#413 Drunken angel

Drunken Angel eller Yoidore tenshi, 1948. Regi av Akira Kurosawa, manus av Keinosuke Uekusa och Akira Kurosawa

I mitten av staden finns en gigantisk gyttjepöl, full med äckel, avfall, gamla cyklar och enstaka blomblad som blåst dit. Bredvid gyttjan har doktor Sanada(Takashi Shimura) sin mottagning. Sanada är bestämd, ofta arg och vresig - nästan så att han glömmer bort patienten utan bara ser sjukdomen. En regnig kväll kommer Matsunaga (Toshirō Mifune) in till mottagningen. Matsunaga är en super kinkig Yakuza som inte tar någon skit eller kan visa någon svaghet. Så han och doktorn hamnar omedelbums i ett flertal slagsmål där de varje gång skils som ovänner men trots det på något sätt alltid träffas igen. Trots att doktorn åker på snytingar så växer ändå någon slags sympati fram för den allt sjukare gangstern. Då Matsunaga dessutom inte är den som följer doktorns instruktioner och blir allt sämre och sämre så blir också doktorn tvungen att bli mer och mer hands-on i Matsunagas skumma värld. Men egentligen tycker jag inte filmen handlar om en sjuk gangster utan om valen vi gör och hur svårt det kan vara att komma loss från destruktiva sammanhang. Matsunaga försöker på olika sätt öppna upp sig och vara lojal mot sina gangsterkollegor, men lär sig lite för sent att lojaliteten hos de andra inte är tjockare än ett par sedlar. 

Filmen spelades in 1948 då krigets efterverkningar fortfarande var påtagliga på många sätt, och det finns uppenbara paralleller mellan Matsunagas destruktiva liv och Japans utveckling till och med kriget, vilket i sig nästan blir övertydligt när Sanada suckar: 

The Japanese love to sacrifice themselves for stupid things.

Drunken angel är första filmen där Kurosawa skulle jobba med Mifune, och ett helt gäng till skulle det ju bli. Detta inte bara på grund av Mifunes intensiva prestation men också på grund av publiksuccén Drunken angel blev.

Jag tycker den blev mer och mer gripande ju längre filmen pågick. Livsödena gick från att bli ganska skissartade till att kännas med poetiska på något sätt. Fotot var dessutom fint och i mitten fanns det dessutom med en poetisk dödsdröm så filmfrommen bjussar på en:

#319 The Bad Sleep Well

The Bad Sleep Well eller Warui yatsu hodo yoku nemuru, 1960. Regi av Akira Kurosawa, manus av Hideo Oguni, Eijirô Hisaita, Akira Kurosawa, Ryûzô Kikushima och Shinobu Hashimoto

The Bad Sleep Well är kanske filmhistoriens sämsta filmnamn.  Jag menar "den dåliga sov gott" är ju obegripligt och värdo. Jag fattar att den säkert hette något klurigt på japanska men det är ingen ursäkt!

Filmen utspelar sig i det japanska företagslivet. Och allt är väldigt japanskt, för denna film hade nog inte kunnat göras någon annanstans. För själva grundpremissen att en VD på ett stort företag ber sina underordnade att begå självmord - och de gör det- känns inte som att det hade funkat på min nuvarande arbetsplats. Det krävs nog tusen år av blind auktoritetslydnad för att sånt ska gå hem...

Den onda VDns svärson, Nishi (Toshirô Mifune) är lite i skymundan av de stora dragen men han bidar sin tid, sin tid för hämnd! Just det, han vill hämnas. Hans pappa lydde en självmordsorder för ett tiotal år sedan och Nishi har sakta men säkert manipulerat sig in i familjen för att rätta orättvisorna hans pappa utsattes för. Svärson var han, han gifte sig med VDns lätt handikappade dotter (Kyôko Kagawa) vilket han mår lite illa inför. Hon är ju oskyldig och verkar väldigt vänlig och omtänksam, men ska man göra en omelett så måste man knäcka några ägg - så Nishi fortsätter sina subversiva lömskheter att göra livet surt för svärfar och hans entourage.

