#379 The burmese harp

The Burmese harp, 1956. Regi av Kon Ichikawa, manus av Natto Wada efter en novel av Michio Takeyama.

Ytterligare en film om japaner i slutet av andra världskriget. Här följer vi en pluton djupt inne i Burma. De är på gott humör, de sjunger och akompanjeras av en av soldaterna(Shôji Yasui) som är en hejare på att spela harpa. Efter att ha blivit omringade av brittiska soldater så börjar de sjunga och spela, britterna gör också det (oh, the power of muuusic), och vips är kriget slut. Gänget hamnar på fångläger och deras harpspelare får som uppdrag att få en grupp japaner att ge upp. Tyvärr vägrar dom och dör, soldaten flyr iväg och blir omhändertagen av en munk. Han snor munkens kläder (lite taskigt) och försöker ta sig tillbaka till sina kompisar i fånglägret. Men sedan händer något. Han hittar lik, ganska många, på ganska många olika ställen. Japaner ligger liksom som halvruttna klumpar bakom träd, i diken eller i en bergsreva. Då händer det något med honom, och han går från att vara en fejkmunk till att bli en riktig munk. Han bestämmer sig då för att bagrava alla döda. 

Hans soldatkompisar vet inte var han var och blir allt mer besatta av att ta reda på vad han tagit vägen. Sådär fortsätter det, det är begravningar, det är soldater som vill hitta sin kompis. Jag får egentligen ingen större förståelse bakom folks inre motiv eller utveckling så jätteengagerande blir det aldrig. Sedan är detta en typisk 90 minutersfilm som man lagt till 40 minuter till, vilket gör att tempot blir mer för segt och att samma scener återkommer med ganska små variationer. 

Det finns något slags budskap här om krig, försoning och olika sätt att bygga upp ett land efter en moralisk och militär backlash som Japanerna garanterat upplevde i slutet. Själv blev jag inte så gripen utan snarare lite uttråkad vilket ju inte är ett bra tecken. 

The Burmese harp blev dock väldigt uppmärksammad och omtyckt när den kom, den blev Oscarsnominerad som bästa utländska film och var med och tävlade om guldlejonet. Men för mig blev det en: 

#295 Crazed fruit

Crazed fruit eller Kurutta kajitsu, 1956. Regi av Kô Nakahira, manus av Shintarô Ishihara

Till viss del handlar Crazed fruit om sommaren. Det är varma, uttråkade och rika ungdomar som bara hänger runt i en ändlös sommarslappa. Tyvärr är det ju också så att rastlöshet kan leda till lite destruktiva tendenser vilket vi får se här. För grabbarna som filmen cirklar kring har ett något problematiskt förhållningssätt till tjejer- de är så att säga inga FI-röstare utan behandlar kvinnorna som slit och slängprodukter. Tjejerna i sällskapet syns inte så ofta och verkar dessutom vara prostituerade.

Men en av killarna blir plötsligt kär, på riktigt, i en vacker kvinna han möter på tåget. Hon blir dessutom ganska snabbt kär tillbaka och det är ju fint. Men vad han inte vet är att hon också är en hora, vilket alla verkar vara i detta japanska samhälle, så jag förstår inte riktigt varför han är förvånad. Men han vet inte om det, men hans bror vet om det och utnyttjar henne sexuellt mot att han lovar att inte berätta för sin bror. Sexet är på det där klassiska James Bond-sättet där hon säger "No No" och sedan håller han fast henne hårt och då ändrar hon sig till ett "yes yes!".- Så det var säkert en sådan här film så bidrog till grabbarnas douchighet...

Filmen var ganska lik Polanskis "Kniven i vattnet"

Passion, Juveniles. 

Brödernas rivalitet stegrar tills en avslutande klimax. Filmen blev ganska snabbt debatterad och stilbildande med sin raka sexualitet och västerländska surfstil, men för mig kändes det lite som:

#244 Elena and her men

Elena and Her Men eller Elena et les hommes, 1956. Regi av Jean Renoir, manus av Jean Renoir och Jean Serge.

Precis som Ingmar Bergman i fiaskot För att inte tala om alla dessa kvinnor verkar Renoir tycka att färgfilm inte bara är färg utan ett spektakel. Nu fick han ju dessutom med Ingrid Bergman i ensemblen som spelar polsk prinsessa (hennes dialekt är ju ganska kraftig och man kan inte riktigt veta vad som var med flit och vad som var hennes bristfälliga skolfranska.) Men filmen är ett spektakel, alla pratar  högt och livligt, det är känslor och hela färgpaletten syns i nästan varje bild.

Annars är Ingrid Bergman verkligen stjärnan i filmen, hon liksom glänser och alla bara smälter när hon lägger sin varma blick på dom. Men allt kom inte till henne automatiskt. Jag såg ett kort klippet då hon får pris på Berns några år tidigare (på filmarkivet- http://www.filmarkivet.se/movies/med-ingrid-bergman-pa-berns/) Och hon går liksom in i rummet som en vanlig människa som ser ganska vanlig ut-.

