#306 Le Samorai

Le samouraï, 1967. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean-Pierre Melville och Georges Pellegrin.

Alain Delon är tillbaka som trumpen brottsling, men nu är han inte bara en småtjuv utan en hired assassin, och när han(som karaktären Jef) blir sedd av några vittnen så börjar en lång natt där han åker in och ut i förhör och blir ömsom jagad av polisen och ömsom jagad av sin arbetsgivare. Själv tar han det coolt, väldigt coolt. Han liksom står i mörka hörn med sina skräddarsydda kostymer och sina trenchcoats och ser mystisk och grubblande ut. Jef söker sig tillbaka till platsen för mordet som gick fel och liksom tittar på alla vittnen med långa grubblande blickar. Vittnena känner igen honom och ser mer fascinerade än rädda ut. Det är överlag många långa blickar blandat med renodlade actionsekvenser. Både Jef och poliserna som jagar honom har nästan ett makaniskt sätt att tänka och agera - de pratar sammanbitet, då de pratar,  Le samouraï är en film med långa tystnader. Även känslorna är tillbakadragna, vilket gör att när Jefs fasad ändrar sig det minsta lilla så blir det så mycket starkare.

Jef på Lineup

Jef viker inte under press

Jefs enda vän: en pytteliten fågel

Kylan förstärks också av fotot och set design som är just isblå i ganska många scener. Jefs relationer är också kopplade till jobbet och är resultatet av fasta rutiner och förväntningar, exempelvis så stjäl Jef en bil och kör sedan bilen till en mekaniker som öppnar sitt garage, byter nummerplåtar och ger Jef en pistol- utan att något sägs.

Just bristen på dialog var ett stort plus i min bok, den största dramatiken hände i karaktärernas huvuden och Melville lyckas få ganska komplexa skeenden att kännas glasklara vilket ju är snyggt.