Visar inlägg med etikett 1986. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett 1986. Visa alla inlägg

torsdag 23 september 2021

#407 Mala Noche

Mala Noche, 1986. Regi av Gus Van Sant, manus av Walt Curtis och Gus Van Sant

Första fem minutrerna suckar jag då alla amerikanska collegefilmer är så lika i sin quirky filmade stil, med medveten grynighet och arty kameravinklar. Men till min lycka så har filmen också ett oväntat mörker.  

Walt (Streeter) ä rett butiksbiträde som blir blixtkär/blixtkåt i en Johnny (Cooeyate), som är en mexikansk illegal invandrare. Johnny är varken intresserad eller homosexuell men det stoppar inte Walt som blir alltmer pushig för varje scen. Efter en kort förhandling med Johnnys kompis så verkar det gå vägen: 

Walt Curtis: I'll give you fifteen dollars if I can sleep with Johnny. Quince dollores. Si? Para me and Johnny. Is okay? Bien                                                                                          Roberto Pepper: [in Spanish] Okay, give it to me.                                                               Walt Curtis: Quince dollores. I wish I had more. I wish I had a hundred.

Men hans närmanden resulterar aldrig i vad han tycker att han förtjänar. För Walt tycker att han liksom borde kunna få vilka mexikaner han vill, de är ju trots allt mexikaner. De går på gatan och skräpar, de kan inte språket, eller hör inte riktigt hemma i samhället så de borde känna sig glada för att någon som Walt vill trycka sig in i dom. I brist på Johnnys intresse så lyckas Walt få ihop det med hans kompis Roberto(Monge) men den relationen blir inte direkt sund den heller där Roberto liksom inte riktigt ser sig själv som gay vilket leder till ganska ryckiga möten männen emellan (Nej Male Noche klarar inte Bechdeltestet). Ibland får Walt lite korta moment of clarity och liksom erkänner för sig själv att han inte direkt är så sjyst, men hans erotiska lustar tystar raskt sådan självreflexion. 




Så detta var alltså Gus van Sants debutfilm, och det märks. Den är ganska tjatig men också lite mörk och intressant. Mala Noche som betyder dålig natt, är som sagt grynig och svartvit (för det mesta), karaktärerna kanske är lite väl statiska, och titeln utlovar en riktigt dålig natt men trots sina brister så kommer den upp i en svag:  



måndag 3 februari 2020

#356 Sweetie

Sweetie, 1986. Regi av Jane Campion, manus av Jane Campion och Gerard Lee.

Kay(Karen Colston) jobbar på ett kontor. Hon är tillbakadragen, kanske lite efterbliven. Hon har trädfobi, tror på kristallers kraft och på spådomar i teblad. Efter att just en tespådom visade att en man med ett frågetecken på huvudet ska bli hennes så liksom kastar hon sig på en kille med en lock i pannan. Tillsammans bosätter sig dom i ett radhus och börjar leva ett själlöst, sexlöst liv med varandra. Sweetie(Geneviève Lemon), som Kays syster kallas för, kommer in i filmen först en bit in. Hon kraschar en ruta och liksom husockuperar sig hos sin syster. Sweetie har issues, hon är på många sätt ganska lik en trotsålderstinn 4-åring som skriker och gormar då hon inte får det hon vill ha.

Till slut kommer även pappan hem till det alltmer dysfunktionella hushållet, och han har då själv med sig ett något slags uppbrott som ökar radhusångesten ytterligare. Ni fattar, vi är mitt i genren "knäppa ångestmänniskor med dialekt". Det blir lite mer allvarligt eftersom men det hettar aldrig riktigt till då karaktärerna inte känns särskilt...riktiga.

Sweetie
Inte Sweetie

Filmen har några roliga grejer men faktum är att Mike Leigh gör det här bättre. Sweetie blir till slut en småtrevlig bagatell men inget som jag tänker missionera(eller skriva så mycket) om...


fredag 19 januari 2018

#169 Jimi Plays Monterey & Shake! Otis at Monterey

Jimi Plays Monterey & Shake! Otis at Monterey, 1986. Regi av Chris Hegedus and D. A. Pennebaker.


