#770 Dressed to kill

Dressed to kill eller I nattens mörker, 1980. Manus och regi av Brian De Palma.

Dåså, en riktig slasherfilm! Men den börjar väldigt stiligt med en kvinna (Angie Dickinson) på museum. Hon ser lite ut som Tammy Wynette när hon i eleganta kläder tittar på konst, och på män. En man väcker hennes intresse (lusta) och hon följer honom genom korridorerna. Och i de mästerliga scenerna är det Vertigonivå på stämningen och fotot och musiken och klippningen, för De Palma är extremt inspirerad av den korpulente mästerregisören. Dickinson, som var ganska känd, blir sedan (som Janet Leigh i Psycho) utsatt för ett brutalt mord - som bara blir bevittnat av en prostituerad, Liz (Nancy Allen).

Samtidigt märker den mördade kvinnas psykolog att hans rakkniv saknas och en av hans patienter har ringt in på telefonsvararen och sagt att han gjort något hemskt...

Polisen som spelas av den konstant överspelande Dennis Franz verkar tycka att det är Liz jobb att lösa fallet... Så sen har vi:

• Ganska lökigt överspel från flera håll
• En handling som inte känns trovärdig
• En unken syn kring transexuella (som farliga psykfall)
• Nakna kvinnokroppar som panoreras över 
• En glad prostituerad med ett hjärta av guld
• Egentligen nästan hela handlingen i Psycho

När filmen släpptes så iscensattes en aktion mot den, genom att aktivister gick in i biografer och sprayade filmduken med röd färg. Dessa aktioner började i USA av grupper som Women Against Violence Against Women och Women Against Pornography, som genomförde insatser i Boston, New York, Los Angeles och San Francisco. För filmen var kontroversiell, det var våld och exponering av kroppar... -Och visst, det är rejält med "Male Gaze" här.

Halvbra proteshand...

Åh, nej. Ond transvestit bakom dig 

Michael Caine verkar ju trevlig?

Nja, det är ju mycket som är lite lökigt med "Dressed to kill" men ett fint foto och en mästerlig start drar upp betyget till ett;

#562 Blow out

Blow out, 1981. Regi och manus av Brian de Palma.

Blow out är ganska kraftigt inspirerad av Michelangelo Antonionis Blow up fast istället för en modefotograf har vi här en uttråkad ljudtekniker.

Jack Terry (John Travolta) arbetar som ljudtekniker med att skapa effekter för exploitation-filmer i Philadelphia. Hans producent ber honom att hitta ett bättre skrik, så Jack går till parken för att fiska upp några ljud. Han spelar in lite planlöst i en park och hör plötsligt en... en.... uggla, och en groda och ett kyssande par och sedan PANG, ett skott och en bil som krashar in i vattnet.

Han kastar sig ner i vattnet och räddar hon som sitter i passagerarsätet, som inte är någon annan än Sally (Nancy Allen som också har en halv-huvudroll i Robocop). Kvar i bilen ligger en död guvernör som är snubblande nära presidentämbetet. Polisen säger att det är en olycka, "kolla inte upp det där grabben". Men John ger sig inte, han hör på sin ljudinspelning att det inte bara var en olycka och han måste berätta sanningen, men det finns också andra som tänker tysta vittnen- Vittnet måste tystas blev också till slut den svenska titeln...

Filmen floppade konstigt nog när den kom, men har kommit att omvärderas med tiden. Filmen valdes exempelvis ut som en av Quentin Tarrantinos favoritfilmer inför Stockholms filmfestival, och finns ofta med på listor över de bästa 80-talsfilmerna.

Snygga split-screeneffekter

Jack ärljudtekniker på filmer som inte 

De Palma kör med ganska många snygga ovanifråntagningar

Plötsligt hörs skriket han letar efter

För sent...

Jawohl, fotot och bildkompositionerna är ju sensationellt bra. Det fanns en del av detta i Sisters också men här är det på en helt annan nivå, allt är bara sjukt snyggt... 

En kul detalj från extramaterialet var att Nancy Allen verkade helt betagen i John Travolta, hon ville ha fler kyssscener, och verkade tycka att John var en superstud- och vem är jag att säga att hon har fel?

Tyvär blir filmen lite, lite lökig ibland. Jag tänker främst när han stöter på ett mindre zoo när han ska spela in djur men detta drar inte ner betyget från:

1993

Första årslistan, here we go, lite tidsbrist just nu gör att det inte blir några knivskarpa analyser kring varje film. Känns kul att klura och anstränga sig för att hitta allsköns kandidater. Jag kollar på IMDB, googlar lite allmänt, kollar in Sight and sounds topplista med mera, men tänk om man ändå missat en pärla - det vore ju skamligt. Sedan blir man ju också påmind om alla filmer man missat... Varför har jag inte lyckats se Shindlers list(borde kanske hetat lista i svensk titel?), Dazed & confused och Hunger - det är ju skamligt! :)

Eftersom man måste döda sina darlings i en tragisk omfattning så börjar jag med mina bubblare:
Groundhog day(på inofficiell 11:e plats), Kika(på inofficiell 12:e plats), Oskuldens tid, Philadelphia, A Bronx tale, La scorta, Caro diaro, Menace II society, Sonatine, Falling Down och Pianot...

#10, Blood in Blood out, regi Taylor Hackford

Vatos Locos 4-ever

Så klassiskt upplägg med bröder på olika sidor av lagen. Både episkt och lite, lite tramsig (vilket förhöjer). Bra grejer!


#9, Jagad, regi av Andrew Davis

Tätt, spännande och intensivt rakt igenom. Ett "enkelt" manus med tajt regi gör att sitter på helspänn hela filmen.

#8, Återstoden av dagen, regi av James Ivory

Städutrustningen är på topp

Sentimental och sorgset om en oförlöst kärleksrelation. Både Hopkins och Thompson är lysande återhållsamma i denna pärla.


#7, Farväl min konkubin, regi av Chen Kaige

En episk saga över 5 decenier. Fin och vacker

#6, Carlitos Way, regi av Brian de Palma

Sean Penn i en av filmhistoriens bästa frisyrer! Spännande, intensivt kring en gangster som försöker leva på rätt sida av lagen (brukar inte vara en bra ide i filmens värld...)

#5, Jurassic Park, regi av Steven Spielberg

Söta dinosaurier, små dinosaurier, snälla dinosaurier och farliga dinosaurier. Jurassic Park är vacker och tankväckande. Den har en entusiasm som man som publik blir smittad av.

#4, True Romance, regi av Tony Scott

Ett bra Tarrantinomanus, bra skådespelarprestationer och ett fint Hawaiislut. Vad kan man mer begära?

#3, Stalingrad, regi av Joseph Vilsmaier

Kall, tysk krigsångest. En riktig storsatsning som beskriver slutet på en egostinn framgångsmaskin.

#2, Short Cuts, regi av Robert Altman

Vackert och sorgligt om livet!

#1, Nightmare before Christmas, regi av Henry Sellick

Jättefin estetik, bra låtar och fantastiska figurer. En favorit!