#381 La Haine

La Haine eller Medan vi faller, 1995. Manus och regi av Mathieu Kassovitz

Relationerna mellan "orten" och polisen är tyvärr ett ganska aktuellt tema, och här är den lika skör som Trumps ego. Poliser stormar platser och beter sig drygt vilket förortsfolket svarar med stök och kravaller. En ung man, Abdul, har precis blivit gripen då filmen börjar. Under förhör har han blivit så misshandlad att han kämpar för sitt liv vilket våra tre protagonister har hanterat genom att delta i upplopp och stjäla en polismans pistol. 

Världsbygget i La Haine är imponerande. Fattigdom, våld och kriminalitet är överallt.Vinz (Vincent Cassel) har pistolen och har bestömt sig för att skjuta en "gris" som hämnd om Abdul dör. Hans kompisar Hubert(Hubert Koundé) och Said (Saïd Taghmaoui) är också sura men Hubert är mer inriktad på att lämna förorten och Said är mer inriktad på tjejer. För att inkassera en skuld tar de sig till staden, en magisk plats där poliserna säger monsieur och klubbarna är eleganta, men också en plats där man som förortsperson inte blir insläppt och efter ett tag blir jagade och torterade av polisens specialtrupper. 

Hatet finns, men också en massa trams - vilket är härligt i sig. Trions dynamik är skön och deras motgångar är verkligen inte bara samhällets fel utan också deras oförmåga/ovilja att försöka passa in i kontexter där de blir inbjudna. På det sättet får man inte heller någon särskilt hoppingivande känsla av om bara samhället gjorde lite si eller så, så skulle allting bli bättre, skyttegravarna är för djupa - distansen är för stor. Starkast i trion är verkligen Vincent Cassel som Vinz, han ser avig och arg ut, han är avig och arg och han hamnar konstant snett i sin relation med omvärlden. 

Svenska titeln då: Medan vi faller? Jo i filmen berättas det ett par gånger en historia om en man som ramlar ner från ett höghus. På varje våning hör de honom säga typ "än så länge går allt bra!"- Historien är en slags huvudmetafor för hela berättelsen och därför tycker jag svenska titeln faktiskt funkar helt Ok. 

Regissören Mathieu Kassovitz vann priset för bästa regissör i Cannes och bästa film vid César för La Haine, vid bara 27 års ålder. Filmen slog ner som en bomb och många poliser blev upprörda vilket bland annat lede till att en stor grupp poliser stod med ryggen filmteamet i samband med premiären(vilket ju blev bra gratisreklam för filmen).Som film betraktat fick Medan vi faller en ganska stor påverkan på samhällsdebatt både kring polisen och orten. Kassovitz:

“That movie changed a lot of people’s lives. I met people who became policemen or lawyers because of the film. That’s why we are releasing it again, because it’s a movie people can relate to. It’s what you’re looking for when you make a political film. People are more than just entertained.  My memories stem more from the audience than from the movie itself. The way it was received and the way people see it today. Either they were from the projects and it changed their way of looking at a problem. Art can really help with that. On a political level, it gave the kids from the suburbs a certain strength. It also gave cops another angle at looking at those kids. Many people were inspired to produce new work."

Efter filmen så har Kassovitz aldrig riktigt lyckats få någon till succé trots ett antal stora satsningar i både Frankrike och Hollywood (Babylon AD gick inte direkt så bra)

Precis som sin största inspirationskälla "7 vågade livet" så är filmen både personlig och monumental samtidigt. Klart roligare och mer intressant att titta på än Eiffeltornet...

#349 Kicking and screaming

Kicking and screaming, 1995. Regi av Noah Baumbach, manus av Noah Baumbach & Bo Berkman

Man ska ju gräva där man står, och det är precis det som Baumbach gör i sin debutfilm. För Kicking and screaming utspelar sig i amerikanska colleglivets sista år på Vassar College där han själv befann sig i början av 90-talet, och filmen befolkas främst av killar med samma årgång som han själv (1969). Tidigare antar jag att det för många att studenten var som en utspark i vuxenlivet, men bara för att det för våra protagonister är några år senare blir inte smällen mindre. Alla karaktärer verkar befinna sig på olika stadier av DABDA-skalan (Denial, Anger, Bargaining, Depression och Acceptence) och hanterar det på olika sätt. En som alltid rör sig på de första stegen är Chet (Eric Stoltz) som pluggat om kurser i över tio år och på något sätt verkar accepterat sitt livsöde som student. Andra försöker ta sig vidare men fastnar allt som ofta i små fyndiga studentikosa diskussioner om det ena och det andra. För om det är något som filmen försöker vara så är det witty. Mel Brooks sa tydligen att "Wit is shit. Funny is MONEY!", och det håller jag inte riktigt med om, witty dialoger från Woody Allen, Oscar Wilde,  Joseph L. Mankiewicz, Jane Austen eller Whit Stillman är ju hur trevligt som helst att se på- Det går väl ganska bra för Kicking and Screaming i vissa stunder men ibland blir det inte lika bra som Baumbach försöker få till det. 

Metropolitan, Whit Stillmans mästerverk från 1990 är en uppenbar inspiration, både till manus, upplägg och karaktärer. Baumbach har även castat Chris Eigemann till en lite mer deprimerad version av in tidigare roll från Metropolitan. 

Mycket cirklar runt killgänget som liksom går på barer och hanterar sin åldersnoja (de är 23). Det finns tjejer i gruppens utkant men de är just outsiders - och ombeds att gå då grabbarna ska prata allvar. Mest allvarligt är det för Grover(Josh Hamilton), som i början av filmen blir lämnad av sin flickvän som ska plugga ett år i Prag.

Grover: Oh, I've been to Prague. Well, I haven't "been to Prague" been to Prague, but I know that thing, that, "Stop shaving your armpits, read the Unbearable Lightness of Being, date a sculptor, now I know how bad American coffee is thing... "

Jane: They have good beer there.

Grover: "... now I know how bad American beer is - thing."

Grover deppar och nojar under större delen av filmen tills vi får se en klassisk race till flygplatsen-scen men då detta inte är en rom-com (se titeln) så slutar det lite mera....verkligt. 

Tja, en ganska typisk amerikansk indie-film. Karaktärerna är lite quirky på ytan men egentligen ganska ointressanta. Allt har dessutom en slags ironisk distans som gör att jag får svårt att engagera mig, och humorn som ibland blommar upp är nästan aldrig kul, så nja. Kicking and screaming har sina stunder men de är inte så många.

#857 Before Sunrise

Before Sunrise eller Bara en natt, 1995. Regi av Richard Linklater, manus av Richard Linklater och Kim Krizan

"An exquisitely understated ode to the thrill of romantic possibility", så beskriver Criterion filmen, vilket jag tycker är en ganska fin sammanfattning av Before Sunrise. Själva handlingen är enkel, nästan banal. Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) träffar varandra på ett tåg i Österrike, det får en liten fling och bestämmer att umgås med varandra sista natten innan Jesse flyger tillbaka till USA. De går runt Wien och pratar, stjärnor tindrar, poeter poetiserar och ju längre tid de tittar på varandra och staden, ju längre de pratar så växer någonting, precis så, Jesse blir lite sugen på att ligga. Men inte bara det, det känns som att kärleken väntar, för ju längre de pratar desto mer blir det på riktigt. Och när det känns rätt i magen så kan det vara svårt att acceptera att viss kärlek kanske bara är på lånad tid.

Manuset är verkligen så bra, vilket det måste vara då filmen saknar större händelser - utan måste gradvis föra en konversation från den lite nervösa starten, skämtsamma mitten och ömsinta slutet. Samtalen i sig känns äkta med en skön mix av både allvar, skämt och postpubertala funderingar om det ena och det andra. Konceptet att de inte kommer träffas igen gör också deras ömsesidiga öppenhet mer trovärdig, det finns liksom ingen möjlighet att prata med sina kompisar och utvärdera förhållandet mellan dejterna då man har som 8 dejter på raken. En fin scen är när de just låtsas prata med sina kompisar för att berätta om killen/tjejen de just träffats. Den andra parten spelar då kompisen som ställer frågor som "Verkar hon vettig typ?" eller "Hur känner du för honom" - vilket är trovärdiga frågor, där rollspelet får dem att svara ärligt hur de känner i stunden

Spelar flipper

Låtsasringer en kompis

Hej då

Fin och kärleksfull. Before Sunrise var ivarjefall en feelgoodfilm, och det var precis det jag behövde...

#128 Carl Th. Dreyer - My Metier

Carl Th. Dreyer - My Metier, 1995. Regi av Torben Skjødt Jensen, manus av Torben Skjødt Jensen,   Lars Bo Kimergaard och Prami Larsen.

Amen, denna dokumentär är ju en typisk följer-med-filmen-dokumentär. Filmiskt är den ganska trist och den består mest av en massa skådisar som på släpig danska berättar en massa anekdoter om hur det var att jobba med den danske mästaren. Även om den var rätt så trist så fanns det några nuggets:

+Skådisarna på Jeanne D'arc berättade en massa snusk istället för sina repliker, vilket tydligen var vanligt på stumfilmstiden.
+Så snabbt skådisarna blev för trötta så bjöd Dreyer på hårda karameller för att få dom på gott humör (vilket verkade funka)
+Dreyer ville gärna ha 10 års paus mellan sina filmer
+Perfektionen var ganska extrem, innehållen i lådor som aldrig öppnades skulle innehålla 'rätt' grejer, tog någon karaktär huvudvärkstabletter från Paris så var det även det i verkligheten- trots att ingen ask eller piller visades framför själva kameran.
+Han ställde in en speldag för han gillade inte att molnen blåste åt fel håll.

Nja

Det var väl det, lite kul men kvaliteten var typisk History-channel-2002... Trots det vann filmen Bodilpriset för bästa danska dokumentär 1995, det var kanske ett svagt år...? Regisören fick dock göra en långfilm 2001 med den engelska titeln: More Sex Please, We Are Scandinavians, den har dock bara 11 betyg på IMDB med ett snitt på 5,5.