#421 Pierrot le Fou

Pierrot le Fou eller Tokstollen, 1965. Regi Jean-Luc Godard, manus av Rémo Forlani, Jean-Luc Godard baserda på en roman med samma namn av Lionel White. 

Mitt problem med Godard är att manuset ofta är alienerande, alltså att folk pratar invecklat och kryptiskt, gärna med 6000 referenser till franska poeter eller filmer. Men ser man på, inte så mycket sånt här, utan pang på rödbetan, med rån och kärlek då Ferdinand(Jean Paul Belmondo) och Marianne(Anna Karina) går ut på äventyr. Efter 25 minuter lägger jag mig då jag tror att jag sett halva filmen för så mycket har hänt, men icke, filmen har 90 minuter till så nästa dag ser jag klart. Mycket händer hela tiden, filmen byter genre hela tiden, ibland är det en komedi, ibland action, ibland musikal. Tilltalet svänger också hela tiden från klassisk rom com, till berättarröst, till att direkt prata med kameran till lampor som skapar ordet Cinema. För här ska vi vara medvetna om att vi ser film, och vi ska inte vara engagerade i vad som händer för inget är på riktigt. Vi ska också gilla att få en massa idéer kastade på oss. Det kanske jag brukar gilla men inte så mycket idag. 

Även om det är kul med en massa tankar så tycker jag ofta att en tanke, berättad på ett konsekvent sätt är mer engagerande och intressant är denna suspekta gryta. Men Godard är nog inte ledsen för det för är en av hans mest omtyckta filmer men den är bara inte min kopp te. 

Jag må helt enkelt vara en tokstolle men Pierrot le Fou kändes bättre att ha sett än att se. Betyget blir till slut lite bättre än vad magkänslan egentligen vill bjussa på: 

#450 Bottle Rocket

Bottle Rocket, 1996. Regi och manus av Wes Anderson, manus av Owen Wilson & Wes Anderson.

Wes Anderson utan budget, hur blir det? Estetiken, karaktärerna och stilen känns ivarjefall klart igen även om varje tagning inte är sådär superstiliserad som i senare filmer. Här följer vi primärt ett par kompisar (Owen Wilson och Luke Wilson) som börjar filmen med att  rymma från ett mentalsjukhus, eller kanske inte rymma då sjukhuset låter de boende lämna när de vill- Men Dignan (Owen) tycker att rymmande är mycket roligare än att bara gå ut genom svängdörrarna. Dignan är den lite mer skruvade brodern som redan har planerat brödernas närmaste 75år. De ska få ordning på sina liv, skaffa jobb och inte minst göra häftiga heists. Det är väldigt mycket brott för sakens skull och som ett sätt att få respekt hos riktiga brottslingar. Till slut hamnar dock våra glada amatörer med vatten en bra bit över huvudet men vad gör det när man är sköna slackers?

Filmen är inspelade av ett antal sammansvetsade kompisar med en liten budget - vilket märks. Allt känns ganska spretigt på ett lite oskönt sätt. Det är lite som att någon i gänget vill göra en film om brott, någon annan om kärlek och kanske att Wes inte var tillräckligt stark och fokuserad på vad filmen egentligen vill berätta. 

Den har trots allt en charm och man känner igen en del fina saker från senare Wes Anderson-filmer men det går inte att komma ifrån att det här är mer potential än verkshöjd kring gänget här. 

#419 La Pointe Courte

La Pointe Courte, 1955. Manus och regi av Agnès Varda

Filmen i sig är tvådelad- För dels utspelar den sig i en fransk kuststad där man får följa de lokala fiskarnas försök att bryta mot alla fiskerilagar - sedan har vi också ett jättepretentiöst par som pratar om sitt allt mer krakelerande förhållande. Trots att den bara är 1,20 lång så somnar jag flera gånger om medans de pratar på ett konstlat sätt. De liksom lider medans de diskuterar att allt inte är lika spännande som i början. Hon vill göra slut och han, han vill inte. Karaktärerna påminner väldigt lite om människor men det kanske är meningen? La Pointe Courte räknas som en av de definitiva startpunkterna för franska nya vågen och jag vet inte om jag ska vara tacksam eller tvärtom, men landar någonstans imittten(fast lutar starkt åt tvärtom). 

