#404 Robinson Crusoe on Mars

Robinson Crusoe on Mars, 1964. Regi av Byron Haskin, manus av Ib Melchior och John C. Higgins baserad på Robinson Crusoe av Daniel Defoe

Robinson Crusoe on Mars är ingalunda något mästerverk men då jag såg Matt Damons The Martian nyligen så var det rätt så kul att se och jämföra filmerna mot varandra. För första timmen är de väldigt lika, vi har en man som fastnar på Mars och måste hitta vatten, laga mat, få syre och klara av att hantera ensamheten. Själva ensamhetsdelen är ju lite lättare här då vår Marsresenär (Paul Mantee) också har sällskap av en söt liten apa (The Woolly Monkey eller Barney). Av olika skäl, inte minst budget, så känns ju den nyare filmen klart mer korrekt och den äldre lite mer fantasifull. Exempelvis lyckas vår Marshjälte få syre genom att sätta eld på speciella stenar vilket känns lite långsökt (och väldigt svårt). Första timmen tycker jag dock funkar bra, det är lite lökigt ibland, men man hänger med vår hjälte i hans kamp för att klara vardagens bekymmer (inget nämns dock om toabesök). Efter en timme så kommer dom! Och med dom så menar jag de onda utomjordingarna, som vill mörda oss alla. Utomjordingarna har slavar på mars och han lyckas rädda en av dom, som är en blackpaintad kille(Victor Lundin) från en primitiv kultur. Och ni vet vad som händer när vita män hittar "infödingar", japp, den nya killen blir mer eller mindre slav igen. Skillnaden är att vi nu ska gilla det, vilket jag har lite svårt för(insert colonial analysis).

Men de onda utomjordingarna får vi aldrig riktigt möta, utan de syns bara i små ryckiga klipp där rymdskepp flyger fram på himlen, skjuter och drar iväg. Just det klippet visas jättemånga gånger vilket var lite synd. 

Tja, första timmen var härlig och filmen hade en del härliga bilder men sista halvtimmen segade den till och blev lite obehaglig för mitt PKjag. Så till slut bjuder jag inte på mer än ett: 

#394 Woman in the dunes

Woman in the dunes eller Kvinnan i sanden eller Suna no onna, 1964. Regi av Hiroshi Teshigahara, manus av Kôbô Abe och Eiko Yoshida efter en bok av Kôbô Abe.

Glesbyggdsdöden kan ju påverka samhällen över hela världen och inte bara Norrlands inland. Vissa kommuner försöker locka till sig invånare genom reklam eller sponsring av bostäder. I Woman in the dunes så har lokalbefolkningen bestämt sig för att piska ibland är bättre än morot...

En lärare(Eiji Okada) letar runt Tattoris sanddynor efter insekter. Han har tre dagars semester som han tänker nyttja till sitt stora intresse  - entomologi. Alla insekterna han fångar läggs mödosamt in i olika burkar och lådor, ovetandes om att hans öde snart kommer vara något liknande. Ni vet hur det är, timmen är sen, sista nattbussen har gått och vår lärare försöker hitta någon bra plats att övernatta på. Några lokala fiskartyper visar honom glatt till ett hus på botten av en stor sandgrop. En stor sandgrop är det för det enda sättet att ta sig dit är via en skranglig repstege. Väl på botten bor en ung kvinna(Kyôko Kishida), som bjuder på mat och husrum för natten. Dagen efter lämnar vår lärare lite cash på bordet, tar på sig ryggsäcken, säger sayonara och drar hem. Men det går inte alls. Repstegen är borta. 

Nu är han alltså fången på botten av en grop där han tvingas att skyffla sand med sin sällskapssjuka kvinna. Det rinner konstant ner sand över deras hus, sand som letar sig in under kläder, i maten, i sängen, överallt. Så bara för att kunna vara där de är så får de på sisyfosmanér skyffla, skyffla och skyffla. Mot att de skyfflar sand i lådor som sedan säljs till cementfabriken och att hon gör smycken så får de vatten, mat och lite cigaretter. 

