#221 Ikiru

Ikiru eller Att leva, 1952. Regi av Akira Kurosawa,, manus av Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto och Hideo Oguni.

Nu bara regnar det klassiker över mig! Ikiru ska ju vara en av Kurosawas  absolut bästa filmer och vilar på en fin 127:e plats över världens bästa filmer i Sight and sounds lista från 2012.

Här har vi inga samurajer eller Toshiru Mifune så utgångspunkten är lite annorlunda än vad man är vad vid, men vad gör det med en så fin start. Kanji Watanabe(Takashi Shimura) sitter i väntrummet med magont, när han kommer in får han reda på det han fruktar som mest, magcancer. Med bara ett halvår kvar att leva så fryser han till. Sedan börjar en (över)tydlig berättarröst som säger att Watanabe har kastat bort sitt liv på att vara tråkig, eller till och med själsligt död. På jobbet är han nämligen en trött administratör på stadskontoret som inte bryr sig om något, varken kollegor eller bekymrade medborgare som kommer och klagar över trasiga avloppsrör eller sunkiga lekplatser. Så snabbt någon kommer och säger något så vidarebefodrar han och hans mannar ärendet till några andra i den anonyma byråkratisamhället. Men nu, med en dödsdom över sig så kan det inte fortsätta. Desperat söker han sig ut till nattklubbarna för att hitta lycka, men nej, damerna där är giriga och spriten dövar inte smärtan. Sedan kommer han i kontakt med en ung tjej från jobbet, hon är glad, spontan och livligt. De har ingalunda någon romans utan Watanabe är med henne mest för att få hennes energi och hon är med honom för att han bjuder henne på mat och grejer. Sedan tröttnar hon och han är ensam igen, trist. Men då händer det, han hittar sin stora passion, genom att äntligen göra sitt jobb. Han bryter igenom byråkratin och lyckas få igenom bygget av en liten park. Sedan dör han. Alla pratar och minns hans hjältedåd i minst 40 minuter. Boende kommer och gråter vid hans grav, och alla byråkrater lovar att bli bättre människor.

Inga zombies i Ikiru, bara övertydliga berättarröster

Insikter

Miki Odagiri är perfekt i rollen som den glada tjejen Toyo

Nu har jag redan tjatat om berättarrösten (och jag gillar ändå theatrical version av Blade runner bäst), överlag hade mer subtilitet gjort det här mer relevant för mig. Ett annat exempel är när han får sitt uppvaknande att bygga en park så sjunger hela restaurangen Happy birthday... Vad som däremot hade fått varit lite tydligare är hans karaktärsförändring, för då han är sitt nya jag ser han och agerar han på ungefär samma sätt. Jag vet inte riktigt hur Takashi Shimura lyckas med att spela över hela tiden trots att han är ganska tillbakadragen. Det är nästan som att han spelar en arketyp mer än en riktig karaktär. När Watanabe väl är död så blir han så himla hyllad av boende och kollegor, helt oklart varför. När firade du någon på statskontoret för att de byggt en småtrist park som du tjatat om i 10 år? Inte så ofta gissar jag. Själv blev jag inte så imponerad heller, ja menar det var ju inte  så att han gjorde något stordåd, utan jobbsmet i 30 år och sedan gjorde vad han skulle i 6 månader. Så tematiskt var filmen mest som en Carpe diem tatuering, sann men ganska ointressant...

Fina saker fanns dock, som relationen med sonen som var ett ärr som aldrig lyckades läka och Miki Odagiri var ju också jättefin som Toyo(man kan anklaga henne för att vara väl infantil men jag tyckte det funkade, och då funkade det). Jag ville ju verkligen tycka om denna men det blev bara ett: