#69 Testament of Orpheus

Testament of Orpheus eller Le testament d'Orphée, ou ne me demandez pas pourquoi!, 1960. Regi och manus av Jean Cocteau.

Sista delen av Orpheustrilogin är en ganska tjatig och repetetiv historia. Denna gång är Jean Cocteau med själv och elaborerar kring vad det innebär att vara en poet och, eh och, ah så är det en massa hänvisningar till franskt kulturliv och grekiska sagor. Allt det där som jag tyckte funkade i de två första filmerna blir lite stumt här. Jag menar filmen spelades in 1960 och Cocteau verkar fortfarande tycka Georges Méliès är det bästa som hänt. Det är en massa saker som spelas upp baklänges och saker "trollas" fram lite hur som happ. Men jag bjuder inte bara på diss(jag är en väldigt balanserad människa), några roliga grejer är när han reser i tiden och när han blir förföljd av en drag-queenhäst.

Och syftet med filmen är nog inte att bli förstådd, han säger själv både i filmens franska titel och i nedan citat hur han ser på saken.

"[T]he French people [have a] frightful mania for understanding everything. Why? This is the leitmotiv of France: "Explain what you were trying to paint." We are only a step away from having to explain what music means: as in the Pastoral Symphony, where the auditorium is delighted when it can recognize the cuckoo and the peasant dances.
In fact, everything that can be explained or demonstrated is vulgar. It really is a time that mankind admitted that it is living on an incomprehensible planet...

Och även i filmen säger en karaktär till en vetenskapsman att "allt som kan bevisas är värdelöst". Med det i åtanke försökte jag bara sitta och låta kulturen flöda mot mig utan att försöka tolka för mycket, men det var kanske fel taktik... För jag kände mig till slut lite utanför, alla på filmduken hade några slags drivkrafter men jag satt bara i fåtöljen och kände mig lite efter.

Några fina bilder var det

Picasso var med på ett hörn

Filmen är också till mångt och mycket en tillbakablick på Cocteaus verk och han verkar minst sagt nöjd över allt han gjort, och det är väl gott så. Han ville utbilda folket och se till att vi inte bara fick allt serverat, utan att publiken skulle skapa konsten, med konstverket som katalysator. Lite för klurigt för mig just nu ivarjefall... Själv så tackar jag Cocteau för en del andra grejer, Adieu så länge