#398 Les Enfants Terribles

Les Enfants Terribles, 1950. Regi av Jean-Pierre Melville, manus av Jean Cocteau - baserad på en bok av Jean Cocteau

Förskräckliga barn har man ju träffat en del i sitt liv, men i regel växer de ju upp. Icke så här då syskonen Elisabeth(Nicole Stéphane) och Paul(Edouard Dermithe) i början av filmen är 16 och 18 och bråkar på bästa 5-åringsnivå över vem som ska bädda, bada först i badkaret eller bara allmänt kombinerar en retfullhet med en enorm känslighet för ret. Tidigt i filmen dör deras mamma, och pappan har dött redan under småbarnsåren så nu är de själva - vilken borgar för en än mer utflippad syskonrelation. 

Det finns här ett ganska tydligt har-kärleksförhållande mellan syskonen. Mycket tid för sig själva har gett dom ett eget språk, egna regler och tyvärr en ganska isoliserad syn på sig själv och omvärlden. På det sättet påminner den till viss del om Dogtooth som också har en familj som liksom varit för sig själva alldelles för länge i centrum. Syskonen är trots sin gemensamma situation ganska olika, där storasyster är lite mer aggressiv och lillebror är lite mer svag och liten. Dynamiken dom emellan blir lite som tråden som håller allt ihop. En dynamik som både utvecklas och hotas av de två andra i deras krets, en mannekäng och en rikemansson. Båda liksom dras till dom och deras egenheter trots(eller tack vare) att de åker på en rejäl mängd förolämpningar och konstiga lekar. 

Jag hade mina onda aningar innan filmen började men den bjöd på en massa menlösa bråk som på något sätt kändes intressanta och roliga. Jag gillar't!

 

# 293 The Flowers of St. Francis

The Flowers of St. Francis eller Francesco, giullare di Dio, 1950. Regi av Roberto Rossellini, manus av Roberto Rossellini, Federico Fellini, Félix Morlión, Antonio Lisandrini och Brunello Rondi.

Sankt Francesco hade ett långt liv och har lämnat ett stort avtryck på många håll och kanter- inte minst ligger han bakom namnet på en av USA:s finaste städer. Kort och gott föddes han i en rik familj, blev superkristen, startade ett munk- och nunnekloster. Gick omkring i fattiga kläder och hjälpte fattiga människor. The Flowers of St. Francis fokuserar på den tiden då han just öppnat sitt skruttiga munkkloster och hänger med sina munkkompisar och sprider guds ord. Alla skådespelarna är munkar (eller systrar) som gör sitt jobb ganska bra - De har antagligen bra koll på sina repliker då de till stor del är tagna från de historiska källorna. Filmen är en episodfilm där man får följa en massa småhistorier kring livet som fattigmunk. Nya munkar kommer, nunnorna är på besök, en munk åker på spö, en annan mun tar en grisfot och så vidare.

Det skulle kunna vara ganska trist men det är det inte. Det är trevligt. Munkarna är trevliga typer som vaggar genom landskapet och liksom tackar gud för alla motgångar, alla fåglar, alla buskar och allt regn de stöter på. Så ja, som religiös lockelsefilm funkar den ganska bra på mig - så var finns närmaste munkkloster att joina?

En liten intressant grej var att nästan alla karaktärer som inte var munkar var liksom överdrivna och förvildade expressionist-skurkar. Det var stora mustacher, arga käpper som slår, galna uniformer och sånt villket kanske i sin tur ledde till att munkarna kändes mer down-to earth.

Fransicus ber till ett träd

En expressionistisk skurk vill slå en munk som bara tittar milt på honom

Till slut får man lämna munkhemmet...

Sist men inte minst går bröderna skilda vägar- och vilket håll de ska gå åt bestäms genom Fransiscusmetoden:

I command you, out of holy obedience, to spin around where you stand the way children do at play, and don't stop spinning until you're dizzy.