Men för varje sandlåda de skyfflar så rinner det minst lika mycket över dom, hela tiden. Här finns det en ganska uppenbar existentiell metafor för vad livet kan vara ibland. Man gör det man ska, man köper en ugn, man gör en jobbuppgift men för varje avklarat kryss så kommer det fler och fler saker att ägna sig åt. 

Kubler-Rossmodellen beskriver hur en människa hanterar sorg eller stora förändringar i sitt liv. Den består av fem stadier: 

Vår stackars lärare går igenom alla stadier i botten av sin grusgrop och sin nya slavstatus. Han försöker förgäves förstå sitt nya liv och gå igenom olika sätt att ta sig därifrån. Relationen med kvinnan, som förblir namnlös, blir också något sexuellt-destruktivt. Hon har varit ensam så länge vilket gör att han blir allt för henne, hon har också, för länge sedan kommit till sista stegen i kurvan "acceptence" och är mer ute efter att göra livet lite bättre, hon drömmer främst om en radio så de kan hänga med i nyhetsflödet - trots att det känns ganska så meningslöst att göra det i deras läge. 

Just dynamiken mellan karaktärerna och sanden gör filmen fascinerande och sorglig. Han vrider och vänder på sin situation medans hon verkligen har landat där hon är med det livet hon har. 

Entomologist Niki Jumpei: I don't get it. Doesn't all this seem pointless to you? Are you shoveling sand to live or living to shovel sand?

Woman: I know it's not as fun as Tokyo.

Entomologist Niki Jumpei: I'm not talking about Tokyo!

Woman in the dunes är verkligen en av mina favoritfilmer, den är både drömsk och bittert realistisk. Fotot är otroligt bra med många, nästan meditativa eller hotfulla skildringar av den envisa sanden som söker sig ner överallt, från kropp till själ. 

 

#350 Seduced and Abandoned

Seduced and Abandoned eller Sedotta e abbandonata, 1964. Regi av Pietro Germi, manus av Pietro Germi, Luciano Vincenzoni, Agenore Incrocci och Furio Scarpell

Garmis första film om italiensk hederskultur tyckte jag var sisådär, jag brukar nämligen ha lite svårt för italiensk humor... Sedotta e abbandonata är på ytan en variant av föregångaren, men här har vi en ung kvinna, Agnese(Stefania Sandrelli) som blir förförd och sedan lämnad av sin systers fästman Peppino(Aldo Puglisi). Hon blir förkrossad och på bästa katoliksätt försöker hon liksom pina bort sin synd genom att be och sova på vassa stenar. Men det hjälper inte för hon blev visst gravid. När hon frågasr prästen om råd så går det sisådär:

Don Mariano - il prete: Wicked girl, you gave in!
Agnese Ascalone: I'm ashamed and disgusted with myself.
Don Mariano - il prete: You weren't disgusted in the throes of lust!
Agnese Ascalone: I was right afterwards, Father.
Don Mariano - il prete: To late, you shameless girl.
Don Mariano - il prete: Shame on you! Shame on you! You must triumph over the devil. Pray. Mortify the flesh. Pray! Pray! Pray! Pray!

Och just shame är lite av ett tema här, för efter en stund får familjens pappa och patriark, Don Vincenzo Ascalone (Saro Urzì) reda på det hela och får tokspel. Han låser in sin dotter och går fullt bärsärkargång i huset. De har en kris men det viktigaste av allt är att hålla skenet uppe och lösa frågan. Så Don försöker sig på ett bröllop med den unge mannen, men han är inte sugen.

Peppino Califano: I don't want Agnese.
Orlando Califano: What?
Amalia Califano: What's that?
Peppino Califano: I want a virgin for a wife. Why should I give up that right?
Orlando Califano: But you saw Don Vincenzo.
Peppino Califano: Answer me this: In all honesty, would you have married Mama if she'd done what Agnese did with me?
Orlando Califano: What's that got to do with it?
Amalia Califano: You tried to get me to.
Orlando Califano: So? It's a man's right to ask, a woman's duty to refuse.
Peppino Califano: Exactly! Agnese didn't refuse, did she? I won't marry that whore!

