#312 Samurai spy

Samurai spy, 1965. Regi av Masahiro Shinoda, manus av Yoshiyuki Fukuda efter en bok av Koji Nakada

Upplägget är riktigt coolt, då det har att göra med Samurajer, ninjas och spioner. Men ganska snart försvinner spänningen och allt det som är lite coolt blir ocoolt. För Shinoda verkar helt ointressed av svärdsfajting så alla konflikter sker liksom genom vad Senses of cinema kallar för "static pictorialism and theatricality". Jahapp. Men då har vi ändå kvar intrigerna. Men ganska snabbt inser jag att intrigerna är av naturen att man bör ha ett litet block med pilar och sånt för att kunna hålla isär alla klaner från varandra - varav tre har namn som börjar på Toku... I en recension på Letterboxd skriver Edward Cochran ett tips:

If you have seen this film, you cannot say I am lying: you have difficulty memorizing names! It's too many Japanese name syllables to memorize in the opening 3 minutes, let alone the rest of the film! Simple. You may not agree, but it is simple. Have your DVD control by your side along with a pencil and a little notebook, and pause quickly every time a name is spelled out for you to remember and make a connection after the name is brought again. 

Precis så som en bra filmupplevelse ska vara!? Aja, huvuddraget i filmen är att det finns en avhoppare från en klan som alla jagar, och i mitten av allt finns en samurai från en mindre klan som hamnar mitt emellan alla konflikter (Kōji Takahashi).Sedan finns det också en Ninja med Greta Thunberg-looks som jagar en massa folk av oklar anledning.

Thunbergninjan

Så här stod dom och sedan viftade de teatraliskt med armarna när det skulle fajtas...

Så, någonstans vill man att komplexitet ska betala av sig, men icke. Eller kanske var jag för trött/störd/korkad för att se storheten. Vissa klagar på att filmen liknar en historielektion men det håller jag inte med om, för jag gillade verkligen historielektioner. För mig blir det bara en sörja som jag inte känner mig så välkomnad in i.

#104 Double Suicide

Double Suicide eller 心中天網島 Shinjū: Ten no amijima, 1969, regi av Masahiro Shinoda, manus av Masahiro Shinoda, Tôru Takemitsu och Taeko Tomioka, från en pjäs av Monzaemon Chikamatsu.

Pjäsen som ligger till grund för filmen skrevs redan 1721 och brukar framföras i Bonrako-stil, det vill säga med dockor. Då min fru jobbar som dockspelare på dockteatern Tittut så känns det lite extra kul att se introduktionsfilmen där man får se dockspelarna jobba med sina vackra figurer. Shinoda ville dock inte göra filmen med dockor, men har ändå med dockspelarna, som går runt miljöerna och ändrar på scenografin och ibland även leder karaktärer. Att det ska bli dubbla självmord framgår ju av titeln men redan i början får man se hur regisören resonerar med manusförfattaren om hur självmorden ska bli som mest känslosamma, Kabuki-stilen döms ut som för vacker för ändamålet.

Starten med regisören och dockorna samt dockspelarna som är med rakt igenom skulle kunna syftas till att ge en avståndseffekt eller verfremdungseffekt -vilket en del filmkritiker verkar tro. Och tanken i sådana fall skulle ju vara att få tittarna mindre engagerade i karaktärerna och mer engagerade i politiken... Själv tror jag inte det, skådespelarna är ju hur tända som helst och spelar för det mesta på ett övertygande sätt. Det handlar säkert mer om hylla berättelsens bakgrund, samt att den teatrala känslan ligger mer i linje kring hur berättelsen var tänkt att berättas. Men det är klart, det finns ju en berättelse i grunden om sociala orättvisor och liv dömda till undergång från start...

Det älskande parets huvuden

han ger henne pleasure...

Berättelsen är nog inget för dockteatern Tittut, den cirkulerer nämligen kring en man och hans förhållande med en prostituerad som han har lovat att köpa loss från hennes husbonde (eller säger man hallick?) Han har dock en familj som han bryr sig om och hon känner att friheten närmar sig lite väl långsamt, för varje intäkt hon får så tillkommer andra kostnader, och hon sitter mer eller mindre fast i sitt bordell-fängelse. Så till slut verkar det bara finnas en väg för dem ut ur eländet, #nohappyending.

Dockspelarna bygger upp den sista hängplatsen...

Fotot är väldigt monokromatiskt, svart-vitt med få gråskalor. bakgrunderna är också grafiska med förstorningar av gamla japanska träetsningar. Allt som allt är det vackert, och gripande och har högt tempo - vilket dockteatern kan behöva ha för att publiken ska behålla fokuset.