#406 Martha Graham: Dance on Film

#406 Martha Graham: Dance on Film

A Dancer's World, 1957, Regi av Peter Glushanok, manus av Martha Graham och LeRoy Leatherman

Appalachian Spring, 1958. Regi Peter Glushanok, handling och koreografi Martha Graham. 

Night Journey, 1961, Regi av Alexander Hammid, manus av Martha Graham, baserad på Sofokles berättelse om kung Oidipus

Tre filmer till priset av en, det måste väl vara en superdeal! Kanske inte. 

Martha Graham födes 1894 och var en väldigt framgångsrik dansare och koreograf under början av 19-talet. Hon dansade en slags modern balett med ofta lite ryckiga rörelser som tydligen var häftig och vacker. Hon startade upp ett par olika danssällskap som gjorde stor succé med moderna tolkningar av äldre verk, men också nya kompositioner som behandlade saker som den stora depressionen eller amerikansk westernromantik. 

Hon blev till och med inbjuden till OS i Berlin för ett specialframträdande men tackade nej. Martha:

I would find it impossible to dance in Germany at the present time. So many artists whom I respect and admire have been persecuted, have been deprived of the right to work for ridiculous and unsatisfactory reasons, that I should consider it impossible to identify myself, by accepting the invitation, with the regime that has made such things possible. In addition, some of my concert group would not be welcomed in Germany.

Goebbels fixade dock immunitet till hennes judiska dansare, men det räckte inte, så bra jobbat där Martha! 

Tyvärr ville hon inte att hennes danser skulle filmas, de var helt enkelt skapelser som var gjorda för scenen och skulle vara speciella upplevelser som aldrig skulle kunna återskapas. Vackert så

Här har vi ju dock tre filmer, filmer som ju dock spelades in sent, då Graham var över 63. Jag vill ingalunda vara någon åldersdiskriminerare men tyvärr är många balletdansörer way past deras aktiva fas . De flesta dansörer pensionerar sig vid 40, många tidigare än så. Så dessa filmer blir lite som att se Pelé spela fotboll idag, vilket kanske kan vara kul för nostalgiker men tyvärr ingen riktig indikation på storheten. Hon försöker flyta och röra sig smidigt, och hon är imponerande bra, men man ser då de andra från hennes kompani kommer in att de liksom inte behöver fuska i rörelserna för att klara av dom. 

 Dans på film tycker jag ganska mycket om men detta var inte så kul, bortsett från första filmen, A Dancer's World där Martha pratar om dans blandat med danspartier av hennes danssällskap. De två andra där hon har huvudrollen känns tyvärr lite konstiga. Hon borde spela in något några decennier tidigare eller låta bli...

#332 Viridiana

Viridiana, 1961. Regi av Luis Buñuel, manus av Julio Alejandro och Luis Buñuel

Viridiana (Silvia Pinal) är en ung kvinna på ett nunnekonvent. Hon ska precis formellt lägga sina löften då hennes farbror begär att hon ska komma och säga farväl. Vad hon inte vet är att farbrorn är jättekåt. Medans hon packar upp hennes små kors och törnekronor och sånt man tydligen har med sig så smider farbrorn ränk. Han ber sin brorsdotter om en liten tjänst- och vips har hon satt på sig farbrorns döda frus klänning. Nu går han igång totalt och nunnan börjar få starka flyktvibbar. Farbrorn klurar och säger till henne att våldtog henne då hon sov (vilket bara var halvsant), men då det inte smälter hennes hjärta så begår han självmord. Huset ärvs nu av Viridiana och hennes kusin. Viridiana börjar direkt med att hjälpa de svaga genom att bjuda in alla lokala lodisar till huset. Men de fattiga var inte sådär idealistiskt Oliver-twistfattiga utan ganska tjuriga och griniga. När de till slut trashar hela huset så får hon nog- ibland kan det ju vara bättre att hitta sin identitet innan man börjar ändra alla andras eller något sånt.

När filmen spelades in så vara ju Franco fortfarande boss i Spanien och Bunuel fick en del kritik mot att han valde göra en spansk film efter några framgångsrika mexicofilmer, men Bunuel tyckte han fick med en del samhällskritik i filmen, även fast Franco inte tyckte det utan gav den tummen upp.- Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag håller nog med fascisten här. Finns det någon kritik så är den såpass dold att inte en Buñuels fanboy kan komma med exempel som inte är jättenödiga.

Viridiana måste färgat håret i nunneklostret, är det symbolisk för något?