Vilket håll man landar på fick bestämma var man skulle gå. Perfekt upplägg för en uppföljare, men ingen gjordes...

När inspelningen var klar ville Rosselini tacka alla munkarna som hade vägrat ta emot lön. Efter insisterande så kom de till slut med ett önskemål. Rosselini trodde de skulle begära ett soppkök eller något sånt, men icke. Munkarna ville ha ett jättefyrverkeri och det fick dom.

#274 Night and the city

Night and the City eller Natten och Staden, 1950. Regi av Jules Dassin, manus av Jo Eisinger, baserad på en roman av Gerald Kersh.

Pheuuw, det har varit en del lite tunga filmer i Criterionprojektet på sistone så därför kändes det som en mysig västanvind att få titta på ett klassisk noir som följer ett ganska förutsägbart skede. Här görs det dessutom extra bra och är sådär lagom spännande hela vägen. I centrum har vi Harry Fabian (Richard Widmark) som spelar en riktig ärke-trickster som luras och småbluffar till sig småpengar hit och dit. Han har alltid en plan på gång och försöker i omgångar låna pengar av sin flickvän (Gene Tierney) för att kunna göra det ena och det andra.  Men sedan finns också Helen (Googie Withers), som är en annan dam som är kär i Fabian, men Fabian är Fabian så han försöker på alla sätt även lura henne på alla hennes pengar. Till slut kommer den, den stora möjligheten. För att ta tag i den måste Fabian få ihop ett startkapital och vet inget annat sätt än göra det genom att bränna alla broar, men precis som Ikaros så försöker han flyga lite för nära solen, och där blir man bränd.

Japp, det är det filmen heter

Fabian blir lite trängd mot slutet

För när någon ska bli rik i den här världen så innebär det att någon annan tappar sin inkomst, och when the going gets tough så har en gammal trickster inte så mycket att komma med...

Filmen utspelas sig i London villet är lite kul men som inte märks så mycket mer än inzoomningar på Piccadilly Cirkus och Big Ben - de flesta karaktärer pratar amerikanska och även stilen känns väldigt Americain.

Night and the city är både underhållande och spännande. Den är väldigt klassisk till sin natur och trots att den är ganska förutsägbar så vill man vara med hela vägen.

#138 Rashômon

Rashômon eller Demonernas port, 1950. Regi av Akira Kurosawa, manus av Ryûnosuke Akutagawa,
Akira Kurosawa och Shinobu Hashimoto.

Innan inspelningen av Rashômon samlades de tre assisterande regisörerna och konfronterade Kurosawa - Filmen är inte vettig. Kurosawa ger en ganska långrandig förklaring till läget och två av assistenterna verkar nöjda, men den sista tycker fortfarande inte att tittaren får någon förklaring. Här prövar Kurosawa nämligen ett antal nya grepp, det viktigaste är tillbakablickar som visar olika versioner av en händelse - ett mord, där de olika versionerna inte är kompatibla med varandra. Filmen cirkulerar kring en rättegång där tre vittnen(varav mordoffret som talar via ett medium) berättar sin version. Man får inte se rätten utan karaktärerna riktar sig rakt mot filmduken såsom det är tittarna som ska döma dom. I filmens nutid sitter ett par män och pratar om rättegången och en av männen hävdar att han såg det hända, så totalt har man fyra versioner -  Men vilken är den rätta?

Point-of-viewshot från liket

Mediet talar, funkar förvånansvärt bra

Och det är lite det som är poängen, som i denna tid av olika alternativmedier och twitterbottar är än mer aktuell- att Sanningen inte alltid låter sig fångas. Vi styrs av vad vi tror, vad vi vill tro och vad som passar oss för tillfället. Alla karaktärer återberättar, ljuger och till viss del minns händelserna på det sättet som är bäst för deras status - till och med den dödes berättelse saknar någon större trovärdighet.

Då filmen kom ut tyckte studion så illa om den att man tog bort sitt namn från filmen, vilket man säkert ångrade då filmen vann både en Oscar och guldlejonet i Venedig.