"A star is not born, its made" som någon vis typ sade. Vem som sade det är omöjligt att reda ut då en viss Bradley-Cooper-film har tagit över alla googlesvar på frågor om födda stjärnor. Men i Elena et les hommes är Ingrid i snyggt smink, snyggt hår och fantastiska kläder och det gör ju sitt till...

Härlig klänning

Djur kan ha blivit skadade i denna produktion

Tyvärr handlar filmen om att Ingrid försöker få en general att att ta makten över landet, lite oklart varför. Jag förväntade mig någon twist på slutet som att hon var spion eller lömsk men nej, det är helt enkelt bara en militärdiktatur som Frankrike behöver. Renoir comittar sig dock inte till att göra en politisk thriller utan hela nationella oron bara mullrar lite hemtrevligt i bakgrunden.

Så varför är den med, för att Bergman, Marais och Renoir tillsammans uppfyller ett filmhistoriskt kapital som säkert gör en del intresserade. Själv kan jag tycka att de kan satsa på något roligare av mer okända än att gräva ner i Renoirs/Kurosawas djupaste hörn för att få fram något som de stora genierna legat bakom.

Thank you, next. 

#197 Night and Fog

Night and Fog eller Nuit et Brouillard eller Natt och dimma, 1956. Regi av Alain Resnais, manus av Jean Cayrol.



François Truffaut har sagt att detta är världens bästa film genom tiderna, vilket ju är ganska stort- men dock tycker jag Truffaut är lite för ojäämn för att våra en jättteauktoritet på att bedömma filmer. Sedan är han ju dessutom jävig då det är hans kompis som gjort den...



 Nuit et Brouillard är en dokumentär som faktiskt är den kortaste filmen i hela Criterion collection då den rullar in på runt 32 minuter. Men det är ingen slötittning som bjuds för filmen hanterar en av de största minussidan mänskligheten har att bjuda på, nämligen förintelsen. Resnais blandar klipp från nazisterna, från befriarna och från nutiden (1956) då lägrena sakta har börjat tagits över av gräs och rost. Jämfört med Hiroshima min älskade så är denna klart mer rakt på sak och berättar om människorna som levde och dog under fruktansvärda möjligheter. Man får se ondskan rakt i ansiktet, ondskan som så många var inblandade i. Och som drabbade så många.

Där tåget stannar

En fransk stjärna

En berg av skor som skulle distribueras till Tyskland

Bilderna är starka och här visas också mycket som jag aldrig hade sett innan, tyg gjort på människohår och berg av skor och glasögon. Det är jobbigt att se, men känns tyvärr viktigare än på länge då de bruna krafterna i samhället bara verkar växa. Att växelvis använda sig av nya bilder som "pauser" i övriga filmen funkar faktiskt bra. Man behöver lite paus emellanåt... Fotot är som vanligt när det gäller Resnais väldigt snyggt.

Gripande och vackert,  Nuit et Brouillard lyckas med att ge nya perspektiv till ett tyvärr ständigt aktuellt tema.

#150 Bob le flambeur

Bob le flambeur eller Bob the gambler, 1956. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean-Pierre Melville och Auguste Le Breton.

Jag förstod nog att det inte skulle vara det men jag hoppades verkligen på en film om någon som flamberar! Jag har själv försökt ett par gånger och tyckte att det blev gott, även om det kändes en smula töntigt.

Men en "Flambeur" är detsamma som en high-roller eller storspelare, och det är precis det Bob(Roger Duchesne) är... Han vinner stort på hästar på förmiddagen och spelar bort allt på Roulette på kvällen, och han är cool, riktigt cool med sin sura-gammeldagsa hederskodex. Och, eftersom han är en spelmissbrukare av rang blir han också pank, riktigt pank. Så då är det dags att göra något åt det, kanske råna kasinot som indirekt har rånat honom? Sagt och gjort och plötsligt är vi i de tidiga stadierna av en Heist-film.

Sur och cool, c'est Bob

Bob har ingen kärleksaffär men här dansar han med den 15-åriga Anne (Isabel Corey)

Stöten planeras och Bob ger sig själv en ganska enkel uppgift, att vakta dörren till kasinot, men det är många delar som ska klaffa. Då hans kumpaner inte verkar jätteklippska så undrar man ju om någon kommer att dabba sig eller om det blir den sista stora kuppen.

Melville (1917-1973) fick då han föddes efternamnet Grumberg men bytte namn till Melville då han var ett superfan av Moby Dick. Och han verkade vara en riktig amerikanofil, han hade amerikansk bil, såg tonvis av amerikanska filmer och spelade även in en film i New York. Och Bob le flambeur är väldigt Hollywoodinfluerad, men har också något distinkt franskt i sig. Kanske i bristen på moralisk slutkläm (Crime don't pay!) eller tonen som sticker ut både i musik och karaktärer...