Viridiana har packat det viktigaste på hennes tripp

Filmen har små surrealistiska saker som ett kors som en av karaktärerna har men som också fungerar som en fällkniv. Det kryddar väl lite men efter att ha sett House nyligen så var ju detta ganska half-assed. Så bottenbetyg? nix, den var faktisk både roligare och snyggare än vad jag gett sken av, och temat, hur gör man rätt mot andra (och sig själv) är ju ganska eviga. Betyget blir därför ett redigt:

#286 Divorce Italian Style

Divorce Italian Style eller Divorzio all'italiana, 1961. Regi av Pietro Germi, manus av Alfredo Giannetti, Ennio De Concini och Pietro Germi

Hederskulturer och hedersmord är ju tyvärr fortfarande förekommande i flera delar av världen. Ämnet kan vara lite känsligt så jag förväntade mig inte att jag skulle se en komedi om hedersmord men det är vad som bjuds på av Pietro Germi.

Den sicilianska baronen Ferdinand (Marcello Mastroianni) är olyckligt gift med sin puttinuttiga fru (Daniela Rocca) som stör honom konstant med frågor kring hur mycket han älskar henne eller om vilka blommor som är vackrast - Så tråkigt! Däremot har han en söt kusin, Angela (Stefania Sandrelli) som han mycket hellre vill vara ihop med. Är hon rolig, intressant eller smart? Vem vet, för Ferdinand har drabbats av gubbsjukesjukan och nöjer sig helt med att hon är söt. Dessutom så är alla kvinnor innomhus så släkten är den enda man får lägga ögonen på...

Skilsmässa får ju Ferdinand inte heller ta ut, då de är classic katoliker, så därför måste frugan liksom dö... Då Italien har en lag där en vredgad make kan mörda sin otrogna partner(lagen instiftades faktiskt av kejsar Augustus och verkade fortfarande gälla på 60-talet) och då få ett lågt straff så satsar han på det. Problemet är att frun är så trogen och inte alls verkar vilja ha en enda affär. Suck. Ferdinand måste uppenbarligen lösa allt själv. Så han försöker ivrigt få ihop frugan med en lokal målare han raskt anställer för att renovera deras vardagsrum. Allt går inte riktigt som tänkt då frun flyr från staden med sin nya lover och gör det omöjligt för honom att göra det han vill (mord).

Plötsligt vet alla i samhället om att hans fru är otrogen. Han blir hånad, hans systers fästman säger upp förlovningen. Hans serveringspersonal säger upp sig. Sammanfattningsvis så blir han och hans utvidgade familj helt utfrysta från samhället då samhället unisont tycker att en man som har en otrogen fru är patetiskt och förtjänar att leva i total skam. Han får hatbrev i drivor och folk säger knappt hej till honom på gatan, men han tar det chill. När han hittar sin fru så ska han göra klart sin plan...

Med frun på stranden

Med pistolen i soffan

När jag skriver om filmen så känns allt lite mörkare än vad den rent visuellt var. Den är konstigt nog en mix av komedi och spänning och nästan ingen samhällskritik alls, trots att hela samhället verkar värderingsmässigt sjukt. Intressant.

#238 A woman is a woman

A woman is a woman eller Une Femme est une femme, 1961. Manus och regi av Jean Luc Godard.

Nu är Godard på gång igen, dags att gnugga geniknölarna och inte bli för sur. -Trodde jag, men här har vi en tidig, lite flamsig film som förvisso bryter mot fjärde väggen men gör det på ett charmigt sätt. Det är ju just så hä rman vill att nya vågen-filmer ska vara. Charmigt, respektlös och samtidigt med någon avstamp i/mot klassiska filmtroper. Une Femme est une femme var Godards första färgfilm, vilket utnyttjas med klarröda klänningar och skrikiga målningar.

Huvudrollen spelas av Anna Karina som Godard också gifte sig med under inspelningen. Och även i filmen försöker hennes karaktär (Angel) att stadga sig och få barn. Men hennes boyfriend, Emile (Jean-Claude Brialy) har ingen riktig lust att ta det vidare, han trivs bra som det är. Så det är en hel del diskussioner om detta, men allt är lite förhöjt, lite tramsigt så själva debatten i sig eller förhållandet kanske inte blir så jätteengarerande. Exempelvis säger Angel att de först ska niga mot kameran innan de börjar diskussionen. Godard jobbar mycket med musik i filmen, ofta helt i motsats till hur den brukar användas, som jättebombastiskt olycksbådande musik då folk dricker kaffe eller tramsig clownmusik när de vilar.  Och de är ju st den typen av infall som gör att det inte blir tråkigt utan bara lite småmysigt (och lite tänkvärt kring hur vi påverkas av musik)

Angel vinkar till kameran

Ett litet musikalnummer med Belmondo

Fler småsaker som händer är att de har ett gräl utan att prata men genom att visa boktitlar för varandra, det är musikalnummer, lite tårar och några vackra bildkompositioner. Dialogerna är förståeliga(till skillnad från andra Godard-pekoral) och ofta självreflexiva i det att karaktärerna ibland pratar om sig själv i tredjeperson och ibland pratar- och tittar rakt mot kameran.