Det var först då jag läste om filmen efteråt som jag fattade att det är en Hamlet-bearbetning vilket ju känns ganska självklart så här i efterhand. Det är kontemplerande ångest, oskydliga kvinnor, döda pappor och något som är ruttet in the state of Denmark (Eller i Public Corp. i detta fallet.)

Hans fru och hennes bror

Åh, en triangel. Kurosawa är ett geni.

Nishi samlar bevis för att sätta dit den onde VDn, men VDn är inte född igår, han har också planer och spioner som kan sätta hämndplanerna i retur (lite osäker på svenskan där).

Spännande och lite fin gällande Nishis relation med sin fru, som förstår och älskar honom mer ju längre filmen pågår. Nishi i sin tur ser att hon är en fin människa som hamnar i kläm vilket skapar tveksamhet kring om hans prioriteringar verkligen är topp. Ni som har läst/sett Hamlet vet ju ungefär hur det slutar...

#316 Ran

Ran eller 乱, 1985. Regi av Akira Kurosawa, manus av Akira Kurosawa, Hideo Oguni och Masato Ide, baserad på King Lear av William Shakespeare

Se där, då har jag sett 15 Kurosawafilmer och känner mig lite kluven. High and low och Hidden Fortress tyckte jag väldigt mycket om men i ganska många av hans filmer finner jag en slags teatralitet som stör mig ganska mycket. Jag har i regel inget emot en icke-naturalistisk tolkning av karaktärer men det blir ofta (som i Ran) konstigt ojämnt där vissa karaktärer är med i en naturalistisk film och andra är med i någon slags Kabukiteater.

Samtidigt har Ran många kvaliteter, där själva grundstommen består av en maktstrid mellan tre bröder efter att den åldrade "hövdingen"(Tatsuya Nakadai) bestämmer sig för att pensionera sig. Medans sönerna bråkar tvingas pappan att konfrontera alla krigsbrott han gjort sig skyldig till då han fick sin titel. Mitt i allt finns en lätt psykopatisk Laedy Kaede (Mieko Harada) som liksom går från att vara gift till den ena sonen till att få ihop det med den andra sonen.

Filmen är episk till sitt scope och trots att det fanns en del jag störde mig på så hade jag gärna sett en förlängd version. Detta då en del händelser liksom inte byggs upp tillräckligt sch på det sättet bara liksom "händer" utan att jag hänger med på varför.

Gällande kostym är det alltid intressant hur mycket av tidsandan som smyger in i historiska- eller rymdfilmer. I speciellt västerländska filmer från 60-80-talet så brukar samtiden synas ganska rejält i både hår, mode och scenografi. Ran vann en Oscar för bästa kostym vilket jag tycker var ganska absurt. Många kostymer och frisyrer (exempelvis narrens ( Kyoami)) ser så väldans 1980-aktiga ut.

Det är lätt att tänka att Kurosawa bara kunde knäppa med fingrarna för att få resurser för att göra film, och så var det kanske fram till 1965. Men efter Red beards dåliga lönsamhet så fick han fiska runt hårt efter cash, och bättre blev det inte efter att både Dodes'ka-den och Derzu Uzala lockade alldeles för få till biograferna. 1975 sa han att han ville göra ett samurai-epos baserat på "King Lear", men kunde inte hitta någon finansiering. 1980 gjorde han det eposet Kagemusha som en nästan en prequel för Ran; trots att den gick bra så kunde han fortfarande inte få pengar för Ran. Han fyllde anteckningsböcker med ritningar av platser och kostymer och storyboards med scener. Slutligen hittade han en finansiär i den franska producenten Serge Silberman.  Kurosawa hade regisserat 12 filmer från 1950 till 1965, men Ran blev bara hans fjärde under de kommande 20 åren.

Full fart framåt, håll tätt bakåt

Jag har teatersmink

80-talet!

Kul och se stora slag-scener utan CGI, det var ett tag sedan. Fördelar är ju att allt ser lite mer kaosigt ut när folk försöker röra sig i olika uppställningar, till skillnad från typ Sagan om ringen där alla rör sig så enhetligt.

Kul, episkt och en fantastisk Mieko Harada gör ju spektaklet mer än sevärt. Men de teatrala delarna kring främst kring den åldrade småsenila Hidatora (Tatsuya Nakadai) kommer jag inte överens med.