Katt och råtta-spelet mellan familjerna eskalerar och till slut har Peppinofamiljen gjort så många brott (förutom sex med minderårig) så bara ett äktenskap kan hålla Peppino från finkan - eftersom brott mot någon man gifter sig med inte räknas i straffbalken (på riktigt var det så, lagen avskaffades dock 1981). Agnese blir i omgångar slagen, förtalad och utfryst av sin familj och sitt samhälle. Då allt skiter sig blir hela familjen som en paria och hennes systers nya fästman gör slut då Agnese stämplats som hora.

Familjen håller skenet uppe på en balkong

Agnese stretar inte emot tillräckligt

Peppino och Agneses syster

På en nivå är filmen ett tungt drama om hederskultur men det finns också en hel del farselement. I synnerhet Dons planer på att lösa allt som blir allt vildare ju längre filmen pågår är rätt så kul - på ett bittersött sätt. Slutet på filmen kändes lite påklistrat men i övrigt funkade detta bra för mig, humorn var helt okej och samhällskritiken kändes intressant och tyvärr inte helt inaktuell. Sedotta e abbandonata är en riktig smäll mot hederskultur, som bara verkar skapa olyckliga, dömande och osäkra människor.

#298 Gate of flesh

Gate of flesh, 1964. Regi av Seijun Suzuki, manus av Gorô Tanada- baserad på en roman av Taijirô Tamura

Andra världskriget gick ju som bekant inte helt "Topp!" för japanerna, men för japanerna innebar förlusten inte bara minskad geopolitisk makt utan också tvingade fram ett nytt samhälle med nya värderingar. Gate of flesh utspelar sig strax efter krigsslutet där Maya (Yumiko Nogawa) som är en tjej från landet som bokstavligen svälter. För att klara sig går hon med i en bordell som drivs som ett kvinnokollektiv. Tjejerna har på kort tid släppt sina japanska kläder, sitt artiga språk och sin sexuella kyskhet och istället anammat ett strikt marknadsekonomiskt förhållande till sina kroppar. Sex ska säljas, punkt. I den kontexten blir kvinnor som har sex med män utan att ta betalt ett avsevärt hot, vilka måste straffas - vilket de också gör.

Systerskapet kvinnorna emellan bygger på ett ganska djupt hat mot männen som besöker dom. De japanska männen som inlede och förlorade kriget och amerikanerna som ockuperar deras land. Men allt ändras när Shintaro (Jô Shishido) gömmer sig hos dom efter att ha mördat en amerikansk soldat. Med risk att övertolka så kan Shintaro liksom representera Japan, som i ett machorus ger sig på en motståndare som man inte kan hantera. Efter att kvinnorna släppt in Shintaro så blir det plötsligt en destruktiv tävlan kring hans gunst som bara kan sluta dåligt.

Shintaro bryter mönstrena

Japanerna "älskar" amerikansk mat trots att man kan hitta en kondom i sin BBQsås

Tjejerna redogör för hur de ska få Shintaro att bli deras. 

Mycket i Gate of flesh har en ganska exploativ känsla, från de prostituerade till ett antal halvnakna piskscener. Färgerna och fotot är också rejält uttryckfullt och lämnar ofta naturalismen bakom sig. Det är enfärgade bakgrunder, neonljus och följespot kring skådespelarna. Det finns också ett flertal kamerablickar och korta repliker som talas rakt mot tittaren.

Det här var verkligen både kul, estetiskt häftig och med ett smartare manus än vad man kan tro. Filmens värld är sannerligen ingen kul plats, med både andlig och kroppslig fattigdom. Med stora känslor och svettiga kroppar. Alla handlingar görs i slutändan för att tjäna pengar. Kärleken är masochistisk och leder bara till förutsägbar förnedring.

