#788 Speedy

Speedy, 1928. Regi av Ted Wilde, manus av 10 olika snubbar- detta trots att det är en stumfilm, Inconceiveble!

I slutet av 20-talet var Harold Lloyd störst, större än Chaplin och klart större än Buster Keaton. Hans enorma kändisskap skapade både möjligheter och problem i skapandet av Speedy. Möjligheter för han fick Babe Ruth att spela en roll (som sig själv) och dessutom tillgång till en massa roliga ställen att spela in sina scener på, problem för fansen var vansinniga och kastade sig fram till Lloyd så snabbt de fick se honom. I en serie scener som utspelas på tivolit i Coney Island fick kamerateamet ligga gömda tills Lloyd kastade sig fram och spelade en scen för att sedan springa och gömma sig. Även om det låter kämpigt så märks det inte alls, utan scenerna på tivolit är bara charmigt mysiga. Mest populära scenen hos vår familj var när en krabba kröp ner i hans ficka och nöp damer och farbröder i rumpan, och många gags är lite av samma andas barn.

Speedy var också Lloyds sista stumfilm, och filmerna som kom efter fick aldrig samma framgångar. Just att gå från stumfilm till talfilm var ju än svårare än man kunde tänka sig, då de första ljudkamerorna var stora, orörliga och extremt känsliga - så som skådespelare fick man gå från att vara Speedy till att mer eller mindre stå stilla och prata högt och tydligt rakt in i den gigantiska mikrofonen som ligger gömd i busken framför en...

Speedy, var också lloyds smeknamn, men här blir namnet också en metafor för samhället, eller snarare New York där allt bara går snabbare och snabbare. Senast drabbad av samhällets acceleration är Speedy flickväns(Ann Christy) pappa(Bert Woodruff) vars lilla spårvagnsrunda ska tas över av några ondskefulla kapitalister. När han inte vill sälja så tar de till fulare och fulare medel.

Filmen kan också ses lite som en storstadssymfoni med bussar som rullar, tåg som tjuter, bilar som ruchar och fotgängare som har bråttom. Fast mest brådis av alla har ju vår hjälte Speedy som tvingas att rusha genom stan för få svärfars spårvagn att rulla en sista gång för att han inte ska bli av med linjen och ställ inga följdfrågor. En film som Speedy ser man inte för att den har en logisk handling utan för att man vill ha en trevlig stund. För det är filmen, trevlig, men kanske inte lika halsbrytande häftig som Buster Keaton, eller känslosam som Chaplin eller dödsföraktande som Harold Lloyds egna Safety last. Trevligt är bra och ibland lite underskattat, så ta en paus från julstressen och titta på Harold!