#267 Kagemusha

Kagemusha eller Spökgeneralen, 1980. Regi av Akira Kurosawa. Manus av Masato Ide och Akira Kurosawa.

Spökgeneral låter ju som något maffigt eller hur! Så vad har vi? - Vi har en saga om en person som räddas från att korsfästas(!) för att han är sååå lik Shogun(typ kung) Takeda (Tatsuya Nakadai). Efter en inskolning så blir han följaktligen en slags stand in för shogun i lägen då han inte kan/vill/orkar delta-främst i krigssituationer. Men ganska snabbt efter att han får jobbet så dör den ordinarie kungen och han tvingas då leka härskare längre än någon tänkt - för döden måste hemlighållas. Det borde ju såklart vara en toppenjobb, men han mår inte helt bra över att inte få vara sig själv. Han är ju van vid att vara en fattig tjuv men nu är livvakter redo att dö för honom, konkubiner flörtar och han bygger dessutom upp en fin relation med kungens barnbarn. Men till slut så blir det svårare och svårare att stå emot situationer där han kan avslöjas. För bakom charaderna så går det inte att komma ifrån ensamheten att spela något du inte är...

Kopian och originalet träffas i drömmarna 

Vad gör jag här egentligen

Maffiga krigsscener

Läget i Japan är spänt som tusan, det verkar finnas en massa krigsherrar som liksom försöker hitta olika sätt att besegra varandra på och samtidigt som dubbelgångaren spelar sitt spel så försöker de andra lista ut vad som hänt, är shogunen egentligen död? Även den riktige shogunens son är dessutom rosenrasande över att han inte bara kan ta över, men alla rådgivare lyckas hålla honom i schack, en stund, genom att peka på att hans pappa inte ville att sonen skulle ta över alls, spoiler-han blir inte lugn så länge.

Kagemusha  är en färgrik och episk saga. Statisterna är nästan på sagan om ringen nivå gällande engagemang och kostym, och Tatsuya Nakadai ör fantastisk som Kagemusha och den döde Shogunen. 

#239 The Lower depths

The Lower depths eller Donzoko, 1959. Regi av Akira Kurosawa, Manus av Maxim Gorky, Akira Kurosawa och Hideo Oguni.

The Lower depths eller Les bas-fonds eller Natthärbärget, 1936. Regi av Jean Renoir, manus av Maxim Gorky, Yevgeni Zamyatin, Jacques Companéez och Jean Renoir.

Dåså, ännu en double feature, denna gång av Maxims Gorkis pjäs Natthärbärget som handlar om ett gäng slitna trashankar som lever i samhället absoluta bottenskikt. I Kurosawas tolkning ligger platsen i en stor grop utanför staden där folk slänger sina sopor... Men även en grop har kungar och tjänare, framgång och motgång eller nederlager och triumfer. Men mest misär såklart. Alkoholstinn misär. För visst har man sett filmer med alkoholister innan men här är ju nästan hela ensamblen på 12-13 gravt alkoholiserade - utan att själva se de som något större problem. Originalpjäsen vilar tungt på ensamblen som helhet, medans både Renoir har med sin favorit (Jean Gabin) och Kurosawa sin (Toshiru Mifune) och beeffat upp deras roller litegrann vilket funkar fint. Renoir har dessutom skrivit till ett helt nytt avsnitt där Gabins karaktär rånar en beron som han sedan blir vän med, och som i sin tur hamnar på samma härbärge då hans spelproblem eskalerat för snabbt och hans palats gotta go.

I grunden handlar livet på härgärget om livet, meningen med livet, om man kan förändra livet eller om man ens bör försöka. Trots att karaktärerna är många så kommer man i Kurosawas version in dom på livet, varje människa har sin historia, och trots att de är på botten av samhället finns det alltid någon de kan sparka ner på av olika skäl. Även om de finns empati och kärlek så finns det också psykisk sjukdom, bristande inlevelseförmåga och en ganska passiv inställning till sin livssituation.

Hos Kurosawa är figurerna mer slitna

Hos Renoir är ljussättningen mer "uppenbar"

Renoir är ju vem han är så hela kalaset är lite trevligare i hans tolkning, det är mer hopp, charm och kärlek och ett budskap om att vi har alla gemensamma intressen. Inget ont om det, men i mitt tycke så var Kurosawas version lite mer gripande i sin hopplöshet och depresivitet. Båda får dock ett:

#233 Stray dog

Stray dog eller Nora inu, 1949. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûzô Kikushima och Akira Kurosawa

I början av seklet så fanns det ju ett antal storstadssymfonier, alltså filmer där tittaren fick följa en stad från morgon till natt. Stray dog har definitivt inslag av det även om den i grunden är en kriminalthriller. I första början så börjar den dock med ett brott, en polis blir bestulen på sin pistol på en trång, kokhet spårvagn. Polisen Murakami(Toshiru Mifune) blir desperat och övertygad om att hans karriär aldrig kommer kunna återhämta sig. Samtidigt så har en man blivit mördad och polisteknikerna kan spåra att det är hans pistol som använts, Murakami blir obsessed av skuldkänslor och börjar en frenetisk jakt på sitt gamla vapen tillsammans med den lite mer lugna kollegan Sato (Takashi Shimura). Nu kommer vi in på Tokyo som stad, bara tre år efter krigsslutet. Staden är desillusionerad, deprimerad, fattig och korrumperad. Det är långa tysta partier då Murakami bara går runt och tittar på människor för att försöka få tag i det där halmstrået han behöver för att komma vidare.

Murakami har en lånepistol

Murakami besöker möjliga vittnen som gått tillbaka till medeltida leverne

Murakami söker svar...

Efter ett tag träffar han en tjej som är bekant med den misstänkta. Hon jobbar som exotic dancer och sitter på golvet nära sin mamma - och här bli också generationsklyftorna exponerade med en mamma som vill vara korrekt och följa lagen och en dotter som skiter i allt, utom chansen att få en sådan där snygg västerländsk klänning...

Som helhet är Stray Dog en av Kurosawas enklare och trevligare filmer. Han och hans manusförfattare tappar aldrig de delarna som gör en bra kriminalere: Karaktärerna är autentiska, platserna är karakteristiska och överraskande, och plotten har ett stabilt tempo som leder till en logisk upplösning.

Stray Dog utspelar sig i en värmebölja under tiden för den amerikanska ockupationen Och även om man inte får se en enda amerikan så finns amerikaniseringen överallt från musik, underhållning, mat och mode. Den ganska snabba övertagandet av det vinnande landets kultur bidrar också till filmens styrka...

Jason Henninger från Tor kring kopplingen Murakamis förlorad pistol och det förlorade kriget:

In Kurosawa’s samurai films, there is an unmistakable contrast between the sword and the gun. The sword is art, finesse, martial beauty and brutality at once. The gun is a sleazy expedient, favored by criminals. It’s cheating, basically, and has no place in the samurai ethic. 

Imagine if Stray Dog had been set in 1549 instead. Imagine if Mifune had played a samurai who had lost his sword. It would seem perfectly right and reasonable for him to spare no effort in finding it. But a gun is not a sword. Not in the west and certainly not in Japan. In Stray Dog the gun is vitally important to Murakami. I think that part of what drives Murakami so crazy is that he is treating this nasty American piece of non-Bushido as if it were a sword. But Murakami is a soldier from a failed war, not a samurai. And Japan itself is just as lost as the gun, its sense of military power and glory destroyed, its culture buried in an avalanche of American occupation.

 Ah, bra, spännande och lagom politisk. I like!

#221 Ikiru

Ikiru eller Att leva, 1952. Regi av Akira Kurosawa,, manus av Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto och Hideo Oguni.

Nu bara regnar det klassiker över mig! Ikiru ska ju vara en av Kurosawas  absolut bästa filmer och vilar på en fin 127:e plats över världens bästa filmer i Sight and sounds lista från 2012.

Här har vi inga samurajer eller Toshiru Mifune så utgångspunkten är lite annorlunda än vad man är vad vid, men vad gör det med en så fin start. Kanji Watanabe(Takashi Shimura) sitter i väntrummet med magont, när han kommer in får han reda på det han fruktar som mest, magcancer. Med bara ett halvår kvar att leva så fryser han till. Sedan börjar en (över)tydlig berättarröst som säger att Watanabe har kastat bort sitt liv på att vara tråkig, eller till och med själsligt död. På jobbet är han nämligen en trött administratör på stadskontoret som inte bryr sig om något, varken kollegor eller bekymrade medborgare som kommer och klagar över trasiga avloppsrör eller sunkiga lekplatser. Så snabbt någon kommer och säger något så vidarebefodrar han och hans mannar ärendet till några andra i den anonyma byråkratisamhället. Men nu, med en dödsdom över sig så kan det inte fortsätta. Desperat söker han sig ut till nattklubbarna för att hitta lycka, men nej, damerna där är giriga och spriten dövar inte smärtan. Sedan kommer han i kontakt med en ung tjej från jobbet, hon är glad, spontan och livligt. De har ingalunda någon romans utan Watanabe är med henne mest för att få hennes energi och hon är med honom för att han bjuder henne på mat och grejer. Sedan tröttnar hon och han är ensam igen, trist. Men då händer det, han hittar sin stora passion, genom att äntligen göra sitt jobb. Han bryter igenom byråkratin och lyckas få igenom bygget av en liten park. Sedan dör han. Alla pratar och minns hans hjältedåd i minst 40 minuter. Boende kommer och gråter vid hans grav, och alla byråkrater lovar att bli bättre människor.

Inga zombies i Ikiru, bara övertydliga berättarröster

Insikter

Miki Odagiri är perfekt i rollen som den glada tjejen Toyo

Nu har jag redan tjatat om berättarrösten (och jag gillar ändå theatrical version av Blade runner bäst), överlag hade mer subtilitet gjort det här mer relevant för mig. Ett annat exempel är när han får sitt uppvaknande att bygga en park så sjunger hela restaurangen Happy birthday... Vad som däremot hade fått varit lite tydligare är hans karaktärsförändring, för då han är sitt nya jag ser han och agerar han på ungefär samma sätt. Jag vet inte riktigt hur Takashi Shimura lyckas med att spela över hela tiden trots att han är ganska tillbakadragen. Det är nästan som att han spelar en arketyp mer än en riktig karaktär. När Watanabe väl är död så blir han så himla hyllad av boende och kollegor, helt oklart varför. När firade du någon på statskontoret för att de byggt en småtrist park som du tjatat om i 10 år? Inte så ofta gissar jag. Själv blev jag inte så imponerad heller, ja menar det var ju inte  så att han gjorde något stordåd, utan jobbsmet i 30 år och sedan gjorde vad han skulle i 6 månader. Så tematiskt var filmen mest som en Carpe diem tatuering, sann men ganska ointressant...

Fina saker fanns dock, som relationen med sonen som var ett ärr som aldrig lyckades läka och Miki Odagiri var ju också jättefin som Toyo(man kan anklaga henne för att vara väl infantil men jag tyckte det funkade, och då funkade det). Jag ville ju verkligen tycka om denna men det blev bara ett:

#190 Throne of blood

Throne of blood eller Kumonosu-jô, 1957. Regi av Akira Kurosawa, manus av Hideo Oguni, Shinobu Hashimoto, Ryûzô Kikushima och Akira Kurosawa, baserad på Macbeth av William Shakespeare.

Throne of blood är Kurosawas första Shakesspearefilmatisering, men det skulle bli två till: The bad sleep well och den episka Ran. Macbeth är ju en mörk saga med onda andar och mord. Toshiru Mifune spelar som oftast huvudrollen med en ganska stel teatral stil som aldrig riktigt växer. Nej, den stora stjärnan är hans intrigmakande fru (Isuzu Yamada), som trots att hon sitter ner och tittar i marken nästan hela tiden så totalt stjäl showen. Med supersmå medel visar hon hur tydligt som helst vad hon tycker och vem som egentligen borde bli mördad, och när hon väl går så nästan flyter hon fram. Throne of blood cirkulerar som sagt kring en man; Washizu (Mifune) som tillsammans med en polare möter ett spöke i skogen som berättar att han ska bli kung och att kompisens son ska efterträda honom. Till en början tar grabbarna det lite som ett skämt men ju längre det går desto mer på allvar blir det. Och när Washizu väl blir kung så blir ju polarens son lite av ett problem, som hans kära fru har en ganska direkt lösning på...

Kungen i början

Svärdet är blodigt

Washizu är snarstucken

Det är dramatiskt och välstrukturerat, men stilen är lite problematisk. Alla skådespelarna följde en japansk Noh-tradition där man helt enkelt är lite teatralt överdriven (sorry alla Noh-fans men - I just don't get it). Allt blir så högtravande allvarligt och det blir också lite samma stämning rakt igenom. Jag var länge inne på ett lägre betyg men är generös så det blir ändå en:

#159 Red Beard

Red Beard eller Akahige eller Rödskägg, 1965. Regi av Akira Kurosawa, manus av Masato Ide, Hideo Oguni, Ryûzô Kikushima och Akira Kurosawa. Baserad på historier av Shûgorô Yamamoto

Jag fattar inte riktigt varför Kurosawa var så fast i samurajtiden, jag menar här har vi ju en film om en liten läkarstation på landet och varför filmen inte får utspela sig i nutid får ingen riktig förklaring. Anyhow, Red Beard är 3.05 timmar lång vilket ju är a lot! Och då filmen är baserade på ett antal historier vore den bättre llämpad som tv-serie än långfilm, för delarna i den hänger inte helt ihop och då blir det lite långrandigt framför skärmen.

Toshiru Mifune spelar den idealistiske gamla doktorn som tar in en karriärfokuserad läkar-streber, Yasumoto (Yûzô Kayama) till sin mottagning. Yasumoto vill egentligen inte vara i fattiga landsbyggden och vill istället bli hov-läkare, men genom rödskäggs mogna vägledning ser han till slut det fina i att hjälpa vanliga människor, typ. Men Yasumoto låter sig inte så lätt humaniseras, han går under nästan halva filmen i sina finkläder och vägrar ha på sig vanliga läkarkläderna.

Det finns två "huvudberättelser", en om Sahachi (Tsutomu Yamazaki) som på sin dödsbädd berättar om sitt olyckliga kärleksliv och ett om hur Rödskägg och Yasumoto räddar en 12-årig prostituerad Otoyo(Terumi Niki) från sin styvmamma som med hjälp av en piska försöker få henne att "underhålla" kunderna. Delen med Otoyo är också den finaste, för under en lång stund är hon så trasig och knäckt och hennes resa till någon slags glädje (som bara kan komma genom att hon också hjälper och ger av sig själv, på hennes villkor) är väldans fin.

Ett snyggt hot till bordellmamman

Rödskägg försöker få Otoyo att äta lite

Red beard blev Korusawas och Mifunes sista film tillsammans, och varför det blev så kan ha lite olika skäl, varav ett var att filmen tog två år att spela in villket gjorde att Mifune fick svårt att få ihop ekonomin. Mifune skulle vara med i en hel del framgångsrika projekt trots att han tackade nej till rollerna som Obi-wan och Darth vader i Star Wars. Korusawa däremot hade det tuffare och gnällde lite på Mifune i pressen för att han var med i den historiskt inkorrekta Shogun.

Red Beard i sig är episk och fin men är också lite spretig och skulle nog släppts som miniserie på Netlix... Sista delen med Otoyo var dock själavärmande och drar upp betyget till en:

#138 Rashômon

Rashômon eller Demonernas port, 1950. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûnosuke Akutagawa,
Akira Kurosawa och Shinobu Hashimoto.

Innan inspelningen av Rashômon samlades de tre assisterande regisörerna och konfronterade Kurosawa - Filmen är inte vettig. Kurosawa ger en ganska långrandig förklaring till läget och två av assistenterna verkar nöjda, men den sista tycker fortfarande inte att tittaren får någon förklaring. Här prövar Kurosawa nämligen ett antal nya grepp, det viktigaste är tillbakablickar som visar olika versioner av en händelse - ett mord, där de olika versionerna inte är kompatibla med varandra. Filmen cirkulerar kring en rättegång där tre vittnen(varav mordoffret som talar via ett medium) berättar sin version. Man får inte se rätten utan karaktärerna riktar sig rakt mot filmduken såsom det är tittarna som ska döma dom. I filmens nutid sitter ett par män och pratar om rättegången och en av männen hävdar att han såg det hända, så totalt har man fyra versioner -  Men vilken är den rätta?

Point-of-viewshot från liket

Mediet talar, funkar förvånansvärt bra

Och det är lite det som är poängen, som i denna tid av olika alternativmedier och twitterbottar är än mer aktuell- att Sanningen inte alltid låter sig fångas. Vi styrs av vad vi tror, vad vi vill tro och vad som passar oss för tillfället. Alla karaktärer återberättar, ljuger och till viss del minns händelserna på det sättet som är bäst för deras status - till och med den dödes berättelse saknar någon större trovärdighet.

Då filmen kom ut tyckte studion så illa om den att man tog bort sitt namn från filmen, vilket man säkert ångrade då filmen vann både en Oscar och guldlejonet i Venedig.

Toshirô Mifune spelar den lokala banditen som börjar konflikten med att anfalla en samuraj och våldta hans fru. Det skriks och skrattas hysteriskt ganska ofta i Kurosawas filmer och jag har väl tänkt att det funkar så i japansk teater men enligt Kurosawa så var han inte ute efter en realistisk stil utan ville ha en förhöjd-stumfilmskänsla, där dramatiken var mer direkt och mindre dialogbaserad...

Intressant och bra!

#116: The hidden fortress

The hidden fortress eller typ Kakushi-toride no san-akunin, 1958. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûzô Kikushima, Hideo Oguni, Shinobu Hashimoto och Akira Kurosawa.

Efter att ha gjort ett par lite tyngre filmer så tänker Kurosawa  göra något som går hem i stugorna, en trevlig äventyrsfilm med humor och spänning. Man kan lätt säga Mission accomplished, och en av dem som inspireras är en ung George Lucas som tar med sig en hel del av handling, klipp, karaktärer och stämning till sitt kommande rymdepos. En av de saker han själv säger att han tagit med sig är upplägget att man följer två karaktärer lite vid sidan av de stora händelserna(i hans fall C-3PO och R2D2), men Kurosawa hade inga robotar så istället är det här två giriga, luggslitna soldater som på något sätt hamnar i ett uppdrag att rädda en prinsessa, och kanske får de också en riklig guldbelöning...

Gänget

Men de har också med sig sin Obi-Wan(Toshiru Mifune), en general som varit med i matchen och leder gängets äventyr. Prinsessan Yuki är stark, envis och vägrar låta sig köras med...

Jag bestämmer

Nuförtiden är ju all action alltid så mörk och murrig, så det känns riktigt gott att se ett klassiskt japanskt matineeäventyr. Förväntningarna var höga men de överträffades, vilket ju inte är så vanligt för denne notoriska surgubbe.

#52 Yoyimbo

Yojimbo, 1961, regi av Akira Kurosawa, manus av Ryuzo Kikushima och Akira Kurosawa.

En vindpinad by på landsbygden, en hund lufsar fram med en människohand i munnen, en enslig samuraj(Toshiru Mifune) ser en möjlighet att döda folk mot betalning. Staden är uppdelad av två gäng som kämpar mot varandra i flera blodiga drabbningar. Den namnlösa samurajen ser bäst möjligheter i att arbeta för båda gängen som han på olika sätt manipulerar mot varandra för att fortsätta fajtas. Medans fler dör så fylls hans fickor av cash, men plötsligt får han lite av ett samvete och då brakar allt loss. Det blir zero dark thirty-tortyr men tillslut öppnar sig en liten möjlighet att slakta sig fram till succe. Samtidigt kommer moderna världen närmare, en samuraj har nämligen skaffat sig en pistol vilket gör svärdsfäktandet mer och mer överflödigt.

Yojimbo blev Kurosawas mest populära och lönsamma film. Sergio Leone gjorde som bekant en western-cover av filmen i för en handfull dollar och Walter Hill gjorde en annan version med Last man standing, det finns även en pokemonversion av Yojimbo för er lite mer äventyrliga...

Han tittar på bråken han orkestrerat från taket

Man behöver bra svärdsskills för att döda en massa ronin

Filmen har nästan en serietidningskvalitet, karaktärerna är grova och ganska endimensionella. Men spänningen ökar genom hela filmen, popcornen hoppar in i munnen och filmnöjet på topp. 