Nej nej nej, inte mer Hendrix. Herregud vad gitarronani är tråkig, några gånger kan jag inte riktigt hålla mig och tittar ner i telefonen. Detta går helt past me, hej då Jimi och din höga självkänsla och dina tråkiga covers!

Otis Reading? Han kan ju sjunga fin-fint och verkar ju vara en härlig kille. Men Ack nej, han är på showa-för-amerikansk-medelklass-mode så han tjoar och ler sig igenom sitt set, trist. Men sista låten "Try a Little Tenderness" var ju väldigt fin och då äntligen händer något och det blir en massa fina inklipp från festivalpubliken som är ömma mot varandra på olika sätt, det är söta bebisar, sovande par, pussar, kramar och annat trevligt som nästan gör att betyget går upp ett snäpp!

Otis Redding i världshistoriens fulaste kostym
Men icke, för det här var bara för tråkigt.



torsdag 21 december 2017

#166 Down by law

Down by law, 1986. Manus och regi av Jim Jarmusch.

Hej amerikanska västkusten-konstskola-film! Down by law försöker både vara lite arty och lite på riktigt men lyckas inte riktigt med något, förutom att fotot faktiskt är snyggt, men man hoppas ju på lite mer.?

Down by law cirkulerar kring tre karaktärer som hamnar i finkan, Zack (Tom Waits), Jack (John Lurie) och Roberto (Roberto Benigni). Zack och Jack är casual, coola, attitydiga och småbråkiga medan Roberto är den naiva, lite söta italienaren som inte kan språket med liksom vinner ändå. Jack och Zack är överlag väldigt lika varandra vilket gör att de inte riktigt kommer övverens, medan Roberto är blir lite som gängets maskot som de andra ömson skrattar med och skrattar åt. Som sagt, de hänger i finkan och hamnar till slut på flykt efter att Benigni hitar en "väg ut".

I finkan

Bildresultat för down by law criterion
Hickan

På flykt
Alltså Down by law försöker vara väldigt cool och har säkert inspirererat en massa pretensiösa indiefilmare runt om USA, men den säger inte så mycket, eller i stort sätt inget. En film behöver ju inte alltid vilja ändra världen eller något, men denna känns rätt så...onödig. Känns inte helt OK heller att all humor kommer från att invandraren är korkad...

Den är dock lite rolig ibland och svart-vita fotot är grant. Jag bjuder på en:

söndag 27 augusti 2017

#107 Mona Lisa

Mona Lisa, 1986, regi av Neil Jordan, manus av Neil Jordan och David Leland.

Varför heter filmen Mona Lisa? Varför tror världen att Bob Hoskins kan skådespela? Varför har denna film inte åldrats med värdighet?

Många frågor som jag ska svara på... Men först en kort recap om vad som händer för er som inte vet. George kommer ut från finkan efter att ha suttit inne för att rädda sin "chef" som spelas av en passiv-aggresiv Michael Caine. Världen har förändrats, och George får jobb med att köra en lyxprostituerad till sina kunder. Hon söker efter sin barndomsvän och får till slut hon George att hjälpa till att hitta henne, samtidigt som han också söker återupprätta kontakt med sin dotter.

Hur ska det gå, vem bryr sig, inte jag. Inte så mycket ivarjefall, men manusluckorna är stora som globen och som sagt, Hoskins ser ju alltid ut som att han låtsas. Han ska vara all "down with the street" men känns inte trovärdig alls. I scener med Michael Caine blir han fullständigt ägd, och han sänker hela upplevelsen för mig. Cathy Tyson spelar Simone som är den bekymrade horan med ett hjärta av guld och det gör hon väl bra.
Lester Freamon är betydligt roligare i The Wire

George letar lite (insert "Male gaze"-reflektion)
Nej, det är inte helrisigt. Det finns en del fina diskussioner kring klass och konst men nja, inte heller dom är väl så spännande. Många gillar Mona Lisa men precis som tjejen på tavlan får jag inte riktigt fram ett leende...



onsdag 6 juli 2016

1986

Oj, här var det riktigt svårt att döda sina darlings! Jag hade planerat att titta om Hannah och hennes systrar och Liftaren men det hanns inte med.

Plats 10:The mission
Jeremy Irons spelar en Jesuitpräst som försöker omvända amazonas urinvånare till kristendomen, med sig får han Robert de Niro som är en lokal slavhandlare. Det blir både konflikter mot elementen, urinvånarna och portugiserna...
Knivigt läge....
Plats 9: Sid & Nancy

Sid och Nancy träffar varandra tidigt i filmen och är sedan med i nästan varje scen. De festar, lever rockstjärneliv, tar droger, flyger, tar droger och tar droger allt mer mot slutet.

Sid (Gary Oldman) och Nancy(Chloe Webb)
Filmen har en ganska fin övergång från destruktivt popstjärnelive till missbrukarliv där nästa dos är det enda som räknas.

Plats 8: Aliens

Ett bra tips är att inte åka till Aliens-planeter, alls.

Plats 7: Highlander
Episkt äventyr!
Sean Connerys egyptiska karaktär var kanske inte jättetrovärdig

Plats 6: Big trouble in little china
Ingen smart film direkt men skamlöst underhållande.



Plats 5: Stand by me
Jättefin historia om ett gäng pojkar som ska titta på ett lik. Den ultimata varm-i-bröstet-filmen!

Plats 4: I rosens namn
Medeltida murder mystery. Intressant och gotiskt mörk.
Christian Slater och Sean Connery funkar perfa ihop
Plats 3: Blue velvet
Om det mörka som gömmer sig bakom den välstädade förortsmiljön. Dennis Hopper är fantastisk!
Laura Dern är också topp!

Plats 2: Ferris Buellers day off
En film som jag säkert sett 20 gånger. Mysig stämning rakt igenom.
Dags att se snart igen!


Plats 1: Top gun
Musiken! Stilen! Svulstigheten! You lost that loving feeling! Playing with the boys! Volleyboll! Å, Top Gun kan nog, pinsamt nog, vara den film jag sett flest gånger...
Ingen jättesublim film

Följande får bli bubblare:
FX-dödlig effekt, Laputa, Platoon, Liftaren, Hannah and her sister, The color of money och Pretty in pink

Här är de andras topplistor!:
Filmitch
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
Flmr
Absurd Cinema
Spel och Film

söndag 1 maj 2016

#20 Sid & Nancy


Sid & Nancy handlar alltså om Sex pistols basisten Sid Vicious och hans förhållande med Nancy Spungen. Filmen baseras på en bok av Nancys mamma "And I Don't Want to Live This Life" som skrevs något år efter nancys död.


Sid blir upplockad i Sex Pistols trots att han inte kan spela eller vara nykter. Men i den kommersiella punkens värld så ger destruktivitet en aura av trovärdighet och attityd, även Happy mondays hade ju en bandmedlem med syfte att skapa rätt utstrålning för bandet (Bez). I början är allt något klyshigt, det är mycket "oi oi" och "Fuckin cunt" och andra punkigheter men det balanseras upp efter en stund. Många liknande artisfilmer handlar ofta om talangfulla musiker som får framgång men inte här, Sid kan ingenting och vill inte försöka. Det han har är sin attityd som blir mer och mer påklistrad i takt med att drogintaget ökar.



Sid och Nancy träffar varandra tidigt i filmen och är sedan med i nästan varje scen. De festar, lever rockstjärneliv, tar droger, flyger, tar droger och tar droger allt mer mot slutet.

Sid och Nancy i verkligheten

Sid (Gary Oldman) och Nancy(Chloe Webb)
Filmen har en ganska fin övergång från destruktivt popstjärnelive till missbrukarliv där nästa dos är det enda som räknas. John Lydon (som ju sjöng i pistols under sitt alias Johnny Rotten) säger i en intervju för Independent att Sid ganska snabbt förändrade sin personlighet då heroinet tog över:
"Once you start on that heroin trail of self pity," he says, "it's gone. I'm sorry, God, for the day I brought Sid into the band. He felt so isolated, poor old Sid, because he wasn't the sharpest knife on the block. The best aspect of his character, which was his humour, just vanished the day he joined the Pistols."
Filmen är bra och gripande även om man inte riktigt får någon äkta kärlekskänsla mellan Gary och Chloe.