Charmant, lekfullt och snyggt! Une Femme est une femme bjuder på trevliga 84 minuter i filmsoffan.

#194 Il Posto

Il Posto, 1961. Manus och Regi av Ermanno Olmi.

Vuxenvärlden kan ju vara spännande. Vad gör vuxna och hur är det att få lön egentligen? Domenico (Sandro Panseri) ska snart få reda på det då han söker jobb på "det stora företaget". Man får tydligen inte så bra lön där men om man får jobb så har man anställning livet ut - och det är ju tryggt. Domenico går igenom en massa tester av olika arroganta testförrätare, han får raka på armarna, räkna ut mattetal och testa hörseln med mera. Men det finns också en tjej Antonietta (Loredana Detto- som regissören blev så förtjust i att han gifte sig med) som följer med genom processen och de börjar sakta känna något slags tycke för varandra. Men sedan börjar jobbet. Det är ändlöst meningslöst. Man stämplar papper och hakar upp sig på meningslös kontorspolitik (vem sitter egentligen närmast chefen)

Domenico och Antonietta längtar efter att få ta större del av konsumptionssamhället

Han bjussar på kaffe

Domenico är inte direkt självsäker

Domenico är jättefin som osäker karaktär, och han var i likhet med de andra skådespelarna amatörer. Filmen spelades nämligen in på Olmis arbetsplats "Det stora företaget" Edison. När cheferna fick se filmen blev de lite sura då filmens mest tydliga budskap är att livet är meningslöst och att storföretag tuggar i sig människor och suger ut livsglädje och spontanitet. Men Olmi sade upp sig och fortsatta göra mer film, och snart är det dags för Fidenzati.

Il Posto är en väldigt enkel film i vad som händer, en man söker och får ett jobb, men genom att se världen genom hans ögon så är det aldrig långtråkigt utan humanistiskt och genuint.

Olmi dog tydligen igår, och jag lyfter en skål, bra jobbat!

Relevant bonusvideo

#52 Yoyimbo

Yojimbo, 1961, regi av Akira Kurosawa, manus av Ryuzo Kikushima och Akira Kurosawa.

En vindpinad by på landsbygden, en hund lufsar fram med en människohand i munnen, en enslig samuraj(Toshiru Mifune) ser en möjlighet att döda folk mot betalning. Staden är uppdelad av två gäng som kämpar mot varandra i flera blodiga drabbningar. Den namnlösa samurajen ser bäst möjligheter i att arbeta för båda gängen som han på olika sätt manipulerar mot varandra för att fortsätta fajtas. Medans fler dör så fylls hans fickor av cash, men plötsligt får han lite av ett samvete och då brakar allt loss. Det blir zero dark thirty-tortyr men tillslut öppnar sig en liten möjlighet att slakta sig fram till succe. Samtidigt kommer moderna världen närmare, en samuraj har nämligen skaffat sig en pistol vilket gör svärdsfäktandet mer och mer överflödigt.

Yojimbo blev Kurosawas mest populära och lönsamma film. Sergio Leone gjorde som bekant en western-cover av filmen i för en handfull dollar och Walter Hill gjorde en annan version med Last man standing, det finns även en pokemonversion av Yojimbo för er lite mer äventyrliga...

Han tittar på bråken han orkestrerat från taket

Man behöver bra svärdsskills för att döda en massa ronin

Filmen har nästan en serietidningskvalitet, karaktärerna är grova och ganska endimensionella. Men spänningen ökar genom hela filmen, popcornen hoppar in i munnen och filmnöjet på topp. 

#11 Det sjunde inseglet och preliminära Bergmanlistan

Ah, Bergman. Han är den näst meste regisören hos Criterion med hela 29 filmer, inte illa. Precis innan jag började Criterionprojektet såg jag en stor andel av dom och listar här min preliminära lista. Jag är uppenbarligen större Bergmanfan än jag trodde då många filmer ligger på högt betyg. Så, läs titta och njuuuut!

1. På första plats har vi... #209 Såsom i en spegel.
Harriet Andersson är fantastiskt som Karin som fastnat i en hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken. Hennes pappa David (Gunnar Björnstrand) använder hennes ångest som stoff för att skriva sin roman. Tematiken kring guds existens återkommer ju ofta hos Bergman, men här känns det mest. Harriet är så fin och så trasig, fantastiskt.