Jag såg The great Gatsby tidigare idag, och där Gatsby försöker återskapa ett förflutet så har alla här förstått att både det förflutna och framtiden inte har något att bjuda på. Att med de premisserna tränga in så mycket färg och liv är häftigt.

#226 Onibaba

Onibaba, 1964. Manus och regi av Kaneto Shindô

I Onibaba så är liv billiga, och det enda av värde är det man har på sig. För våra två protagonister som vi aldrig får veta namnet på men som spelas av Nobuko Otowa och Jitsuko Yoshimura livnär sig på att döda soldater och att sälja vidare deras kläder för lite ris och gryn (någon annan tjänar uppenbarligen pengarna här för rustningar och svärd måste ju varit mer pricey än så...). Dom är fattiga, rejält fattiga och desperata och deras situation har fått dom att nästan bete sig som djur, de låter gläfsande och de har båda en naiv och vidskeplig syn på världen. Båda väntar också, en på sin son och en på sin make(som är samma person), mannen lämnade dem båda några år sedan för att kämpa i de pågående krigen, krig som ingen verkar första varför de pågår. En dag kommer en annan man hem: makens kompis Hachi (Kei Satô)och berättar om allt de var med om, inklusive makens död. Hachi är också...kåt. Rejält. Han liksom rullar-runt-i-halmen-och-skriker-kåt... Men ganska snart börjar han en affär med den unga damen, vilket leder till att den äldre först blir sur, sedan svartsjuk och sedan sur och svartsjuk.

Tjejerna glider runt i vassen 

En demon! Eller inte, eller så är det det? Eller?

Den svartsjuka gör då den enda rationella, hon tar på sig en demonmask för att skrämma den yngre och för att, kanske, lägga beslag på traktens enda karl själv. Listigt, praktiskt men också lite riskabel plan- på flera sätt.

I Onibaba utgick Shindo från en-Shin buddhistisk saga som han hörde som barn: en gammal kvinna är rasande på sin svärdotter då hon försummar hemmet för att gå och be i templet. Hon gömmer sig då i buskarna längs vägen och när den yngre kvinnan kommerså hoppar hon ut med en demonmask och skrämmer henne. Buddha straffar den gamla kvinnan för sin oärlighet genom att fästa masken i ansiktet. Så småningom ber hon till Buddha att låta henne ta bort det och Buddha som ju alltid vill väl gör som hon ber om, men hans barmhärtighet avslöjar sig som något helt annat när kvinnan får av sig masken och med masken även hennes ansiktet.

Miljön måste också nämnas, för tjejerna lever i ett speciellt landskap av högt vete(tror jag). Växterna är långt över deras egen höjd vilket gör att de knappt kan se en meter framför sig  - vilket även passar in i deras beslutsfattande och problemlösning. Själva miljön med gräset och träsket ligger i norra Japan och skapade en både vacker och olycksbådande stämning...

#176 The Killers

Oh, idag är det en specialare med tre separata mördare till priset av en. Först ut h

The Killers eller Hämnarna, 1946. Regi av Robert Siodmak. Manus av Anthony Veiller, baserad på en bok av Ernest Hemingway

Början är helt fenomenal då Orson Welles-kopian Max (William Conrad) och hans buttra kollega Al (Charles McGraw) kommer in på en liten diner. De försöker beställa middag men det enda som verkar finnas är Bacon, ägg och skinka. Ganska snart förstår man att de är filmens killers (eller en del av dom...) Vi vet inte riktigt mycket om dessa två, utöver det faktum att de är iskalla mördare och att de är raska med bitska kommentarer om varandra och om personalen och gästerna.  Al och Max är både obehagliga och coola, och jag skulle vilja se ännu mer av dom.

Kameraarbetet är snyggt och stämningen eskaleras sakta upp, tills det visar sig vad de egentligen är ute efter- döda The Swede. Någon springer ner till honom och varnar men han orkar inte ta sig upp ur sängen, han är för trött för att gömma sig mer- come what may... När mördarna kastar sig in i hans rum och pangar så liggar han där och tar emot slutet såsom det kommer.

