Withnail and I, 1987. Manus och regi av Bruce Robinson.
Man behöver ju inte göra en genusanalys av varje film man ser men nog är det så att om denna film hade gjorts med omvända roller så hade den stickt ut som en kvinnofilm, men nu är det bara som vanligt i vårt patriarkala samhälle. Filmen saknar nämligen helt och hållet kvinnliga repliker, men den är ju trevlig ändå. Man kan väl säga att den cirkulerar kring en destruktiv vänskap mellan Withnail och vår namnlöse huvudperson (som börjar filmen svårt deprimerad). De är i en grymt stökig lägenhet och försöker förgäves få skådespelarroller, eller så bara hoppas de att rollerna ska liksom glida ner från himlen. Men när det blir för stökigt så bestämmer de sig för att dra till landet för att supa och få grepp på sitt liv igen.
 |
| Middag med onkel Monty |
 |
| Grabbarna blir utkörda från ett fint cafe´ på landet |
Men grabbarna är klart icke gjorda för livet på landet heller och scenen då de har ihjäll en tupp och grillar den är ganska så oförglömlig. På natten är de ömkliga och oroliga, speciellt Withnail slänger ur sig några paranoida pärlor:
"Those are the kind of windows faces look in at"
Dialogen är vass och skådespeleriet är på topp, speciellt från Withnail (Richard E. Grant). Kul också med en komedi efter en dansk fas med tonvis av ångest :)
