#68 Orpheus

Orpheus, 1950, skriven och regiserad av Jean Cocteau.

Recensionen blir kanske inte helt rättvis då jag somnade typ 8 gånger under filmens gång. Paradoxalt nog tyckte jag ändå mycket om filmen :)

Orpheus är en poet som precis börjat hamna i äldre gardet och unga hipsterpoeter har börjat ta över den ganska livliga poetscenen i Paris (I Sverige verkar poeterna inte alls vara samma mediadarlings...)
Men saker händer, en av de unga blir mördad och Orpheus blir bortrövad som vittne till händelsen. Plötsligt får han träffa på döden i form av den strålande María Casares:

Hennes klänning byter hastigt färg till vit några gånger, kanske för hon blir kär?

Nu blir det lite komplicerat, döden har rövat bort Orpheus för att hon börjar bli kär i honom, men han är människa och inte död och det är ju alltid tuffa premisser för ett förhållande. Dessutom är Orpheus redan ihop med Euridice. Döden löser det med sin specialkompetens (död) men då slår det slint i efterlivet då man inte får döda för egoistiska behov. Orpheus tas då till dödsriket och återförenas med sin girlfriend - som återupplivas, men han verkar mest störa sig på henne, dessutom så får han inte titta på henne för då dör hon-ajaj. Samtidigt är han lite het på döden, men döden börjar själv tvivla...

Man når dödens värld genom att springa in mot en spegel

Filmen har ett bra tempo och en hel del humor. Scenlösningar är underbara med bra användning av slo-mo och baklängestagningar (finns säkert någon bra term för det).