En försäkringsman(Jim Reardon) försöker bena ut vad som har hänt så livförsäkringen ska komma till rätt person och utifrån utredningen nystas det ena efter det andra upp. The Killers är förvånansvärt lik Citizen Kane i uppläget då den består av ett gäng tillbakablickar från olika perspektiv i "svenskens" liv. Man får följa hans boxningskarriär, hans kärlek till först Lilly(Virginia Christine) och sedan hans totala besatthet med Kitty (Ava Gardner). Tempot är högt, skådespeleriet är snyggt, speciellt kring filmens skurkar. Burt Lancaster som Ole 'Swede' Anderson har lite svårare då hans roll inte är riktigt lika utmejslad.

Boxarkungen

Det är svårt att ta sig ut ur Ava Gardners klor...

Ava Gardner som spelar Kitty är en klassisk film noir-kvinna som först förför för att sedan förinta vår stackars swede. Hon är mjuk som sammet på utsidan och hård som sten på insidan....

The Killers är spännande och snygg och får ett välförtjänt:

The Killers eller Hämnarna, 1964. Regi av Don Siegel. Manus av Gene L. Coon, baserad på en bok av Ernest Hemingway

Jag skrev i om förra Killers att jag ville ha mer av själva mördarna, så here we go. Här är mördarna den ärrade Charlie (Lee Marvin) och den unga Lee (Clu Gulager) som, efter mordet, forskar vidare i fallet för att snoka åt sig en gömd skatt. Bra jobbat med upplägget liksom! Men sedan börjar återblickarna, som i denna version bara är två och de är långa och dötrista, i synnerhet de evighetslånga scenerna där Johnny (John Cassavetes) blir kär i den bleka Sheila (Angie Dickinson). Dessutom verkar alla scenerna vara inspelade i en trång studio vilket känns lite B. Och scenen hade funkat klart bättre med Ava Gardner som kan få en karl runt sitt finger på några sekunder istället för ändlösa dejter där kärlek sakta växer fram.

Känns detta som ett kul par? Nej, det är inte ett kul par. 

Jag ville se mer av er!

Tur för filmen att Charlie och Lee är såååå bra. De är grymma, retsamma och coola i någon slags omöjlig mix. Om filmen bara hade haft dom på äventyr så hade maxbetyget kunnat vara inom
räckhåll, men nu blir det bara ett: 







The Killers eller Hämnarna, 1956 Regi av Andre Tarkovski, manus av Alexandr Gordon, Irina Makhovaya & Andrei Tarkovsky, baserad på en bok av Ernest Hemingway

Sista Killers är en studentfilm på filmskolan och Tarkovskis debut (om man nu kan kalla en studentfilm för det). Den är till mångt och mycket en variant av första kvarten på versionen från 1946. Det finns dock några små fina grejer i den som visar lite löfte, men det känns lite väl mycket som en kuriositet för Tarkovski fanboys...

#174 Band of outsiders

Band of outsiders eller Bande à part eller En Rövarhistoria, 1964. Regi av Jean-Luc Godard, baserad på en romanen Fool's gold av Dolores Hitchens.

Odile(Anna K) är en naiv, lite korkad tjej(I Godards filmer har alltid tjejerna rejält lägre IQ än killarna) som jobbar som Au pair hos ett rikt par i utkanten av Paris. På en engelskakurs möter hon de två Hollywood-brottsfilmsknarkande snubbarna Franz(Sami Frey) och Arthur(Claude Brasseur). Snabbt lägger de tre fram en ambitiös plan att råna hennes snobbiga arbetsgivare.

Men allt är inte så rättframt, det blir både dans och diskussioner på caféer, kyssar på parkeringsplatser och trams i olika omfattning. Än en gång har vi en Godardfilm som är baserad på någon annans verk, vilket gör att vi klarar oss utan långa filosofiska inlägg som mest handlar om att han vill visa att han har läst jättemånga böcker- och det är ju bra.