Däremot är voice overn inte så lyckad, den kommer bara ett fåtal gånger och säger helt överflödiga grejer. Kvinnorna i filmen, det finns tre mindre roller, är mest till bekymmer för de manliga männens kamp mot storkovan.

Jag du, visst var Bob lite cool, men det var inte så roligt ändå, dessutom kommer själva handlingen liksom aldrig igång, slutet var bra men det blir ändå ett:

#96 Written on the wind

Written on the Wind, 1956, regi av Douglas Sirk, manus av George Zuckerman, från en bok av Robert Wilder.

Douglas Sirk och Rock Hudson igen, då vet man att det vankas smäcktande Technicolor och kärleksfyllda blickar. Rock har ju inte bara ett skönt förnamn utan också en del andra kvaliteter:

The Rock

Han är snygg, macho och ser ibland lite moloken ut. Hans spelstil är inte så intellektuell eller charmig utan mer rakt på, åtminstone får jag intrycket att Rock kanske inte har världens bredaste reportoar så därför ska han vara glad att Sirk kunde fixa lite roller i tysta-starka-mannen kategorin som är hans riktiga hemmaplan. Här blir han direkt kär i Lauren Bacalls karaktär, men hon i sin tur gifter sig med hans kompis och arbetsgivare-  Oljebaronen Hadley.

Oljebaronen Hadley och hans pushiga syster

Lägg till bildtext

Oljebaronen har ärvt allt han har och ägnar den mesta av sin ansenliga fritid åt att supa på skräpiga barer. Hans syster är ännu värre, hon (över)spelas av Dorothy Malone och är galet stenhet på Rock och vill hela tiden få till det men Rock har bara sina ögon åt annat håll...

Lauren Bacall

Personregin håller inte alls ihop, Bacall är betydligt mer som en vanlig människa än de andra som spelar lite lätt skruvade varianter. Vilket som, det blir drama när Bacall blir gravid och hennes make vet att han bara skjuter lösa skott... Till slut skjuts det ivarjefall i hemmet och till slut sitter systern där i sin pappas skugga och deppar. 

Fallosskämt eller?

Jag gillart för tusan!

#77 And god created woman

And God Created Woman eller Et Dieu... créa la femme, 1956, regi av Roger Vadim, manus av Roger Vadim och Raoul Lévy.

Juliete (Brigitte Bardot) är en vild tjej som tar för sig i livet. Hon är mystisk, lockande, vacker och ofta påfallande lättklädd. Hennes liv surrar kring tre män.

1. Eric Carradine (Curd Jürgens) en rik äldre gentleman som vill ha Juliete. Han har sin lyxyacht nära hennes hem och hon kommer dit då och då och flirtar lite... De verkar överlag ha en relation mittemellan far-dotter och trånande äldre man- flicka han försöker få till älskarinna. Juliete skojar till det lite med "jag är en golddigger"- repliker
2. Antoine Tardieu (Christian Marquand), en machoman med en väldigt unken kvinnosyn (som han verkar dela med regisören). Antoine är den hon är mest kär i, men han säger att sådana som henne kan man inte respektera. Efter han räddar henne från en brinnande båt och har sex med henne på stranden kallar han henne för "horan"-.
3. Michel Tardieu (Jean-Louis Trintignant) Antoines bror som gifter sig med Juliete för att "rädda" henne från att bli tillbakaskickad till barnhemmet dit hon kommer ifrån.

Juliete vet ju inte vad hon vill, förutom att dansa! Hon svänger på höfterna och drar upp klänningen medans Eric och Michel försöker fånga henne men vet inte hur hennes vilda sexualitet ska tämjas- Man kan ju inte förstå sig på kvinnor!

Filmen är mer eller mindre en ren exploateringsfilm

Alla vill ha henne

Antoine vet hur kvinnor ska tas

Filmen blev en riktigt internationell publiksuccé, främst tack vare avkläddheten som på den tiden var mycket mer ovanlig. För övrigt har filmen inget speciellt att ge, skådespeleriet är parodiskt, storyn ganska usel och filmen har ett svårslaget unket könsperspektiv.

#16 Samurai III - Duell vid Ganryu ön

I Samuraitrilogins "Return of the Jedi" börjar filmen med ett par moment som återanvändes i "Karate Kid". Musashi får en ung lärjunge och försöker lära den att bli en bra samuraj genom att gräva i marken (lite wax on-wax off). Senare fångar han en fluga med ätpinnar vilket också återanvänds i karate kid.

Vid denna tid bor han i en liten by som hotas av banditer, byborna vill att han ska lära dem att slåss men han säger att det är bättre att lära sig fly.

Visst är jag den bästa samurajen?

Han trivs bättre med livet och när Otsu kommer tillbaka lever dom som två frejdiga bönder.

Men sen anfaller banditerna och Musashi kallas till en sista duel med den unge strebern från förra filmen (bilden ovan). Det blir en lång drabbning i motljus...

Sun-flare

Ännu ett bra samurajäventyr... Denna del var dock inte riktigt lika intensiv som förra, men tack vare ett bristfälligt betygssystem får den ändå betyg: Topp