Toshirô Mifune spelar den lokala banditen som börjar konflikten med att anfalla en samuraj och våldta hans fru. Det skriks och skrattas hysteriskt ganska ofta i Kurosawas filmer och jag har väl tänkt att det funkar så i japansk teater men enligt Kurosawa så var han inte ute efter en realistisk stil utan ville ha en förhöjd-stumfilmskänsla, där dramatiken var mer direkt och mindre dialogbaserad...

Intressant och bra!

#81 Variety Lights

Variety Lights eller Luci del varietà, 1950, regi av Federico Fellini och Alberto Lattuada, manus av Federico Fellini, Alberto Lattuada och Tullio Pinelli.

Ah, en Showbizfilm med den stiliga svenska titeln "Rampljusets barn". Filmen cirklar kring Liliana (Carla Del Poggio) som ser en varieteshow och blir helt stagestruck. Hon bara måste vara med, bara måste bli en stjärna. Hon nästlar in sig hos regisören med en blandning av sexuella insinuationer och lite tur (ensemblen blir en dansare kort), och hon har ju vunnit en danstävling där man skulle dansa lång tid. Dåså, showen börjar och hon inser snabbt att om man lägger in lite mer utmanande stripp-moment i dansen så blir man mer poppis, och poppis blir hon. Showen blir fullsatt och hon blir deras stjärna, trots att hon varken kan sjunga eller dansa särskilt bra. Regisören blir mer och mer besatt av henne och tar pengar från sin fästmö(fantastiska Giulietta Masina) för att bygga en ny show kring henne, Men Liliana siktar in sig på större scener att visa sina ben på, och eftersom vi är i Italien finns det en hel del att välja på...

Hon "råkar" tappa byxorna

Regisören blir tröstad med en apelsin

Det finns många fina scener från den lilla varieteensemblen och precis som i "The red Shoes" så finns det många fina karaktärer runt och i ensemblen men här är det ingen finkultur, den är folklig underhållning i småstäder. Stjärnan är heller ingen gömd talang utan bara en stilig landsortstjej som använder sig av sin enda tillgång för att ta sig upp, och att hon sedan blev en praktdiva vara bar lite grädde på moset. Överlag kul och intressant men saknar ibland lite riktning för att få ännu högre betyg.

#68 Orpheus

Orpheus, 1950, skriven och regiserad av Jean Cocteau.

Recensionen blir kanske inte helt rättvis då jag somnade typ 8 gånger under filmens gång. Paradoxalt nog tyckte jag ändå mycket om filmen :)

Orpheus är en poet som precis börjat hamna i äldre gardet och unga hipsterpoeter har börjat ta över den ganska livliga poetscenen i Paris (I Sverige verkar poeterna inte alls vara samma mediadarlings...)
Men saker händer, en av de unga blir mördad och Orpheus blir bortrövad som vittne till händelsen. Plötsligt får han träffa på döden i form av den strålande María Casares:

Hennes klänning byter hastigt färg till vit några gånger, kanske för hon blir kär?

Nu blir det lite komplicerat, döden har rövat bort Orpheus för att hon börjar bli kär i honom, men han är människa och inte död och det är ju alltid tuffa premisser för ett förhållande. Dessutom är Orpheus redan ihop med Euridice. Döden löser det med sin specialkompetens (död) men då slår det slint i efterlivet då man inte får döda för egoistiska behov. Orpheus tas då till dödsriket och återförenas med sin girlfriend - som återupplivas, men han verkar mest störa sig på henne, dessutom så får han inte titta på henne för då dör hon-ajaj. Samtidigt är han lite het på döden, men döden börjar själv tvivla...

Man når dödens värld genom att springa in mot en spegel

Filmen har ett bra tempo och en hel del humor. Scenlösningar är underbara med bra användning av slo-mo och baklängestagningar (finns säkert någon bra term för det).