Godard är här också rejäls betuttad med de olika filmiska kvalitetersna som han konstant uppmärksammar. Både med referenser till en massa amerikanska (B-)filmer men också med en hel del brott mot fjärde väggen, exempelvis frågar Odile några gånger kameran iställer för kompisarna kring vad som ska bli nästa steg (insert genusanalys). Det finns också lek med teknik (avlägsnande av bakgrundsljud under "en tyst minut" på kaféet) samt med en voiceover som försöker beskriva färgerna(filmen är svartvit) och antyder att det ska komma en "[Cinema] scope sequel".

I slutändan är detta Godard-light, vilket är bra för mig. Den har många bra idéer, tonvis med fransk-amerikansk charm och funkar bra att följa med i.

Fin kafédans

Världsrekordförsök i att se klart Louvren

Le crime

Kanske jag och Godard kan vara vänner ändå, är det jag som har förändrats till en outhärdlig kulturman eller är vissa av hans filmer bra på riktigt? Jag är fortfarande på "the fence" gällande det men är redo att forska lite mer i frågan.

#127 Gertrud

Gertrud, 1964. Regi av Carl Theodor Dreyer, manus av Carl Theodor Dreyer baserad på föreställningen av samma namn av Hjalmar Söderberg.

Trots att Dreyer började med film som en yngling och ganska snabbt klippte ett gäng filmer och sedan fick en pangsuccé med Joan d'arc så fick han inte göra så många filmer. Gertrud var hans allra sista och Dreyer var runt 75 år i samband med filmandet av filmen. Mottagandet blev lite sisådär, här fanns ingen av nya vågens snabba klipp eller popkulturella extravaganser utan istället en ganska teatral historia ofta filmad rakt framifrån med något klippta huvuden på skådespelarna.

Kärleksfilmer brukar ju följa vissa mönster men denna kärleksfilm är mer centrerad kring kärleken i sig istället för en speciell relation i sig. Gertud lever i ett äktenskap som hon vill avsluta, hennes man är vänlig men hon kan inte vara tvåa i uppmärksamheten mellan hans jobb och henne. Utifrån deras uppbrott får man följa de tre andra kärlekarna i hennes liv och varför de inte kunnat ge henne den glädjen hon velat ha.

Den nya unga älskaren är spännande och en duktig musiker men han pollinerar runt på andra blommor och även om hon inte bryr sig så mycket om det så blir till slut klart för henne att hon bara är en förströelse.

Författaren hade hon en relation i ungdomen och han är helt knäkt över att hon läämnade honom, men för henne ska det vara fullständigt och då han läckte att hon hade påverkat hans karriär negativt så tappade hon konceptet...

Den sista, läraren. En vänlig man som hon har en nästan 30-årig platonisk relation med, man får lite intrycket över att hon inte låtit han komma för nära för att undvika att bli besviken.

Gertud, den äkta maken och symbolisk konst 

Den unga älskaren

Vissa tycker Gertrud är väl långsam, men för mig finns ingen död filmruta. Allt har sin plats och tystnaden är ibland mer bedövande än en massa dialog. Efter att ha sett tre Dreyerfilmer om religion i olika former så är det lite intressant att Gertrud inte tror på gud alls utan bara på kärleken, men kärleken verkar inte tro tillbaka...

Vacker, rörande och intelligent. 

#117 Diary of a Chambermaid

Diary of a Chambermaid eller En kammarjungfrus dagbok eller Le journal d'une femme de chambre, 1964, regi av Luis Buñuel, manus av Luis Buñuel och Jean-Claude Carrière, efter en roman av Octave Mirbeau.

En chic parisflicka, Constantine (Jeanne Moreau) kommer fram till ett klassiskt överklassgods på franska landsbygden. Det visar sig att allt och alla är degenererade nasister eller bråkande barnrumpor eller pervon eller en kombination av allt. Den äldre mannen är den som ger mest handmaids tale-vibbar då han direkt när de träffas döper om henne till Marie och vill att hon ska gå omkring i höga, halvsmutsiga svarta läderkängor. En gemensam nämnare är att alla lokala män känner att de äger alla kvinnor och Constantine får vara ganska bestämd och listig för att inte tvingas i sängs. Precis innan hon känner att det får vara nog så händer något hemskt. Den unga flickan i huset samlar in sniglar och stöter på en av de lokala nazisterna som våldtar och mördar henne.

