#233 Stray dog

Stray dog eller Nora inu, 1949. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûzô Kikushima och Akira Kurosawa

I början av seklet så fanns det ju ett antal storstadssymfonier, alltså filmer där tittaren fick följa en stad från morgon till natt. Stray dog har definitivt inslag av det även om den i grunden är en kriminalthriller. I första början så börjar den dock med ett brott, en polis blir bestulen på sin pistol på en trång, kokhet spårvagn. Polisen Murakami(Toshiru Mifune) blir desperat och övertygad om att hans karriär aldrig kommer kunna återhämta sig. Samtidigt så har en man blivit mördad och polisteknikerna kan spåra att det är hans pistol som använts, Murakami blir obsessed av skuldkänslor och börjar en frenetisk jakt på sitt gamla vapen tillsammans med den lite mer lugna kollegan Sato (Takashi Shimura). Nu kommer vi in på Tokyo som stad, bara tre år efter krigsslutet. Staden är desillusionerad, deprimerad, fattig och korrumperad. Det är långa tysta partier då Murakami bara går runt och tittar på människor för att försöka få tag i det där halmstrået han behöver för att komma vidare.

Murakami har en lånepistol

Murakami besöker möjliga vittnen som gått tillbaka till medeltida leverne

Murakami söker svar...

Efter ett tag träffar han en tjej som är bekant med den misstänkta. Hon jobbar som exotic dancer och sitter på golvet nära sin mamma - och här bli också generationsklyftorna exponerade med en mamma som vill vara korrekt och följa lagen och en dotter som skiter i allt, utom chansen att få en sådan där snygg västerländsk klänning...

Som helhet är Stray Dog en av Kurosawas enklare och trevligare filmer. Han och hans manusförfattare tappar aldrig de delarna som gör en bra kriminalere: Karaktärerna är autentiska, platserna är karakteristiska och överraskande, och plotten har ett stabilt tempo som leder till en logisk upplösning.

Stray Dog utspelar sig i en värmebölja under tiden för den amerikanska ockupationen Och även om man inte får se en enda amerikan så finns amerikaniseringen överallt från musik, underhållning, mat och mode. Den ganska snabba övertagandet av det vinnande landets kultur bidrar också till filmens styrka...

Jason Henninger från Tor kring kopplingen Murakamis förlorad pistol och det förlorade kriget:

In Kurosawa’s samurai films, there is an unmistakable contrast between the sword and the gun. The sword is art, finesse, martial beauty and brutality at once. The gun is a sleazy expedient, favored by criminals. It’s cheating, basically, and has no place in the samurai ethic. 

Imagine if Stray Dog had been set in 1549 instead. Imagine if Mifune had played a samurai who had lost his sword. It would seem perfectly right and reasonable for him to spare no effort in finding it. But a gun is not a sword. Not in the west and certainly not in Japan. In Stray Dog the gun is vitally important to Murakami. I think that part of what drives Murakami so crazy is that he is treating this nasty American piece of non-Bushido as if it were a sword. But Murakami is a soldier from a failed war, not a samurai. And Japan itself is just as lost as the gun, its sense of military power and glory destroyed, its culture buried in an avalanche of American occupation.

 Ah, bra, spännande och lagom politisk. I like!