Lilla byn som allt snurrar kring, La Pointe Courte är lite charmig och påminner lite om Saint-Jean-de-Luz där jag var språkstudent i mitten av 90-talet. Samma arga fiskartyper och sura stora damer. Tyvärr spelas alla rollerna av den lokala befolkningen som definitivt inte gått scenskolan - så det blir lite skolteater över det hela. 

På senare år fick Varda en liten revival efter att hon blev Oscarsnominerad för Visages villages, vilket var fint. Hon verkade ju vara supermysig på äldre dagar, men här, inspelandes hennes första film så är hon 0% lekfull och spontan och 100% spänd konstelev, vilket inte gör mig glad. Faktiskt fick denna film mig att fundera igenom hur vettigt mitt Criterionprojekt egentligen är. 

Filmen får dock inget bottenbetyg då alla scenerna kring byn kändes ganska trevlig, och hela konceptet med att alla försökte tjuvfiska bakterieinfekterade musslor samtidigt som barn i byn dog av oklara skäl var lite gripande. 

#416 Fröken Julie

Fröken Julie eller Miss Julie, 1951. Regi av Alf Sjöberg, manuset är av August Strindberg men ganska hårt bearbetat av Alf Sjöberg

Alf Sjöberg satte upp Strindbergs pjäs Fröken Julie på Dramatens lilla scen 1949 med Inga Tidblad och Ulf Palme i huvudrollerna. I filmversionen fick dock en annan dramatenskådis, Anita Björk, Julies roll. Huvudskälet antar jag är att Inga började närma sig 50 årsstrecket medans Julie i pjäsen ska vara 25, men vem vet. Fröken Julie är ju en av Strindbergs mest spelade pjäser, och om man vill se den på teater så spelas den just nu på Riksteatern som desperat basunerar ut att den inte är inaktuell och trist:

Strindbergs manus, skrivet på 1800-talet, innehåller teman som är högst aktuella i vår samtid att den fängslar även den ovana teaterbesökaren. Pjäsen berör: MAKT, KLASS, SEXUALITET och KÖNSROLLER.

Och visst berörs dessa delar, men om man vill se något som känns aktuellt så är Julie kanske sist i listan på biotips- för vi har ett huvudtema kring adelns förhållande med tjänstefolket och det ondskefulla i att ändra på könsroller på agendan.

Julie är alltså den unga adelsdamen som dansar runt och flörtar vilt med betjänten Jean. Hon har haft förhållanden tidigare, men hon har behandlat männen som leksaker. Varför är det så? - Jo, hon är förstörd för hon hade en feministisk mamma som snurrade sönder hennes huvud. Mamman tvingade henne till och med ha på sig gossekläder som barn - ni förstår traumat. Sjöbergs filmatisering är däremot toppen - övergångarna mellan nu och dåtid sker väldigt snyggt - helt utan klipp. Anita Björk och Ulf Palme är dessutom duktiga i sina roller så det finns en hel del på plussidan. 

Till slut så sexar i varjefall Julie och Jean, vilket leder till några ganska trötta maktvändningar där han plötsligt domderar och hon är i underläge - eftersom sex är skamligt för kvinnor men inte för män(enligt både tidsandan och Strindberg(som för all del var en del av tidsandan))

Första delen var i mitt tycke bäst, men ju mer fokus filmen har kring den stora skurken (feminismen eller feminazismen som de säkert kallet det för idag) desto tramsigare blir den. Man kan absolut diskutera och kritisera feminismen, men:

• Det är svårare att göra det utifrån sekelskiftets värld där kvinnor hade det, objektivt, risigt
• Det är alltid irriterande att bygga upp en strawman där man kan attackera ett ämne utifrån ståndpunkter som inte finns eller som är långt ut i marginalen. 