Följ mig till sängs

flickan sista stund i livet, tillsammans med en snigel. En ganska obehaglig men bra bild...

Constantine anar direkt vad som hänt och försöker på egen hand ta fram bevis, men är det inte så att de högerrasisterna alltid landar på fötterna?

För ovanlighetens skull gillade jag att slutet inte var så uppstyrt och visst kanske man vilja berätta att alla blir oppurtinister. Men samtidigt är den lite trist och Bunuel gjorde ju mer fantasifulla grejer både före och efter denna, se dom istället.

#18 The Naked Kiss

The Naked Kiss, 1964, skriven och regiserad av Samuel Fuller

Kelly (Constance Towers) har varit prostituerad under en tid men nu har livet blivit så svårt så hon måste lämna staden. Hon bestämmer sig för starta ett nytt liv i en småstaden Grantsville, och börjar jobba som sjuksyster. Stadens rika man, Grant blir kär och de planerar giftemål. När hon berättar om sin bakgrund tar han det bra, "I'm not a monk, and you are not a nun, thats fine". Allt verkar ju ordna upp sig så fint, men en dag ertappar hon honom som pedofil. Grant:

Now you know why I can never marry a normal woman. That's why I love you. You understand my sickness. You live in my world, and it will be an EXCITING world! My darling... our marriage... will be a paradise... because we're BOTH abnormal.

Hon slår honom i huvudet med en telefon så han dör, polisen tar henne till fängelset och där tvingas hon göra upp med sitt förflutna. 

Småstaden har också en bordell

Kellys förflutna kommer tillbaka

Ah, det här var ju riktigt bra, skådespeleriet är topp och tempot högt. Tematiskt sätt ligger den ganska nära Blue velvet i det att under det trevliga småstadssamhället finns det en massa korruption, utnyttjande och falsk vänskaplighet.

#11 Det sjunde inseglet och preliminära Bergmanlistan

Ah, Bergman. Han är den näst meste regisören hos Criterion med hela 29 filmer, inte illa. Precis innan jag började Criterionprojektet såg jag en stor andel av dom och listar här min preliminära lista. Jag är uppenbarligen större Bergmanfan än jag trodde då många filmer ligger på högt betyg. Så, läs titta och njuuuut!

1. På första plats har vi... #209 Såsom i en spegel.
Harriet Andersson är fantastiskt som Karin som fastnat i en hysteri eller om man så vill en schizofreni med religiösa förtecken. Hennes pappa David (Gunnar Björnstrand) använder hennes ångest som stoff för att skriva sin roman. Tematiken kring guds existens återkommer ju ofta hos Bergman, men här känns det mest. Harriet är så fin och så trasig, fantastiskt.

Fantastiskt foto rakt igenom

Harriet pratar länge in i en vägg för att sedan sjunka uppgivet när när väggen inte svarar.

2. #11 Sjunde inseglet, har kanske det vackraste fotot och ett fantastiskt manus som fångar en medeltida pesttyngd, religiös dödsdans.

Mer gudsgrubbel

En inofficiel affich

3. #262 Fanny och Alexander TV-versionen. Överdådig med snyggt foto (igen) och en Jarl Kulle i toppform som principfast präst. Stort, djupt och fantastiskt!

"Jag har det andliga övertaget"

4. #537 Ansiktet. Fokuserar på konstnärer och konstnärliget. Ett teatersällskap bestående av bluffare, exploatörer och en enstaka person som tror på vad hon gör. Från Bilder:

Själva navet i historien är naturligtvis androgynen Aman/Manda. Det är kring henne och hennes gåtfulla person som allt rör sig. Hon representerar tron på det Heliga hos mänskan. Vogler har däremot givit upp. Han gör schajasteater och det vet hon. [...] Om Vogler är mannen som med dödens trötthet fortfarande utför de numera meningslösa konsterna är Tubal exploatören. Han är Bergman som försöker övertyga direktör Dymling på Svensk Filmindustri om nyttan av sin senaste film. 

