I Onibaba så är liv billiga, och det enda av värde är det man har på sig. För våra två protagonister som vi aldrig får veta namnet på men som spelas av Nobuko Otowa och Jitsuko Yoshimura livnär sig på att döda soldater och att sälja vidare deras kläder för lite ris och gryn (någon annan tjänar uppenbarligen pengarna här för rustningar och svärd måste ju varit mer pricey än så...). Dom är fattiga, rejält fattiga och desperata och deras situation har fått dom att nästan bete sig som djur, de låter gläfsande och de har båda en naiv och vidskeplig syn på världen. Båda väntar också, en på sin son och en på sin make(som är samma person), mannen lämnade dem båda några år sedan för att kämpa i de pågående krigen, krig som ingen verkar första varför de pågår. En dag kommer en annan man hem: makens kompis Hachi (Kei Satô)och berättar om allt de var med om, inklusive makens död. Hachi är också...kåt. Rejält. Han liksom rullar-runt-i-halmen-och-skriker-kåt... Men ganska snart börjar han en affär med den unga damen, vilket leder till att den äldre först blir sur, sedan svartsjuk och sedan sur och svartsjuk.
 |
| Tjejerna glider runt i vassen |
 |
| En demon! Eller inte, eller så är det det? Eller? |
Den svartsjuka gör då den enda rationella, hon tar på sig en demonmask för att skrämma den yngre och för att, kanske, lägga beslag på traktens enda karl själv. Listigt, praktiskt men också lite riskabel plan- på flera sätt.
I Onibaba utgick Shindo från en-Shin buddhistisk saga som han hörde som barn: en gammal kvinna är rasande på sin svärdotter då hon försummar hemmet för att gå och be i templet. Hon gömmer sig då i buskarna längs vägen och när den yngre kvinnan kommerså hoppar hon ut med en demonmask och skrämmer henne. Buddha straffar den gamla kvinnan för sin oärlighet genom att fästa masken i ansiktet. Så småningom ber hon till Buddha att låta henne ta bort det och Buddha som ju alltid vill väl gör som hon ber om, men hans barmhärtighet avslöjar sig som något helt annat när kvinnan får av sig masken och med masken även hennes ansiktet.
Miljön måste också nämnas, för tjejerna lever i ett speciellt landskap av högt vete(tror jag). Växterna är långt över deras egen höjd vilket gör att de knappt kan se en meter framför sig - vilket även passar in i deras beslutsfattande och problemlösning. Själva miljön med gräset och träsket ligger i norra Japan och skapade en både vacker och olycksbådande stämning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar