#127 Gertrud

Gertrud, 1964. Regi av Carl Theodor Dreyer, manus av Carl Theodor Dreyer baserad på föreställningen av samma namn av Hjalmar Söderberg.

Trots att Dreyer började med film som en yngling och ganska snabbt klippte ett gäng filmer och sedan fick en pangsuccé med Joan d'arc så fick han inte göra så många filmer. Gertrud var hans allra sista och Dreyer var runt 75 år i samband med filmandet av filmen. Mottagandet blev lite sisådär, här fanns ingen av nya vågens snabba klipp eller popkulturella extravaganser utan istället en ganska teatral historia ofta filmad rakt framifrån med något klippta huvuden på skådespelarna.

Kärleksfilmer brukar ju följa vissa mönster men denna kärleksfilm är mer centrerad kring kärleken i sig istället för en speciell relation i sig. Gertud lever i ett äktenskap som hon vill avsluta, hennes man är vänlig men hon kan inte vara tvåa i uppmärksamheten mellan hans jobb och henne. Utifrån deras uppbrott får man följa de tre andra kärlekarna i hennes liv och varför de inte kunnat ge henne den glädjen hon velat ha.

Den nya unga älskaren är spännande och en duktig musiker men han pollinerar runt på andra blommor och även om hon inte bryr sig så mycket om det så blir till slut klart för henne att hon bara är en förströelse.

Författaren hade hon en relation i ungdomen och han är helt knäkt över att hon läämnade honom, men för henne ska det vara fullständigt och då han läckte att hon hade påverkat hans karriär negativt så tappade hon konceptet...

Den sista, läraren. En vänlig man som hon har en nästan 30-årig platonisk relation med, man får lite intrycket över att hon inte låtit han komma för nära för att undvika att bli besviken.

Gertud, den äkta maken och symbolisk konst 

Den unga älskaren

Vissa tycker Gertrud är väl långsam, men för mig finns ingen död filmruta. Allt har sin plats och tystnaden är ibland mer bedövande än en massa dialog. Efter att ha sett tre Dreyerfilmer om religion i olika former så är det lite intressant att Gertrud inte tror på gud alls utan bara på kärleken, men kärleken verkar inte tro tillbaka...

Vacker, rörande och intelligent. 

#126 Ordet

Ordet, 1955. Regi och manus av Carl Th. Dreyer, baserad på en pjäs av Kaj Munk

Bergmans filmer har precis som denna (och för all del även Dreyers Vredens Dag och Jeanne D'arc) teman av religiöst grubblande. Men då Bergmans karaktärers tvivel kommer från ett inre resonerande av karaktärerna så är det i samtliga Dreyers tre film en fråga kring även jordsligt liv eller död. Men här har vi inga häxprocesser utan 3 generationer Borgen-familj, med en patriark i toppen följt av hans tre söner, en sonhustru och två barnbarn. En av sönerna är ateist och en tror, bokstavligen, att han är Jesus återuppstånden. Att vara en uppstånden Jesus är tydligen lite deppigt då han går runt och surar som en trumpen emo, för ingen tror på honom riktigt. Den tredje sonen vill gifta sig men det är svårt då den tilltänkta tjejens familj tror på en annan variant av protestantism.

Ateist-sonen och hans vänliga hustru

Im back!

För att en sådan här tvåtimmars lång diskusion om frälsning, religion och grumpy old men ska funka. så krävs ju att manus och regi är på tipp-topp för att man inte ska somna som en säl framför tvn. Och 'Praise the Lord' - detta är starkt och vackert.  

Dreyer påpekar själv att “Temat pasar mig bra—trons triumf i vetenskapens och rationalismens tid. ” Dessutom sa han “att de bästa troende är barn och sinnesslöa då de inte kan tänka rationellt” och även om man kan argumentera vidare kring det - så sägs det väldigt fint och starkt här. Filmen vann dessutom guldpalmen i Venedig och då Dreyer dog så testementerade han sina festkläder till en förvånad Lars von Trier... 

Överlag så presenteras det övernaturliga i dagens filmer ofta som något ont (i skräckfilmer) eller som något fantasifullt i ett parallelt universum (Marvel, Star Wars med mera) Sällan ser man de övernaturliga så ursprungsnära kristendomen och tro som här. Visst är perspektivet lite gammaldags och visst kan en ateist som jag ha lite svårt att resonera i takt med Dreyer men precis som man kan njuta av vackra renässansmålningar med religiöst motiv såå kan jag också köpa detta. 

