#232 A Story of Floating Weeds/Floating Weeds

A Story of Floating Weeds/Floating Weeds, 1934 + 1959. Regi av Yasujirô Ozu, manus av Yasujirô Ozu, Kôgo Noda och Tadao Ikeda.

Dagens rätt är två varianter av samma film, av samma regissör som 1959 gjorde en remake av sin stumfilmsversion från 25 år tidigare. Floating weeds eller Ukikusa som det blir på japanska är en slags nedsättande term för resande skådespelare som turnéar runt och spelar. I detta fall får vi följa Kihachi (Takeshi Sakamoto, Ganjirô Nakamura) som kommer till en sömnig by för att spela deras samuraj-melodram för en sisådär engagerad publik. Men Kihachi har en hemlighet, och det är att hans son bor i byn, medan sonen tror att han bara är en farbror. Men när han besöker sin son så startar också en rivalitet mellan hans nuvarande älskarinna och mamman till Kihachis son. Ett vapen i den arsenalen är att skådespelerskan mutar en yngre skådis att förföra sonen, vilket leder till allsköns elände...

Tempot är ganska lågt men det blir aldrig tråkigt, tvärtom så känns karaktärerna mänskliga och relaterbara. Det finns inga skurkar eller onda figurer, bara människor som gör så gott de kan när de riskerar att förlora det lilla de har.

Lite kymig stämning

En skådespelare ställer till det

I den tidigare versionen glider han omkring med en huvudduk i nästan hela filmen. 

Versionen från 1959 har (förutom färg och ljud) mer genomtänkt foto och finare bildkompositioner. Men det är ändå tydligt att Ozu redan 1934 (vid 31 års ålder) hade hittat sin stil. Med långsamma klippningar och en kamera som alltid utgår från typ knähöjd. Hans kamera rör sig aldrig. Vi får inga panoreringar, inga tracking shots eller något sånt. Det finns inte ens några klippningsvarianter som dissolves utan endast raka klipp mellan en bild och nästa. Det ger mig en ganska meditativ känsla där man liksom knyts in i karaktärernas värld - och då behöver man inga explosioner för att hålla uppe intresset...

För mig så slog den tidigare versionen hårdare, relationerna där är mer intrikata där det gäller både Kichiro och hans flamma. De är båda där föräldrar och egna kännande människor, medans de i den senare versionen mest agerar som föräldrar. Sedan är jag ju förtjust i berättande där man inte fokuserar så hårt på dialogen och där vinner ju naturligtvis stumversionen.... Stumfilmsversionen har också en del fungerande humor - medans "nya" versionen har ett par mindre ofräscha aspekter, som att en tjej i staden finns bara med för att alla ska skratta åt att hon är så ful och att kvinnorollerna generellt är mer tillbakadragna.

1959

1934