#53 Sanjuro

Sanjuro, 1962. Regi av Akira Kurosawa. Manus av Ryuzo Kikushima, Akira Kurosawa, och Hideo Oguni, baserad på boken Fridfulla dagar av Shugoro Yamamoto.

Yojimbo som kom 1961 blev en stor, lite oväntad succé och nu gällde det att snabbt som tusan få till en uppföljare. Så på bara 8 månader efter Yojimbos premiär så hade man lyckats spela in och klippa Sanjuro.

Båda filmerna har Toshiro Mifune som spelar den buttre Sanjuro, som är en arbetslös samuraj. Denna gång stöter han på ett gäng vilsna samurajer som han gång på gång måste rädda. Samurajerna försöker bakämpa korruption men fattar inte vem eller vilka som vill dom illa. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår varför Sanjuro går med samurajerna, han är varken särskilt lojal av sig och de andra samurajernas bristande intelligens verkar ge honom tre sorters magsår...

"Gå inte efter mig som en tusenfoting!"

Sanjuro är också trött och mest verkar ligga och sova, ibland vill han också dricka Sake. Han är uppgiven över sitt gängs olika planer på att klara sig men hänger ändå med gänget.

"Not a good idea. But it may keep me awake."

Sanjuro tittar lite drömmande på glada och lugna människor

Sanjuros list och svärdsstyrka hjälper gänget och till slut får de chans att upprätthålla sin heder (och inte dö). Och även om Sanjuro är uppskattad så är han ändå ensam, han tittar ibland drömmande på de andras gemenskap men blir konstant utanför. Bra, spännande och fin!

#24 Tengoku to jigoku (High and Low)

Tengoku to jigoku, 1963 i regi av Akira Kurosawa.  Manus av Eijirô Hisaita, Ryuzo Kikushima, Akira Kurosawa, and Hideo Oguni, baserad på novellen King's Ransom av Ed McBain.

Detta är den femte filmen av de 24 första criterionfilmer där Toshiru Mifune har en huvudroll så han måste uppenbarligen ha ett gäng fans i Criteriongruppen... Men här har vi ett samtida drama så man undrar hur Mifune och Kurosawa funkar utan varken rustningar eller samurajsvärd, blir det uddlöst och tamt eller spänt och svettigt?

National shoes är ett skomärke som har sett sina vinster dala under senaste tiden. Tre herrar är på besök hos fabrikschefen(Toshiru Mifune) för att få med honom i en allians att förändra företaget mot att börja bygga billigare skor av lägre kvalitet. Han vägrar, för i hemlighet har han belånat allt han äger för att köpa en tillräckligt stor andel av företaget för att bestämma själv. Kort efter kidnappas fabrikschefens chaufförs son, kidnapparen hade råkat ta fel barn, men säger ändå att han ska döda pojken om han inte får ett mycket högt belopp. Fabrikchefen låter sig motvilligt betala med pengar som skulle till företagsköpet, pojken blir sedan släppt. Nu är läget spänt, poliserna jobbar med stora resurser för att följa upp varje liten ledtråd. Samtidigt sitter kidnapparen och räknar sina pengar...

Ingen A-märkt film :) 

Kidnapparen ringde från en telefon med sikt mot fabrikschefens hus

Andra halvan får man mer och mer följa polisen, de förföljer misstänkta, de inspekterar flyktbilar och lyssnar på bandinspelningar av telefonsamtalen. De får till slut upp ett spår och och tar sig genom opiumkvarteren för att jaga rätt på kidnapparen. Kidnapparen är för övrigt en ensam fattig man som kunnat se fabrikschefens hus på höjden från sin iskalla lägenhet. Han tycker att livet varit orättvist mot honom men han verkar mer fokuserad på att ge igen mot överklassen än att skapa sig ett bättre liv med sina pengar.

Polisen ser rosa rök, vilket innebär att den preparerade väskan med pengarna brinner, enda lilla färgen i filmen

Opiumkvarteret (Low i filmens titel antar jag)

Det är mycket polisarbete i denna ganska dialogdominerande film.  Men tempot är högt, dialogen rapp och miljö/regi är topp. Det är ju lite synd att de inte gjorde fler sånt här. Detta är min topp-Kurosawa (men jag har bara sett fyra)... Väldigt nära Topp!-betyg.