Det finns även inslag av ockultism, magi och uppgiven ångest. Perfekt med andra ord!
5. #237. Sommarnattens leende. Charmig, lekfull och rolig. Fokuserar på en teologistudent som slits mellan gud och mänsklig kärlek (nåja, åtrå).

"Jag bryr mig inte om min fru, men rör någon min älskarinna blir jag till en tiger!"

6. Vargtimman(fanns inte på Criterion). Bergmans skräckfilm. Max von Sydow spelar en plågad konstnär som ser demoner, En gotisk skräcksaga med inceptionliknande specialeffekter...

7. En lektion i kärlek (fanns inte på Criterion). Elegant äktenskapskomedi med dead-pan-dialog och bra skådespeleri. Ett riktigt charmtroll.

8. #210, Tystnaden. Ett förspel till Fanny och Alexander som kom 20 år senare. Två syskon är i ett odefinierbart östland som militariseras samtidigt som deras relation fryser totalt.

9. #614 Sommaren med Monika. Ett förhållande växer fram mellan två unga, de flyr från världen och lever en drömsk sommar i ett förhållande som leder till att ett barn föds. Fin skildring hur det blir när ung kärlek förändras och dör... Trots att den är ganska tung såldes den ändå in som en nakenfilm i USA...

Lite osmakligt perpektiv...

10. #412 Gycklarnas afton. Vad är finkultur och vad är pajaskonster.

Skriv meeer om denna film Mikael... 

11. #321 Jungfrukällan. Ett mord på en ung kvinna i skogen. Utan att ha koll söker sig sedan mördarna till makens gård för mat och husrum. Spänningen ökar stadigt i Bergmans Hateful Eight...

12. Skammen (fanns inte på Criterion) Är Bergmans krigsfilm. Sverige är invaderat av fiendestyrkor och bomber flyger i vad som är en riktig CGI-fest (med Bergmanmått) Armeer rör sig över Gotland medan Eva (Liv Ullman) och Jan (Max vin Sydow) försöker hitta trygghet. Till slut flyr de över en skraltig båt över ett hav fullt med döda. mäktig film.

13. #210 Nattvardsgästerna. Nu är det dags igen för.... .... ... .. . Religöst grubbel. Finns gud eller inte, vem är god och vad är ont? Slutar optimistiskt och kristet som även en ateist som jag kan gilla. Snyggt foto igen och igen.

14. #139 Smultronstället. Professor Isak Borg är på väg för att ta emot en hederstitel och återbesöker sitt barndomshem på vägen. Han plockar även upp liftare i denna roadmovie. Jag gillart men inte riktigt så mycket som många andra. Victor Sjöström är fin men han ska ju inte vara det i denna film, alla säger att han är så kylig men ändå går han omkring som en riktig mysgubbe..

Snygg körkarlen-koppling i starten!

15. #613 Sommarlek. En Balettdansös minns tillbaka på en dömd kärleksrelation. Inte helt oäven men inte särskilt engagerande heller...

16. Kvinnors väntan. (fanns inte på Criterion) Kvinnor sitter runt ett bord och pratar om sina män... Lite tjatig och inte jättekul

17. En Passion. (fanns inte på Criterion). Djurplågare på en ö och otrohet. Känns lite som en mellanfilm...

18. Riten. (Fanns inte på Criterion) Bra men lite seg historia om några diaboliska mimare .

19. För att inte tala om alla dessa kvinnor (fanns inte på Criterion), Bergmans första försök till färgfilm. Riktigt fiasko, humorn är helt off och fotot kasst...


Så vad saknas!?

Persona, Trollflöjten, Scener ur ett äktenskap, ur marionetternas liv och Viskningar och rop måste ses för att man kan säga att Bergmantoppen har lite trovärdighet. Uppdatering kommer när de är tittade....