Fantastiskt foto rakt igenom

Harriet pratar länge in i en vägg för att sedan sjunka uppgivet när när väggen inte svarar.

2. #11 Sjunde inseglet, har kanske det vackraste fotot och ett fantastiskt manus som fångar en medeltida pesttyngd, religiös dödsdans.

Mer gudsgrubbel

En inofficiel affich

3. #262 Fanny och Alexander TV-versionen. Överdådig med snyggt foto (igen) och en Jarl Kulle i toppform som principfast präst. Stort, djupt och fantastiskt!

"Jag har det andliga övertaget"

4. #537 Ansiktet. Fokuserar på konstnärer och konstnärliget. Ett teatersällskap bestående av bluffare, exploatörer och en enstaka person som tror på vad hon gör. Från Bilder:

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. 

Det finns även inslag av ockultism, magi och uppgiven ångest. Perfekt med andra ord!
5. #237. Sommarnattens leende. Charmig, lekfull och rolig. Fokuserar på en teologistudent som slits mellan gud och mänsklig kärlek (nåja, åtrå).

"Jag bryr mig inte om min fru, men rör någon min älskarinna blir jag till en tiger!"

6. Vargtimman(fanns inte på Criterion). Bergmans skräckfilm. Max von Sydow spelar en plågad konstnär som ser demoner, En gotisk skräcksaga med inceptionliknande specialeffekter...

7. En lektion i kärlek (fanns inte på Criterion). Elegant äktenskapskomedi med dead-pan-dialog och bra skådespeleri. Ett riktigt charmtroll.

8. #210, Tystnaden. Ett förspel till Fanny och Alexander som kom 20 år senare. Två syskon är i ett odefinierbart östland som militariseras samtidigt som deras relation fryser totalt.

9. #614 Sommaren med Monika. Ett förhållande växer fram mellan två unga, de flyr från världen och lever en drömsk sommar i ett förhållande som leder till att ett barn föds. Fin skildring hur det blir när ung kärlek förändras och dör... Trots att den är ganska tung såldes den ändå in som en nakenfilm i USA...

Lite osmakligt perpektiv...

10. #412 Gycklarnas afton. Vad är finkultur och vad är pajaskonster.

Skriv meeer om denna film Mikael... 

11. #321 Jungfrukällan. Ett mord på en ung kvinna i skogen. Utan att ha koll söker sig sedan mördarna till makens gård för mat och husrum. Spänningen ökar stadigt i Bergmans Hateful Eight...

12. Skammen (fanns inte på Criterion) Är Bergmans krigsfilm. Sverige är invaderat av fiendestyrkor och bomber flyger i vad som är en riktig CGI-fest (med Bergmanmått) Armeer rör sig över Gotland medan Eva (Liv Ullman) och Jan (Max vin Sydow) försöker hitta trygghet. Till slut flyr de över en skraltig båt över ett hav fullt med döda. mäktig film.

13. #210 Nattvardsgästerna. Nu är det dags igen för.... .... ... .. . Religöst grubbel. Finns gud eller inte, vem är god och vad är ont? Slutar optimistiskt och kristet som även en ateist som jag kan gilla. Snyggt foto igen och igen.

14. #139 Smultronstället. Professor Isak Borg är på väg för att ta emot en hederstitel och återbesöker sitt barndomshem på vägen. Han plockar även upp liftare i denna roadmovie. Jag gillart men inte riktigt så mycket som många andra. Victor Sjöström är fin men han ska ju inte vara det i denna film, alla säger att han är så kylig men ändå går han omkring som en riktig mysgubbe..

Snygg körkarlen-koppling i starten!

15. #613 Sommarlek. En Balettdansös minns tillbaka på en dömd kärleksrelation. Inte helt oäven men inte särskilt engagerande heller...

16. Kvinnors väntan. (fanns inte på Criterion) Kvinnor sitter runt ett bord och pratar om sina män... Lite tjatig och inte jättekul

17. En Passion. (fanns inte på Criterion). Djurplågare på en ö och otrohet. Känns lite som en mellanfilm...

18. Riten. (Fanns inte på Criterion) Bra men lite seg historia om några diaboliska mimare .

19. För att inte tala om alla dessa kvinnor (fanns inte på Criterion), Bergmans första försök till färgfilm. Riktigt fiasko, humorn är helt off och fotot kasst...


Så vad saknas!?

Persona, Trollflöjten, Scener ur ett äktenskap, ur marionetternas liv och Viskningar och rop måste ses för att man kan säga att Bergmantoppen har lite trovärdighet. Uppdatering kommer när de är tittade....