#108 The Rock

The Rock, 1996. Regi av Michael Bay, manus av David Weisberg, Douglas Cook och Mark Rosner.

The Rock och Armageddon är ju de filmer som skapar mest känslor i Criterionforumet. Är de inte för mainstream för att vara med? Och är inte Michael Bay en inkarnation av Belsebub? Sant är ivarjefall att han precis som Bergman och Kurosawa har en egen stil, ofta långa låga kameraglidningar som går runt skådespelarna. Sedan smäller det också, ofta.

The rock är ju ganska trevlig tuggummiaction där en general samlar massa farliga gasbomber på Alcatraz som han ska spränga mot San Francisco om inte staten tar hand om alla döda soldaters familjer bättre. En eloge till Bay som komlicerar skurken lite, han är ingen ond mastermind utan verkar vill väl, innerst inne. Men han har ju kompisar också, och de verkar vara onda psykon som gärna massmördar. Nic Cage spelar en Kemist som tillsammans med Sean Connerys karaktär Mason som är en före detta fånge måste ta sig till ön och save the day. Det smygs i ventilationstrummor, det sprängs eldbomber, det åks i Indiana Jones-gruvvagnar som leder ner till stora stup. Det skjuts också en hel del medans tiden rinner ut... Trots att allt känns ganska så överbelastat så är det ganska...kul. Connery och Cage har bra samspel och filmen har en slags klassisk James Bond charmigt-även-när-det-är-farligt stämning.

Filmen följer Armageddonmönstret där inga kvinnor är med där allt avgörs utan Goodspeeds gravida flickvän får sitta och hoppas med svetten i pannan att allt ska gå bra. Bechdeltestet är inte ens nästan uppfyllt...

Stanley Goodspeed: "I'd take pleasure in guttin' you, boy. I'd take pleasure in guttin' you... boy." What is wrong with these people, huh? Mason? Don't you think there's a lot of, uh, a lot of anger flowing around this island? Kind of a pubescent volatility? Don't you think? A lotta angst, a lot of "I'm sixteen, I'm angry at my father" syndrome? I mean grow up! We're stuck on an island with a bunch of violence-for-pleasure-seeking psycophatic marines, SHAME-ON-THEM!... Mason?
John Mason: Yes, I'm here. I was just thinking how wonderful it was when the inmates weren't allowed to talk in here.

Farliga finska kulor

Connery i Grunge-frisyr 

Kameran rör sig hela tiden, varje tagning är i snitt 2,6 sekunder så man får ingen tid att reflektera lite över eventuella luckor, utan filmen är som en dextrosoltablett, full med piggt socker... Den är ju faktiskt ganska så skojig, och jag skäms ändå lite då jag ger den en:

#40 Armageddon

Armageddon, 1998, i regi av Michael Bay. Manus av Jonathan Hensleigh, J.J. Abrams baserat på en story av Robert Roy Pool och Jonathan Hensleigh .

Så då var det dags för en riktig popcornfilm! Hur Criterion väljer ut filmer känns lite random nu men jag hänger gärna med för jag har sett en hel del bra saker. Armageddon var ju också delvis skriven av den då 22-åriga J.J. Abrams vilket var lite kul. Manuset osar också av ungdomligt självförtroende, mycket coola typer och inte så mycket eftertanke...

Handlingen är ju oljeborrare som ska upp till rymden för att borra hål i en asteroid för att sedan spränga den innifrån. Oljeborrarna är ett härligt gäng med bland annat Steve Buschemi, Bruce Willis och Owen Wilson. Owen Wilson är ju lite intressant då han spelar samma karaktär i alla filmer han är med i, en skön surfkille med lite hippieattityd. Får han skriva sina egna repliker eller vad är grejen? Filmen är också rejält amerikansk-patriotisk, det viftas med flaggor och god bless America dyker upp lite där och var. Allt är lite töntigt men också lite underhållande.

Armageddon är ingen subtil film

Sedan har vi ju också loverparet- A.J. (Ben Affleck) som måste åka till rymden utan sin kära Grace(Liv Tyler). Så medans han borrar och räddar världen så får man se bilder på Grace som gråter och är orolig. Varken miljön på asteroiden, handlingen eller karaktärerna känns särskilt trovärdiga men det gör inte så mycket. Armageddon vet att den är en bombastisk soppa och den är faktiskt ganska småtrevlig.