of a Poet var finansierad av vicomten Charles de Noailles. Efter premiären började rykten cirkulera att filmen hade en antikristen agenda(kan det ha varit scenen med en ko som har en papiermarchekarta på sig eller scenen med den trasiga spegeln?) vilket ledde till att den stackars adelsmannen blev utkastad från societeten och var på håret att bli utesluten från katolska kyrkan!

Variety har lagt ut sina recensioner från då filmen kom ut och det var väl så nära en överkorsad geting man kan komma:

"On the face of it, this film represents six reels of scraped together footage from off the cutting room floor. A more vague or hopeless mess could not have resulted.
Director-writer Jean Cocteau is a Parisian poet, artist and author, one of the finest. He has been called ‘a mad genius.’ No sense to try and explain what happens in this picture. It’s all silent footage with Cocteau personally explaining the action (in French) that’s just as meaningless as the action itself."

Jag förstår poängen, det finns ingen sammanhängande handling utan filmen består av olika tablåer med eller utan någon riktig poäng. Men jag tror det är ett misstag att se på filmen som en avancerad rebus utan bara luta sig tillbaka, ta av sig tolkningshatten och bara slappna av. Några tablåer tycker jag var lite fina, exempelvis en scen med ett snöbollskrig där en pojke dör. Efter det festar några rakt brevid hans kropp- här såg åtminstone jag någon slags kritik mot hur samhället hade gått vidare efter första världskriget (han var själv ambulansförare under kriget).

Gamla franska fonter är ju så fina

Dödsfara eller en episod då Cocteau bara vill djävlas lite?

Kvinna (Lee Miller) med ko som har kartor på sig

Fortfarande förvirrad men också lite glad, jag tar hellre weird än tråkig alla dagar i veckan!

#6 La belle et la bête

Väsande röst. Bäääääälll Bääääälll
Mild röst: Bätt, bätt

Där fick ni nästan halva manuset i franska skönheten och odjuret av Jean Cocteau. Enligt IMDB är det den sjätte filmatiseringen av Jeanne-Marie Leprince de Beaumont klassiker från mitten av 1700-talet. Belle växer upp som en askungen-tjej med två taskiga systrar och en lite listig bror.





Efter att hennes pappa hamnat i trubbel tvingas hon bo hos odjuret i hans magiska slott. Deras relation blir lite stockholms-syndromig efter en stund då hennes känslor värms upp av hans väsande röst (vem går inte igång på det?)... SPOILER...

Yada yada yada, han blir förvandlad till en vacker prins och de flyger iväg till ett sagoland.

Filmen är suggestiv och har ett väldigt vackert foto, vissa bilder är som konstverk i sig och och efter en stund kommer man in i en väldigt speciell sagostämning som faktiskt funkar för alla åldrar.

Betyg: Topp (nytt betygssystem måste omedelbart
tas fram)