The proud valley, 1940. Regi av Pen Tennyson, manus av Pen Tennyson, Jack Jones och Louis Golding, baserad på en bok av Herbert Marshall och Alfredda Brilliant.
Sista filmen i Robesonserien tar oss till Wales och gruvorna. David (Paul Robeson) är här en sjöman som lämnat havet på desperat jakt efter ett nytt liv. Han hoppar lite planlöst på ett godståg som tar honom till den mysiga lilla byn Blaendly.
Blaendly är en riktig gruvstad där folk gräver på dagarna och sjunger i kör på kvällarna. Kören har dock ett problem med att få en tillräckligt djup bas. Det är alltså då Robeson kommer in till staden. Robeson har ju kanske en av historiens djupaste baser så möjligheterna för en match är ganska höga. Man kan jämföra det med om att det lokala fotbollslaget har problem med teknik samtidigt som en Maradona i högform söker sig dit, eller om skolan har problem med fysik samtidigt som Einstein flyttar dit - ni fattar grejen. Robeson sjunger på gatan och blir raskt infångad av gruvkarlarna som ger honom jobb och gemenskap. Några är lite smårasistiska i början men då körledaren Dick (Edward Chapman) raskt antyder att de har alla svarta ansikten i gruvan så går det över.
Gruvlivet är ju som bekant farligt, man kan få döda fingrar, sotlunga eller få hårda stenar på sig. Och precis som när jag tror att filmen är på väg in i att vara en Brassed off så händer det en katastrof. Det blir ras och en stor gasläcka. Körledaren med flera omkommer och hela staden hamnar i en chock. Gruvan stängs och arbetarna tvingas leva under allt fattigare omständigheter.
Filmen hade premiär 1940 så jag antar att krigsvinkeln kom till ganska sent i processen, och den kommer dessutom in sent i filmen. Gruvarbetarna samlar sig och promenerar till London för att visa att de kan öppna gruvan igen, och ur det avseendet (kanske bara det avseendet) så visar sig kriget vara en möjliggörare för byns överlevnad.