Alf Sjöberg får faktiskt ett Topp, men Strindberg får ett Nej så till slut hamnar vi på en: 

#410 Under the Volcano

Under the volcano, 1984. Regi av John Huston, manus av Guy Gallo, baserad på boken av Malcolm Lowry

Geoffrey Firmin (Albert Finney) är en brittisk diplomat i Mexico som precis skilt sig och slutat sitt jobb. Han dricker, och han har druckigt under en längre tid. Han har supit så länge att han inte längre vill bli full utan bara siktar på att på någon nivå fungera. 

Genom hela filmen är han dyngrak och socialt inkompetent, vilket är lite konstigt då hans nivå av antics borde ganska snabbt leda till att man blir ensam och portat från alla restauranger och barer... Men han glider runt till synes ganska obekymrad. Åtminstone tills hans gamla fru kommer tillbaka för att lappa relationen, vilket i sig är ganska obegripligt då hon som stilig och framgångsrik skådespelerska skulle kunna få någon annan än ett otrevligt fyllo som inte svarar på hennes brev, men ack- sådan kan kärleken vara. Geoffrey har också en stilig vän (Anthony Edwards) vilket gör att allt är upplagt för ett smaskigt triangeldrama. Men triangeldramat blir aldrig riktigt av utan vi får nöja oss med vår dyngraka hjälte som drar till allt mer sunkiga barer ju längre tiden går. 

Lite tragiskt men också ganska enahanda. Geoffrey är full och nej, stop, deux ex machina nazister kommer plötsligt och ställer till det. Ja, så kan man ju också sluta en film, men själv tycker jag nazikortet kändes ganska så trött. Trots att Finney spelar väldans fint så får Under the volcano bara:

#405 The Threepenny Opera

The Threepenny Opera eller Die 3 Groschen-Oper eller Tolvskillingsoperan, 1931. Regi av Georg Wilhelm Pabst, manus av Bertolt Brecht, sånger ar Robert Weill, bearbetning av Léo Lania och Ladislaus Vajda.

1928 förvandlade Bertolt Brecht och Kurt Weill John Gays Tiggaropera från 1700-talet till Die Dreigroschenoper, ett av tyska mellankrigstidens mest spelade musikal, så när ljud kom till tyska filmindustrin var det oundvikligt att musikalen skulle bli en film.

Men eftersom jag jobbar på bank så börjar jag med det monetära. Tre pence var inte 3% av ett pund då pundet denna tid bestod av 240 pence (uppdelat på 20 schillings). Så en shilling motsvarar alltså 12 pence. Tolv shilling blir alltså då 144 pence, eftersom Pence och Penny är samma sak så har den svenska titeln 141 mer pennys än originaltiteln, oklart varför. 

Vad som däremot är klart är att jag inte kommer till den här filmen utan förutfattade meningar. Jag har spelat Tolvskillingsoperan på Mini-teatern, jag har sett min fru spela den på Stadsteatern och jag har sett den några gånger till utan att riktigt veta varför (kanske gratisbiljetter?). Pjäsen är väldigt teatral både till uttryck och till tema. Rollerna är grova och sångerna är lättsjungna. Man kan kanske se pjäsen som en fräck och spännande uppvisning av ett samhälle som är ruttet, uppifrån och ner. Filmen cirklar kring tre karaktärer, gangsterkungen Mackie(Rudolf Forster), Tiggarkungen Peachum(Fritz Rasp) och Polischefen Tiger Brown (Reinhold Schünzel). Då Mackie gifter sig med Peachums dotter så blir Peachum verrückt och kräver Mackies avrättning. Polischefen, som är Mackies kompis, försöker hitta en kompromiss medans staden går under av våld, sopor och smuts. Yada yada yada, Mackie tar över en bank där han är ändå större tjuv (samhällskritiken är inte direkt subtil)

Tyvärr är Tolvskillingsoperan inte särskilt kul, eller spännande. Samhällsanalysen är en övertydlig version av "Staten och kapitalet" och det är väl fine, men också lite trist. 

Både Brecht och Kurt Weill (som skrev musiken) stämde Pabst då de tyckte att han ändrade om manuset för mycket. Brecht förlorade, men Weill vann vilket ledde till att musiken är rätt så trogen pjäsen (om än i lite annorlunda ordning) och att ingen annan musik användes. Brecht förlorade vilket ledde till att Pabst gick med motorsågen över manuset och fixade till nya scener och ett nytt slut. 

Så, är tolvskillingsoperan relevant? Litegrann. Visst lever vi i en mörk värld, som blir lite brunare varje dag. Samtidigt så känns ärketyperna, sångerna och replikerna ganska uttjatade - men det kanske bara är jag?

#404 Robinson Crusoe on Mars

Robinson Crusoe on Mars, 1964. Regi av Byron Haskin, manus av Ib Melchior och John C. Higgins baserad på Robinson Crusoe av Daniel Defoe

Robinson Crusoe on Mars är ingalunda något mästerverk men då jag såg Matt Damons The Martian nyligen så var det rätt så kul att se och jämföra filmerna mot varandra. För första timmen är de väldigt lika, vi har en man som fastnar på Mars och måste hitta vatten, laga mat, få syre och klara av att hantera ensamheten. Själva ensamhetsdelen är ju lite lättare här då vår Marsresenär (Paul Mantee) också har sällskap av en söt liten apa (The Woolly Monkey eller Barney). Av olika skäl, inte minst budget, så känns ju den nyare filmen klart mer korrekt och den äldre lite mer fantasifull. Exempelvis lyckas vår Marshjälte få syre genom att sätta eld på speciella stenar vilket känns lite långsökt (och väldigt svårt). Första timmen tycker jag dock funkar bra, det är lite lökigt ibland, men man hänger med vår hjälte i hans kamp för att klara vardagens bekymmer (inget nämns dock om toabesök). Efter en timme så kommer dom! Och med dom så menar jag de onda utomjordingarna, som vill mörda oss alla. Utomjordingarna har slavar på mars och han lyckas rädda en av dom, som är en blackpaintad kille(Victor Lundin) från en primitiv kultur. Och ni vet vad som händer när vita män hittar "infödingar", japp, den nya killen blir mer eller mindre slav igen. Skillnaden är att vi nu ska gilla det, vilket jag har lite svårt för(insert colonial analysis).

Men de onda utomjordingarna får vi aldrig riktigt möta, utan de syns bara i små ryckiga klipp där rymdskepp flyger fram på himlen, skjuter och drar iväg. Just det klippet visas jättemånga gånger vilket var lite synd. 

Tja, första timmen var härlig och filmen hade en del härliga bilder men sista halvtimmen segade den till och blev lite obehaglig för mitt PKjag. Så till slut bjuder jag inte på mer än ett: 

#402 The milky way

The milky way eller La voie lactée, 1969. Regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière

Ibland undrar jag om det verkligen var så lyckat för Buñuel att beskriva sig själv som surrealist, en sådan titel kan liksom ställa krav på filmskaparen att slänga in en massa random bilder i sina filmer bara för att inte göra saker för off-brand. Här vill ivarjefall Buñuel diskutera religion och förföljelse, inspirerad av boken Dictionary of Heresies av Abbé Pluquet. Boken beskriver en massa religiösa bråk genom främst 1200-1700talet, och eftersom vi européer var den tidens talibaner så var ju alla våldsamt kinkiga kring hur man skulle tolka olika trätoämnen, såsom förhållandet mellan Jesus och gud, eller om nattvarden är symbolisk eller om vi faktiskt äter Jesus kött på riktigt. 

Ramberättelsen handlar om två män som är på väg till en pilgrimsfärd till Santiago di Compostela. På promenaden dit händer en massa knäppa grejer, men det mest återkommande är att de liksom kommer till olika tidsåldrar där olika män argt diskuterar religion. Jag tror dock att Buñuel inte tycker att vi i publiken ska hänga med i debatterna då alla pratar ett avancerat teologi-lingo som går över mitt huvud(!) med ganska stor marginal. Huvudpoängen verkar vara att alla verkar vilja ha ihjäl dom som inte håller med om sin tolkning oavsett vad kanske Jesus hade tyckt om det. Det är musketörer och präster och spanska inkvisitioner och några vanliga landsortspräster och alla verkar väldigt intresserade av detaljer. 

Våra vandrare går vidare men frågan är om dom kommit fram ännu, kanske tröttnade dom på en film som liksom slår in öppna dörrar och presenterar få insikter. Och ja, när man är surrealistisk stup i kvarten så påverkar det dessutom ens engagemang för karaktärer och relationer. Allt är ju liksom på låtsas på flera nivåer men tyvärr inte på någon rolig eller spännande nivå. 

Lite låga betyg på sistone vilket kan bero på att jag tappat status som kulturman och bara borde titta på Statham-retrospektiver eller så kommer en Criteteriontopp snart igen? Man får la se.

#403 Cría Cuervos

Cría Cuervos, 1976. Regi och av manus av Carlos Saura.

Titeln anspelar på ett spanskt talesätt som ligger lite nära vårt klassiska "som man bäddar får man ligga" nämligen "raise ravens and they'll peck out your eyes". Filmen vann juryns stora pris i Cannes och påminner ganska mycket om spansk films största framgångssaga från 1973: Spirit of the Beehive. Berättelsen sker helt från ett barnperspektiv, nämligen Ana (Ana Torrent) vars mamma(Geraldine Chaplin) nyligen gått bort och vars pappa dör i första scenen. Ana och hennes systrar hamnar då hos mammans vänliga men något kyliga syster (Conchita Pérez). En realistisk nutid blandas med tidigare händelser och drömmar där hon umgås och har det bra med sin känsliga men kärleksfulla mor. 

Cría Cuervos drivs efter de första fem minutrerna inte av några speciella händelser, utan man får följa ett barn, som uppenbarligen inte hanterar en svår situation särkskilt bra, men hittar trygghet och kärlek hos sina syskon och hos släktens husa. De vuxna runt omkring har sina konflikter som de tror att barnen inte hänger med i, men de små ser mer än vad man tror och förstår ibland mer än vad som är bra. 

Det är ganska många scener med bara barnen, som lyssnar på musik, pratar eller leker. En del av de scenerna, som när barnen dansar tillsammans är väldigt fina. Men när jag läser om filmen så ser jag att många andra verkar tolka in Francokritik i filmen, och visst, så kan det vara. Det är alltid svårt så här 45 år i efterskott och förstå vad mörka rum, eller en keps egentligen innebär. Samhällskritik mot totalitära samhällen man lever i är ju tyvärr ganska subtil då den görs, och blir ännu mer subtil så här ett halvsekel senare. 

Filmen är stundtals fin, men den är också lite statisk. Inga karaktärer utvecklas, inga större händelser eller insikter kommer fram. Det kan vara bra så men bygget kändes lite svagt för mig. Hade jag haft ett OK betyg så hade den fått det men filmfrommen bjussar istället på en:

#400 Stranger than Paradise

Stranger than Paradise, 1984. Regi och manus av Jim Jarmusch 

"A New Yorker's life is thrown into a tailspin when his younger cousin surprise-visits him, starting a strange, unpredictable adventure." - Så beskrivs filmen i IMDB vilket kan skapa förväntningar om att vi kommer ta del av ett konstigt och oförutsägbart äventyr. Det kommer vi verkligen inte för Stranger than Paradise är ingen film som drivs av händelser utan det är mer lite slice of life kring en drygcool kille, hans kusin och hans kompis. Eller slice of life mixat med Godard i en amerikanskt independant-setting. 