Extraklipp från the book of mormons som har vissa tematiska likheter med vad som händer i filmen... :

#125 Vredens dag

Vredens dag eller Day of wrath, 1943. Manus och regi av Carl Th. Dreyer.


Tidiga Dreyer verkar onekligen varit intresserad av häxprocesser, då både denna och Jeanne d'arc har misstänkta häxor som anklagas och straffas. Men i Vredens dag är inte alla anklagade oskyldiga offer. I starten anklagas starkars Merte för häxeri och erkänner att hon gått i maskopi med den onde (hon erkänner inte spontant utan man fick ta till diverse "enhanced interrogation techniques" som CIA brukar kalla det för). Trots hot om mer så avslöjar hon inte vem mer som var en riktig häxa, och som nu är död. Den kvinnans unga dotter-Anna är nämligen gift med prästen, och inte så lyckligt gift heller. Prästen verkar väl sjyst och så men hans mor som bor på prästgården är sträng och sur.


Prästmor har denna min genom hela filmen

Plötsligt händer nått kul, prästens son kommer tillbaka till hemmet, och Anna blommar upp, äntligen en jämnårig. I det märker hon att hon har krafter, hon kan kalla på folk och de kommer till henne, så hon kallar på sonen och förför honom gång efter gång. Inte nog med det, hon verkar också kunna önska saker så det slår in, både bra och lite mer onda saker...

Fotot är inte lika exceptionell som i Jeanne d'arc men det finns vissa scener med extremt snygga kompositioner.

Männen dömer



Det är hon!

Dreyer hade tidigare haft ett ganska långt avbrott från filmvärlden och för att få budget till denna film gjorde han en informationsfilm om ogifta mödrar (han var själv barn till en ogift mor) och då den kom i tid och under budget så fick han medlen att jobba med Vredens dag. För övrigt gjorde bara 4 ljudfilmer och om resten är av denna kvalitet så har jag mycket att se framemot. Tempot är högt och det vilar ett rättframt mörker över hela anrättningen.

#62 The Passion of Joan of Arc

The Passion of Joan of Arc, 1928, regi av Carl Theodor Dreyer, manus av Joseph Delteil och Carl Theodor Dryer.

Då filmen kom ut 1928 blev den snabbt hårt nerklippt av censuren, originalet blev sedan förstört i en brand så Dreyer klippte ihop en ny version av kasserade tagningar, men även denna version blev förstörd och fanns till slut endast i väldigt slitna exemplar. Men plötsligt hittar man ett fint ex av originalklippningen i Dikemark psykiatriska sjukhus i Oslo, filmen kan plötsligt visas igen! Det är alltså den versionen som Criterion har restaurerat och gett ut på DVD, för ännu bättre bildkvalitet tror jag dock att Masters of cinemas nyutgivna Blu-ray är snäppet vassare.

Jean D'arc levde ju ett händelserikt liv, det var syner, strider, tillfångatagande men denna film behandlar endast hennes rättegång för kätteri som engelsmännen genomförde. Man har använt de befintliga protokollen från rättegången i textbilderna men detta är inte direkt en dialogbaserad film. Huvudfokuset är inte händelserna i sig utan hur upplevelserna var, man får följa Jean under processen och se hur dåligt hon mår. Prästernas agenda är uppenbarligen att få till något slags erkännande, medan hon försöker stå emot. Hon är också alltid klädd i manskläder vilket provocerar prästerskapet, som vill att allt ska vara på sin plats.

Maria Falconetti som spelar Jean var en skådespelare som spelat komedier i en lokal teater, och gör här sin enda stora filmroll, hon skulle efter denna film aldrig göra en film igen. Hennes prestation är fantastiskt, kameran vilar på hennes ansikte under långa stunder och hon fyller bilderna med sorg och rädsla...

Mest och bäst var fotot, uppenbarligen inspirerat av medeltida målningar. Karaktärer var ofta i utkanten av filmrutan och kompositionerna var som konstverk i sig.

Döden

En stand in fick ge sitt blod för konsten

"Jag känner för dig Jean!"

Ah, härligt med klassiker som håller! Denna var ju helt fantastiskt vacker och känslosam, definitivt en av de bästa filmer jag sett.