Så filmens hjälte är Willie (John Lurie) som flyttat till new york för 10 år sedan och verkar ägnat all sin tid åt att bli superamerikan, han har ingen dialekt, han har hipsterkläder och han slackar hårt med sin lite korkade kompis Eddie (Richard Edson). Hans humör sänks drastiskt då hans ungerska kusin Eva (Eszter Balint) kommer på besök. Trots det hänger de en stund innan hon drar vidare till Cleveland. 

ONE YEAR LATER

Efter att ha fuskat i kortspel och vunnit lite pengar besöker Willie och Eddie henne i Cleveland och tar med henne på en glåmig trip till Florida. Det är det som är filmens "äventyr", där händer det något mot slutet och det var väl det. 

Stranger than Paradise är riktigt omtyckt i USA och har fått en väldans massa Awards. Filmfrommen å andra sidan blev inte så amused. Amerikans indiefilm kan vara ganska jobbig, och denna var inget större undantag. Filmen var dessutom en långfilmsversion av en kortfilm och det är ju ofta en ganska dålig ide. 

Finns inte så mycket mer att säga här, helt OK men ganska trist. 

#395 The Face of Another

 The Face of Another eller Tanin no kao, 1966. Regi av Hiroshi Teshigahara, manus av Kôbô Abe.

Ska man vara  klyschig kan man ju säga att vi alltid bär olika masker som är variationer av oss själva. Men hur mycket av oss själva sitter egentligen i våra masker och vad händer då vi byter ut själva grunden för vår bild utåt - vårt ansikte? Så börjar Filmfrommens mest skitnödiga recension än så länge. Men det är också temat av dagens film som är ett litet tankeexperiment av allas vår Teshigahara. 

Herr Okuyama har precis blivit av med sitt ansikte i en obehaglig arbetsplatsolycka. Allt är bara kratrar av hud och brända delar vilket gjort Okuyama än mer trumpen än vad han tidigare var. Han bråkar med sin fru, han tar in allas nyfikna blickar på hans bandagerade huvud och det gör honom bara än mer sur. Tur (?) nog så att han har kontakt med en protesexpert som liksom gör ett nytt ansikte åt honom. Kvaliteten är över logisk förväntan (lite som Mission impossible eller Face/off), men han kan nu vilket som gå runt och vara helt ny. Det blir som ett pånyttfödande (med inslag av medelålderskris) så han glider runt och super, raggar och lever rövare. Till slut blir det lite Cosi van tutte över det hela då han bestämmer sig för att ragga upp sin fru, som inte är medveten om hans maskliv. Till slut känns allt möjligt med ett nytt ansikte, han ropar "jag är ingen!"" och känner att inga regler längre gäller för honom. 

Samtidigt som han är...ingen så känner en del igenom honom bättre än vad han tror, man kanske aldrig riktig bara kan släppa det som varit utan verkligheten kommer som bekant och biter en i rumpan. 

The Face of Another lyckades skapa en slags obehaglig stämning rakt igenom, vilket i sig är imponerade. Men samtidigt störde jag mig på hela premissen, jag tror helt enkelt inte att ansiktet är en så stor barriär för hur vi beter oss. Man hade kunnat göra samma poäng bara genom att följa några typer på semester utomlands - där kan ju man också se sig själv som anonyma och tycka att man kan bete sig lite hur som helst. Så, nja. Filmen är välgjord men slog inte an några större toner hos mig. 

#389 WR: Mysteries of the organism

WR: Mysteries of the organism eller W.R. - Misterije organizma, 1971. Manus och regi av Dusan Makavejev

Herregud, OK. Nu var det alltså dags för lite experimentfilm med inslag av sex. Och inte vilken sex som helst utan socialistisk-stalinistisk sex, och terapi, och lite amatörteater. För detta är lite utav en collagefilm som består av flera olika delar: 

1. En man går runt New York med knasig hjälm och leksaksgevär, folk tittar lite roat på honom
2. Ett reportage kring Wilhelm Reich som var en av Sigmund Freuds assistenter och sedan blev en sexterapikille - Mer än sigmund
3. Random kvinnor som gör porrig konst och känner sig fria
4. Jugoslavisk politisk (teater) som handlar om politik och sexualitet. 

3 av 4 delar är alltså dokumentära och de är de delarna som funkar bäst - ivarjefall om du gillar dokumentärer som visar konstiga grejer utan att resonera eller förklara. Nu var vissa saker såpass knäppa så det fanns ändå visst underhållningsvärde. Sista delen med den Jugoslaviska teatern var evighetslång och evighetstråkig. Det är ju alltid svårt med samhällskritik i diktaturer så man fick läsa mellan raderna kring vad de försökte säga mer än sexuella rättigheter är viktigt för proletariatet. Sånt här var säkert helhett i gränsen mellan 60-70 talet men har åldrats lika bra som den där sunkiga blöta handduken som fortfarande ligger i min ryggsäck. 

I synnerhet andra delen blev jag ganska nyfiken på, men då man inte fick någon egentlig kontext till alla som bygde Organonlådor (trälådor med metalinsidor) och sedan gick in i, och kanske onanerade, så blev även den delen lite frustrerande. 

Nä, dags att tvätt innehållet i ryggsäcken så trots att det var lite småkul emellanåt så bjussar jag bara på ett: 

#388 The two of us

The two of us eller Le vieil homme et l'enfant, 1967. Regi av Claude Berri, manus av Claude Berri, Gérard Brach, och Michel Rivelin

Hej Ulf Malmros och en massa andra. För här har vi en genren barn-tillbringar-sommaren-på-landet-hos-konstig-gubbe. Men det är lite extra pikant att pojken(Michel Simon) som är judisk hamnar hos en väldigt tyskvänlig, antisemitisk gubbe(Michel Simon). Trots det ska vi inte tycka för illa om honom då han är supercharmig när han inte nazivän. Just den delen är ganska intressant, han lyssnar på fransk protysk radio och stödet för tyskarna verkar ganska genuint, vilket ju inte framgår i så många andra franska skildringar där alla bara verkar vilja säga att de minsann var med i La Résistance. Pojken måste liksom dölja sin judiskhet, vilket är extra svårt i badbaljan... 

Just dynamiken mellan byns Vichy-vänner och Gaullisterna kan nog påminna om dagens alltmer politiska splittring i både Sverige och USA- där vänskaper och relationer lätt kan gå i kras om man inte är på samma sida. Här var ju dock de reella riskerna med sitt ställningstagande betydligt mer allvarligare än vad det är idag - men trots det så är tyskarna i sig väldigt frånvarande.  Man ser någon enstaka vakt men annars pågår den riktiga konflikten i radion, som alla lyssnar nyfiket på.

Sakta men säkert blir vår surgubbe gladare och gladare i den trevliga pojken på besök. Pojken blir mer och mer säker på sitt hem och börjar driva lite med sin husbonde och försöka insinuera att han säkert är jude med sin stora mage och krokiga näsa. Sakta utvecklas det en fin kärlek de emellan, vilket ju är fint. 

Det stora avslöjandet att han själv var jude kommer aldrig, och jag antar att han inte kände att det behövdes. Ibland får man helt enkelt ta det som är bra med människor och strunta i det andra, så mycket val har man ju inte alltid. 

Ja, det här var ju småputtrande men också lite oinspirerande. När vår gubbe skulle vara rolig så blev det lite för knasigt för att lite kompensera hans unkna politiska tendenser. Själva inramningen med tyskvänliga fransoser på landsbygden var ganska intressant, men trots det bjussar jag inte på mer än ett unket: